lördag 25 november 2017

Idag

Det sägs att om man funderar mer än två minuter på ett problem och dess lösning, så ältar man. I så fall ältar jag, jag ältar det om och om igen. Fast en del säger att det gått så lång tid och att det liksom blir bättre med åren. Det blir det inte, det blir nog aldrig bättre egentligen. Det som händer är att den akuta fasen lägger sig, övergår till en mer tystlåten fas, en fas som är i det fördolda, alltid molande och som egentligen ingen klarar av att hantera om den skulle få synas. Den fasen som skär i själen för att det gör så otroligt ont att sakna två personer som aldrig mer kommer tillbaka. Det är ett problem, fast det går inte att lösa det. Inte genom att älta och inte på nåt annat sätt heller. Det spelar ingen roll. Den fasen finns där alltid. 

Idag spelade jag en del låtar på Youtube, en sån där gång när man liksom bara klickar vidare till en låt från en annan och minns olika delar av livet. Så kom jag till låtar från The phantom of the opera och jag mindes hur jag och Carro tittade på den filmen tillsammans sent en natt, och hade så högt ljud på att Camilla ropade till oss hur många gånger som helst att vi skulle sänka ljudet. Jag mindes hur Carros ögon tårades när det var sorgligt, hur vi skrattade åt att vi konstant vägrade att sänka ljudet eftersom det liksom var så bra och jag mindes hur hennes röst och skratt lät. Jag mindes den där känslan av när hon och jag satt där, nära och tillsammans. Mitt förstfödda barn och jag. Det är underbart att ha såna minnen, men de gör även ont. Det gör ont att minnas allt bra, eftersom det påminner så mycket om att de inte är här. Det kanske har gått lång tid för en del och det har det för mig med i vissa avseenden. Jag saknar dem, Carro och Henke borde vara med i så mycket. I allt som händer nu och i det som borde vara en del av deras liv, men det är dem inte. Det är lång tid att sakna. Ändå hamnar jag på en sekund tillbaka till när de dog. Då är det ingen tid alls sedan det hände. 

Mitt liv har kommit att delas upp i delar. Före Carro dog, innan Henke dog, efter Carro och Henke dog, mitt liv där jag saknar och det gör ont och mitt liv där jag är lycklig i det jag har nu. Jag försöker oftast att dölja det trasiga livet, det där det bara gör ont, för så gott som alla andra. Det finns ändå inget som någon kan göra, men ibland rinner det över, sipprar fram och vägrar och ligga under ytan. Som idag, idag saknar jag och det får synas. Det får komma fram och det får låta. Det finns där och det är det inte heller någon som kan göra något åt. Så om det är ält, då ältar jag. Idag ältar jag dessutom tydligt. En del dagar får vara så, som idag.     

torsdag 19 oktober 2017

Det där med ansvar

Under större delen av mitt liv har jag ansett att man får stå för det man gör och ta ansvar för hur man hanterar saker, känslor, situationer, relationer mm. Det är inte säkert att man alltid lyckas bete sig, förhålla sig osv på ett sätt som man riktigt kan stå för eller tycker känns okej, men då får man stå för det också och försöka göra om och göra rätt. Alla människor har det ansvaret om de inte har någon sjukdom eller liknande som gör att de inte kan ta ett sånt ansvar. Trots att det är så jag tycker, det är en stark värdering i mitt liv, så händer det till exempel dagligen att jag går in och tar ansvar för andra människors känslor och utifrån dessa tar jag sen hänsyn. Jag har inte frågat den andra människan om det verkligen är så att det behövs och jag verkar uppenbarligen inte heller utgå ifrån att andra människor klarar av att ta ansvar för hur de ska hantera sina känslor själva. Istället tar jag hänsyn, låter bli att säga saker eller försöker att inte trampa människor på tårna innan det ens har hänt, liksom lite i smyg och lite i förväg. Det är inte särskilt konstruktiv, det vet jag, och därför jobbar jag på att förändra det beteendet. Åsikten om personligt ansvar betyder naturligtvis inte att jag tycker att det är okej att gå runt och vara otrevlig, bufflig eller på nåt vis kränkande i stort, så får personerna runt omkring ta ansvar för hur de känner för det, utan det är mer i det lilla. I det där som sker mellan raderna som egentligen inte riktigt går att sätta fingrarna på. Det är en sak, det betyder definitivt inte att jag tycker att man ska skydda någon annans dåliga beteende genom att vara tyst om det och låta det fortgå. Kort och gott, man får bete sig på ett sätt så man kan stå för det och gör man inte det så får man väl skylla sig själv. I alla fall om det är ett mönster och inte ett litet felsteg som man står för och vill rätta till. Sån hänsyn tar jag sällan och det är bra, för då fick jag ju lov att jobba på att förändra det också.

söndag 15 oktober 2017

Kan harhundar använda en iphone

Dagar när man går och funderar över sökandet efter ytterligare intelligent liv i rymden.

Lyssnade en av dessa dagar till en konversation där det diskuterades om att en harhund kanske inte var det bästa att ha på älgjakt eftersom den jagar hare och älgen springer undan. Svaret på det? En del borde kanske gå en kurs i positivt tänkande. Min reflektion: Vill man ha en hund till älgjakt, skaffa helst en älghund av nåt slag. Det känns lite underligt att förlita sig till positivt tänkande i den frågan..

Fortsatte lyssna till samma konversation där Google kom upp. En person höjer rösten lite och säger upprepade gånger med stolt ton: jag ropar då på Siri jag, jag ropar då på Siri jag, ropar inte du på Siri också. Personen har en Samsungtelefon. Min reflektion: piiiip!

Sen dess har jag inte funderat över ytterligare intelligent liv i rymden. Fokus har snarare legat på om inte positivt tänkande är lite väl överskattat, om teknikens under tagit någon svängning jag inte vet om, om jag ska anta att jag helt tappat det eller om det intelligenta medelmåttet kanske behöver omvärderas och om Loch nessodjuret kan anses som utrotat eller om det också är något man fortfarande letar efter. Saker man kan reflektera över dagar som denna helt enkelt.

 

torsdag 5 oktober 2017

Vad man bör & vad man gör


Ute skiner solen, luften är klar, morgonen bjöd på frostigt glitter och jag arbetar än så länge bara några timmar per dag och har därmed möjligheten att njuta av allt det höstigt härliga. Efter den senaste tidens hemmatillvaro till följd av ett utmattningssyndrom, är det lite av en utmaning att inte gå på som vanligt och rusa fram, arbeta mycket och visa upp den duktigaste sidan av mig själv. Därför fogar jag mig i lugnt tempo, fint och försiktigt och att arbetsgivaren faktiskt ser till att jag får den möjligheten. Den här gången vill jag hålla mig på banan och jobbar därför med att bryta mina mönster. Det är inte alla dagar jag tycker det är särskilt kul, men det är nödvändigt. Själen säger, i samarbete med kroppen, stopp och då är det bara att lyssna.


Under måndagen tyckte jag själv att jag fick en riktigt bra idé. Jag letar nämligen ständigt sätt att lösa tillvaron på och jag är inte så pigg som förr än, det saknas en del energi och mitt självförtroende har tagit lite stryk av det. Under tisdagen ringde jag därför min chef och serverade mitt förslag, helt utan att egentligen hinna tänka igenom det. Under onsdagen hade vi möte och då blev det bestämt. Under en period ska jag prova nytt fast inom det gamla. Det känns bra. Det finns en plan, den känns till och med för mig som hållbar och jag är faktiskt rätt taggad.


Efter dagens någon timmes arbete begav jag mig till kyrkogården. Jag är inte så förtjust i att vara där och idag var inget undantag. Det är vackert där, det är rofyllt och det är sorgligt. Dagens uppgift var att byta det ljus som suttit i lyktan mot ett batteridrivet som slår på sig när det är mörkt. Hur jag nu krånglade med batteriljuset så fick jag det inte att fungera, så det blir att bege sig dit igen och byta. Det blir dock inte idag.


På väg ut från kyrkogården fick jag syn på ett ensamt rosenblad som låg bland de andra löven i gräset. Det glittrade av frosten, lös alldeles rosa och var så fint. Jag tänkte, vare sig det nu var så eller inte, att det kanske var ett litet tecken från Carro och Henke ändå. Jag saknar dem. Varje dag saknar jag dem och att besöka kyrkogården är ingen tröst, eftersom det ändå inte känns som det är där de är. Så rosenbladet idag fick ändå göra kyrkogårdsbesöket till något lite mer positivt. 


Efter arbete och kyrkogården var energin liksom borta. Jag for hem och tänkte att jag borde tvätta fönster, städa och fixa med någon mat. Istället tog jag med mig fika ut på altanen och satt där i solen tillsammans med husgudarna och tittade på löven som ramlade ner från träden, solen och glittret från vattnet i sjön som ligger ganska nära vårt hus. Några sidor i en bok blev lästa och jag bestämde mig för att idag får det vara en dag när inte särskilt mycket händer. Vardagsrumsfönstren är fortsatt skitiga, det behöver städas och ingen har gjort någon middag. Det sistnämnda kan jag nog få till, men resten får vara. Det är kvar till någon dag när orken är mer på topp och solen inte gör allt för att visa upp världen från en av sina vackraste sidor. Såna dagar bör man ta vara på och det tycker jag nog att jag har gjort idag.


onsdag 13 september 2017

Välkommen älskade lilla vän


Den 27 augusti 2017 blev jag mormor till Yolandi Caroline Florén, men det var inte förrän två dagar senare som vi träffades för första gången. Jag blev helt betagen. Det är förunderligt att det går att känna en så omedelbar, enorm och totalt villkorslös kärlek för någon som man faktiskt aldrig träffat förut. Det var stort, det var rörande och det var med förtjusning jag betraktade Camilla och Linus i deras nya roller som föräldrar. Min lilla dotter, som uppenbarligen på något mystiskt sätt blivit så vuxen och stor att hon nu blivit mamma. Hur fort gick inte det liksom? 

Vid det här laget är det extremt tydligt att nio mil är alldeles för långt bort och jag försöker därför flika in lite fint med jämna mellanrum till Camilla och Linus, att det kanske vore trevligt för dem att bo i Malung ändå. Än så länge har det inte gett någon vidare framgång, men skam den som ger sig. Har man nu blivit mormor, så vill man liksom ha dem nära.

Kärlek helt enkelt <3

onsdag 23 augusti 2017

Klurigt med aktiv dödshjälp

Nu var det ett tag sedan jag skrev, orken har helt enkelt inte funnits. Uppenbarligen är livet så ibland. Jag är tillbaka på ruta ett, åtminstone i mitt arbetsliv och i detta obegripliga utmattningssyndrom. Jag gjorde som vanligt, när det gick tungt pressade jag mig mer, arbetade längre och irriterade mig över hur otroligt segt allt gick. Av någon underlig anledning slår det mig aldrig att det kan finnas tecken som jag bör lyssna till och ta på allvar. Vid det här laget borde jag ha lärt mig det, men nej, när det kommer till mig själv och lyssna verkar jag vara obildbar. Hjärnan som tydligtvis ändå går att lära, identifierade snabbt situationen utifrån tidigare erfarenheter och svarade därmed ganska omgående med att sätta in det tyngre artilleriet. Ungefär som den sa: aha! Otrolig trötthet, mer press, oförmåga att lyssna - aktivera soffläget omgående för att undvika ytterligare skada. Kontentan? Hjärnan vann! När hjärnan vinner inom det här området innebär det att livet under ett tag levs utifrån ett soffperspektiv. Soffperspektivet är ett ganska ospännande tillstånd, där allt innebär så lite kroppslig rörelse som möjligt medan hjärnan löper amok och suger i sig all eventuell energi som någon slags energivampyr delux. Så småningom börjar den dela med sig lite av energin igen. Jag antar att den helt enkelt tar det försiktigt till att börja med utifrån en väl utvecklad misstänksamhet om att detta dyrbara, eftertraktade åter kommer att missbrukas. Det är vid dessa tillfällen inte så svårt att övertyga hjärnan om att den här gången har man lärt sig sin läxa och kommer absolut inte att rusa på i samma fart som tidigare. Anledningen till att det är lätt? Det finns inte mycket mer energi än att det räcker till nåt mer än att ta långsamma skogspromenader och förundras över alla de små vackra delarna av världen som man stöter på. Hjärnan applåderar naturligtvis dessa framsteg och ger lite mer ansvar genom att generöst nog ge så pass mycket energi att det går att komma på allt man vill göra. Det är sen, när man dessutom får för sig att idag är dagen när jag orkar lite mer så det är bäst att göra så mycket som möjligt medan orken ändå finns, som det går snett igen. Hjärnan, som uppenbarligen har ett konsekvenstänk, svarar med inskränkningar i den villkorliga frigivningen från soffläget och därmed förvisas man till ungefär två dagars soffperspektivtillvaro igen. Så håller det på. Det här med balans är inte alldeles enkelt, åtminstone inte om man vill mycket och har satt sig i onåd hon den allsmäktiga hjärnan. Ja jag vet, den ser till att hela organismen ska överleva och den har dessutom varit tålmodig under många år innan den sätter in det tyngre artilleriet. Men ändå!

En annan instans som också satt in det tyngre artilleriet var Försäkringskassan. Vid det här laget är jag övertygad om att Sveriges svar på aktiv dödshjälp är just denna myndighet och dess handläggning av sjukpeng. Dödshjälpen är inte riktigt av den karaktären att man får en spruta och dör, utan den är mer indirekt. Jag antar att det är nån form av besparing utifrån ett resonemang om att om de bara ger den rätta motivationen, så får den enskilde därefter hjälpa sig själv och därmed sparas det på resurser och statistiken ser dessutom kanske bättre ut. Man får vara tacksam, för på så sätt har man ju i slutändan blivit en positiv del av åtminstone välfärdslandet Sveriges sjukskrivningsstatistik. Kanske det till och med hjälper till att bromsa den ökande folkmängden? Fast jag kände mig inte ett dugg tacksam. Till att börja med så följde jag medgörligt med i deras motivationsarbete och blev totalt uppgiven och funderade på om det här livet verkligen var värt all möda, men med hjärnans hjälp och utifrån ett soffperspektiv bestämde jag mig så småningom för att trotsa försäkringskassans upplevda ideologi och faktiskt fortsätta mitt liv på bästa sätt. Fast bästa sätt tar ett tag att klura ut, men det bör i alla fall innefatta balans. Soffperspektiv ger dessutom en annan syn på livet, så det är en del att klura över. Det är där jag är nu, i klurigheternas tillvaro. Den är ganska spännande, för det är inget som är självklart och det mesta är lite som ett äventyr. På måndag ska jag på ett möte som nog blir startskottet till en del av min framtid. Jag hoppas att den ser ganska ljus ut.

måndag 13 mars 2017

Älskade unge & vän


Egentligen är jag ledsen, så ledsen att det gör ont i halsen när jag gör allt jag kan för att inte släppa fram en endaste tår. Det går inte att gråta, jag kan i alla fall inte det. Inte när jag jobbar och inte hemma heller. Egentligen skulle jag behöva ta min hals som är alldeles ihopsnörpt av att hålla ihop en hel dag och åka någonstans där jag är ensam. Så ensam att jag kan få fulgråta högljutt och utan hänsyn till nån annan. Istället är jag hemma efter en dag på jobbet. Det är ljud överallt. Jag stör mig på att det låter när Emelie dricker saft med sugrör och Jejje pratar. Det gör mig galen när Matte trängs med mig vid diskbänken och frenetiskt säger åt alla att sänka ljudet på musiken. Musiken som är det enda som kan stänga ute alla andra ljud, till och med alla extremt upprivande tankar som skriker inom mig. Utåt verkar jag nog arg, men så är det inte. Inom mig är det kaos och all den trasighet som jag numer klarar av att hålla under ytan relativt ofta, sipprar fram med all sin kraft. Jag är uppriven, trött på hela situationen och så vansinnigt ledsen. Idag är det min Henkes födelsedag. Han skulle blivit 24 år nu, om han hade fått fortsatt leva. Det är just det, han borde ha fått fortsätta leva. Han som ville bli en pappa när han var liten, borde ha fått chansen att bli det nu när han skulle ha varit stor. Han borde ha fått chansen till så mycket mer och helt ego borde jag ha fått chansen att ha honom hos mig så mycket längre. Nu är det inte så och det gör väldigt, väldigt ont. Det är otroligt slitsamt att sakna någon som aldrig mer kommer att komma tillbaka och Henke gör inte det. Inte Carro heller. Ingen av dem borde egentligen vara döda, men det är dom. Idag är en sån där dag när ordet varför ekar inombords. Varför måste det vara så här? 

 
I alla fall, trots att du inte är här nu, så stort Grattis till Dig Henke. Jag älskar dig så enormt mycket och saknar dig precis hela tiden. Du var min lilla klippa i livet, trots att du hade den torraste humorn på det här jordklotet ibland. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte när du levde att jag skulle inte klara mig en dag utan dig, nu har jag fått lov att göra just det väldigt länge. Herregud va jag saknar dig. Älskade unge, som vid det här laget hade varit vuxen, jag hoppas att du firar rejält där du är nu. Puss och kräm min underbara son och vän.  


torsdag 8 december 2016

Sol ute sol inne..

Vad sägs om det här; det är sol, dagens arbetstid är avklarad, kaffet är snart klart och imorgon är det fredag. What´s not to like liksom?

Förutom möjligen Zalando, som hävdar att det efterlängtade paketet är i Lübeck och har många fler dagars resa kvar innan det landar där det borde. Det går ju förstås inte att gilla även om det är sol, färdigjobbat, snart kaffe och fredag imorgon. Det går nog faktiskt aldrig att gilla tror jag. 

tisdag 6 december 2016

Jag ser ljuset, trots att håret är alldeles mörkt

Fika med brudarna :)
Ibland kan några dagar under en filt i soffan, färdiglagade matdosor och vila göra underverk. Så känns det i alla fall idag när jag kravlat mig ur soffan och, som det känns, återkommit till livet lite igen. Fylld med nyvunnet hopp och en lite smånöjd känsla har jag druckit oräkneliga koppar kaffe tillsammans med Tove, plockat ihop lite i köket, fått håret färgat och bakat. Bakningen kom sig egentligen av att Matte under helgen tog upp vad han trodde var jordgubbar till en dessert, men som visade sig vara hallon. Hallon som han har handplockat under sommaren. Det medförde att han under söndagen, medan han gjorde sig klar för en veckas arbete på annan ort, muttrade att det vore bra om vi som var hemma kunde ta reda på dem på något sätt eftersom han tyckte det skulle kännas surt om dessa hårt införskaffade bär bara slängdes. Så vi tog reda på dem, Emelie, Jennifer och jag. Jag bakade en sockerkaka som vi åt med de hårt införskaffade hallonen och vaniljvisp. Det var gott, så det måste väl sägas vara ett bra initiativ av Matte ändå ;)  

Lite guldkant
Att färga håret var väl i och för sig också ett bra initiativ, eftersom utväxten var av det mer rejäla slaget. Det stod det att färgen var mörkblond, vilket bör sättas i relation till att Emelie kom hem från skolan och frågade om jag färgat håret svart och varför i hela friden hon då inte får göra det?!! Nåja, det är i alla fall ingen utväxt kvar och jag har inte heller en platinaorange färg så det får väl ses som en lyckad färgning ändå. 

Det stod mörkblond!
Tove och jag ägnar oss under våra stunder av koffeingudstillbedjan åt kvasipsykologi på hög nivå. Så var fallet även idag och det gick ett flertal timmar åt att vända oss själva ut och in, samt sätta diverse snyggord på våra olika förehavanden och känslomässiga kaostillstånd. Idag var ett av de penetrerade ämnena duktighet. Det är lätt att glida in ett beteende där det blir viktigt, kanske nästan viktigast, att vara duktig. Duktig för sig själv och kanske framförallt duktig för andra, eftersom det, åtminstone för mig, innebär en positiv påverkan på självkänslan. För min del är det här ett mönster jag jobbar med såväl inom mitt arbetsliv som i mitt privata liv och jag vet vid det här laget vad det är som triggar igång mig att försöka leva upp till någon form av duktighetsnorm (vem det nu än är som sätter den). Gång på gång ramlar jag tillbaka i det här beteendet, trots att jag efter Carros och Henkes död värderat om så mycket och försökt valt bort duktigheten till förmån för äkthet. Det har jag i och för sig alltid försökt att göra i mitt liv, men efter förlusten av två av de viktigaste personerna runt omkring mig har det kommit att bli ännu viktigare. Kanske som en följd av att jag fått lov att väldigt tydligt inse vad som är viktigt, men kanske även för att jag inte har lika mycket energi längre och därför inte heller orkar hålla på med diverse saker och beteenden "i onödan". Åtminstone inte under någon längre tid.

Igår fanns det nog tom några mörkblonda hårstrån 
Vid det här laget vet jag dessutom att konsekvensen av att leva så någon längre stund leder till en otrolig trötthet som de ickekvasivetenskapliga kallar utmattningssyndrom och det är det definitivt inte värt, men ändå är det väldigt lätt att tappa bort sig i det där eländiga duktighetsträsket gång på gång. I alla fall för mig och tydligen är jag inte unik i det heller. Beteendet är vanligt i samband med något som kallas prestationsbaserad självkänsla (för att slänga in lite snyggord då), som verkar vara relativt vanligt förekommande hos många kvinnor. Naturligtvis vill jag vara bra på det jag gör, i alla fall på nåt av det jag gör och självklart blir jag glad och mår bra av att få bekräftelse på att det jag gjort är bra och genomfört på rätt sätt, men det bör inte vara det som är det styrande i tillvaron. Det bör inte vara vad som presteras som sätter en människas värde. Kontentan av dagens diskussioner blev således att vi är rörande överens om att det egentligen är oviktigt om människor tycker bra om en utifrån ens prestationer, eftersom de då egentligen bara värderar det man gör och inte den man är och vem vill inte bli omtyckt/uppskattad/älskad för den man är?

måndag 5 december 2016

Frusna planer

Planen för dagen var att blogga om Mallorca och när vi var där, men som så många andra dagar förirrade sig mina tankar till att cirkulera kring Carro och Henke. I lördags, den tredje december, var det sex år sedan Henke dog. Den nionde november var det åtta år sedan Carro dog, även om det står den nittonde november på gravstenen. Det tog nämligen tio dygn innan hon hittades och det officiella dödsdatumet blir det datum som det kan konstateras att någon är död. För mig är den nittonde november det datum jag såg Carros kropp för sista gången någonsin, den dag det jag var allra mest rädd för att skulle vara sant blev sant, men det är den nionde som är datumet jag förknippar med hennes död. Det är jobbiga månader, november och december, inte bara för mig utan för oss alla som hade Carro och Henke nära oss. Redan i oktober börjar hjärnan ställa in sig och komma ihåg, först lite lågmält för att sen konstant öka volymen tills det är så gott som det enda jag hör. Så kommer då de datum när de dog och de ser lite olika ut. I lördags orkade jag inte med att åka till kyrkogården, utan tände ljus för Henke hemma. När det var Carros dödsdag var jag på kurs på annan ort, försökte ta in en massa nytt, gick på hotellrummet och grät för mig själv i duschen medan Matte åkte till kyrkogården och tände ljus vid graven. Det som inte är olika är att dessa månader påverkar mig på samma sätt varje år och tydligen år efter år. 
Mitt i all november/decemberkänsla var jag på möte under torsdagen i jobbet. Mötet handlade om mig och hur min arbetssituation ska se ut nu när det är tänkt att jag ska öka min arbetstid och samtidigt minska min sjukskrivning. Jag lyssnade på den inhyrda chefen, som i och för sig inte sa något som var dumt. Inom mig kände jag mig, om möjligt, ändå ännu mera trött. Kombinationen möte med november/decemberkänsla har medfört att min lediga tid därefter spenderats på soffan, frysandes under en filt med huvudvärk, yrsel och total brist på ork. Jag behöver den lilla ork jag har för att hålla mig själv uppe. Just nu har jag ingen vettig strategi för att hitta tillbaka till den, men jag letar. Åtminstone tankemässigt. Rent praktiskt sker inte mycket, åtminstone inte de senaste dagarna. Idag var jag fruktansvärt glad att det fanns matdosor så jag slapp laga mat och för mig är det ett steg i fel riktning. Förhoppningsvis vänder det snart igen. Förhoppningsvis hamnar jag aldrig mer i ett utmattningssyndrom. November och december kommer däremot alltid att påverka mitt mående och så måste det få vara, men det räcker med det. Det räcker alldeles otroligt bra med det.

torsdag 1 december 2016

Jag hör..

Livet rullar på på sitt sedvanliga sätt. Jag hör människor omkring mig prata på om resor, kor, adventskalendern och jag pratar också på om det för att inte sticka ut sorgens och saknadens ansikte på ett sätt som jag ändå inte orkar visa upp. Jag hör de tonåriga familjemedlemmarna prata om julklappar, tråkigheten i att dammsuga sina rum, läxor och resor till Mora. Inom mig tänker jag på Henkes händer, hur de såg ut när han omkommit i den där olyckan för snart sex år sedan, och jag funderar över varför de var skadade. Var det för att hela bilen i stort sett knycklats ihop eller hann han höja händerna för att skydda sitt ansikte? Om han hann göra det, vad hann han tänka då? Hans mobiltelefon var hel, den hade han i byxfickan. Nu är den förstås hemma hos mig, i ett kuvert som polisen gav oss som innehöll den, hans vantar, en sudd som han fått av Emelie, ett plektrum han tyckte om och hans plånbok. Jag tänker på att det är is på älven och att det numer är åtta år sedan Carro kommit tillbaka från obduktionen och vi skulle välja kläder till henne att ha i kistan. Inombords känns det som jag skriker, utåt försöker jag vara som vanligt. Jag lagar äcklig mat, dricker kaffe, försöker fly från tillvaron genom att dumstirra på någon tv-serie och jag gråter. I alla fall inom mig. Utåt försöker jag som sagt vara som vanligt, men jag saknar dem. Jag saknar dem hela tiden, det gör ont att vara utan dem. Emelie tänker också en hel del, det hör jag på henne. Jag försöker ge henne svar, men det är svårt för en del av dem är såna som jag önskar att jag hade själv. Jag hör människor prata om gardiner, om kylan som är just nu, om arbete och jag pratar också på om det. Fast inom mig är det helt andra saker jag hör, som deras skratt, alla skämt, en del meningar de sagt som etsat sig fast i mitt sinne och jag vet att jag aldrig mer kommer att höra dem. Inte på riktigt, inte här, inte så som det borde vara och jag undrar om det någonsin mer går att bli riktigt hel utan dem.   

torsdag 15 september 2016

Definitivt ett vi

Regnet knaprar på fönstren medan jag dricker mitt nödvändiga morgonkaffe för att försöka ge dagen de bästa möjliga förutsättningar under de omständigheter som är. Just idag intas kaffet ur en rosa mugg med texten "min mamma", som Emelie och Henke gett mig för flera år sedan. Jag funderar över när hon gick till affären tillsammans med Henke, hur han petade i hälften av kostnaden för att de skulle kunna köpa just den muggen (vilket han berättade för mig om efteråt i smyg) och jag saknar. Jag sakar dem. Jag saknar Carro och Henke och jag saknar det vi, som vi var då. Vi som i tillsammans med alla mina fyra barn, vi emot världen eller snarare vi tillsammans i världen. Vi. Det mest självklara vi:et som fanns, det var i alla fall vad jag trodde då. Vi.

Vi är ett kraftfullt ord. Det talar om vilka som är inkluderade och på samma gång vilka som står utanför. Det är få saker som kan vara så hårt och exkluderande som ett vi där man själv inte ingår, precis som ett inkluderat vi ger en känsla av att höra samman och vara viktiga för varandra. Det gäller väl både i det lilla livet och i det stora, men idag är det det lilla livets vi som surrar i mitt huvud. Vi som vi i familjen, vi som i du och jag som står varandra närmast och vi som i tillsammans med alla mina barn. Vi är ett, för mig, viktigt ord med en viktig innebörd och jag använder det därför bara när det omfattar ett oss där det finns samhörighet, där jag poängterar vilka jag anser mig stå nära och vilka som står nära mig. Åtminstone när det gäller det lilla livets, det viktigaste livets, vi.

I det vi som var mitt närmaste vi, det mest självklara vi:et i världen som jag trodde då, saknas två personer. Det vi:et finns bara kvar som en saknad, ett enormt tomrum och hål i hjärtat på oss som är kvar. Jag har numer lärt mig att aldrig se ett vi som en självklarhet, för ett vi är oerhört skört, väldigt viktigt och något att vara extremt rädd om. Vi har nya vi:n nu, vi som blev kvar, nya människor som står oss nära och är viktiga. Vi har blivit flera i våra vi:n och vi:na har även de utökats. Vi som, åtminstone för mig, är något väldigt viktigt, ett ord att använda om ett oss som inkluderar de som står närmast, är viktiga och några att vara rädd om, är inte så självklart som jag en gång trodde. Vi kan när som helst gå förlorat och därför är det nåt att vara väldigt tacksam över och rädd om. Vi, som vi tillsammans i världen så länge det är möjligt. 

onsdag 14 september 2016

Balans bland älgflugorna


Skog, solnedgång, kaffe, hundar & kärlek - bra för själen helt klart <3

Ännu en en utmaning i livet, den här gången i form av balans och att bara göra två saker per dag de dagar det fungerar att göra något. Nämligen har det visat sig att det inte är så enkelt som det låter. Ta som igår, då jag fortfarande var väldigt trött efter måndagens lite för många saker som utförts. Trots att jag knappt visste hur jag skulle orka sätta på potatis, så gjorde jag det, stekte resten av maten, talade med min läkare (vilket i sig medför att jag blir extremt trött, inte för att han på något vis är jobbig utan för att det kräver en massa koncentration), dammsög hallen och köket och drog ut i skogen tillsammans med Matte och hundarna. Det sistnämnda gav dock energi, så det blev en insättning på energikontot, men det blev ändå två saker för mycket att göra. Kanske är det därför jag är vansinnigt trött även idag, eller så är det kvarlevande efterdyningar efter måndagen. Oavsett vad det beror på, gillar jag det inte. Jag vill vara pigg, jämt dessutom. Om inte det går att uppnå, så är oftast pigg också ett okej stadium.   

Äckliga älgflugor!
Vägen till oftast pigg, eller helt pigg jämt, går nog troligen bland annat via balans. Därför tänker jag fortsätta att försöka göra två saker per dag och se vad det ger, när det lyckas då vill säga. Med måndagen och det inplanerade tandläkarbesöket och samtalskontaktsbesöket i färskt minne, så är den känslan och måendet något att sträva efter. Åtminstone fram till dess det gick överstyr och landade i pannkaksstekning. Skogen är nog även den en del i att uppnå balans, i alla fall för mig. Där har jag alltid landat mentalt och kunnat samla kraft. Ta gårdagens insättning på energikontot till exempel, när Matte, jag och husgudarna, trots tröttheten, begav oss till skogen. Det var en helt underbar stund, en sån där sorts stund som är värd att samla på för att sedan ha kvar i minnet att kunna njuta av då och då när det behövs lite positivitet i livet. Solen höll på att gå ner, hundarna var lyckliga och vi hade med oss kaffe och bullar som vi åt sittandes i mossan medan hundarna åt nåt bär här och där. Det var så fridfullt mysigt att vi faktiskt kunde lägga oss en stund i mossan och bara njuta av trädens kronor mot den blå himlen och tystnaden mellan diverse oerhört viktiga samtalsämnen oss emellan. Det var en stund att vara tacksam över att man fått uppleva. Det var vi också, det vill säga tills Matte hittade en älgfluga, som släppt sina vingar, sittandes på sig. När vi väl var hemma hittade vi en till. Det är faktiskt rätt äckliga varelser, som på nåt vis stör lite av skogens lockelse. Varje år blir jag dessutom lika förvånad när de dyker upp. Hjärnan använder sig uppenbarligen av förträngning som hanteringsmodell när det gäller dessa kryp. Nåväl, älgflugor eller inte, skogen är helande och en plats som jag kommer fortsätta samla kraft ifrån. Fast idag är jag trött och älgflugorna är ännu inte förträngda ut mitt sinne, så i dag får vi se. 

Mossa som sittdyna, kaffekåsan i handen & den givna knähunden i knät <3
Dessutom har en av dagens två saker att göra redan genomförts. Emelie och Jejje ringde och det visade sig att de har feber och behövde hämtning från skolan. Nu ligger de två sjuklingarna nedbäddade och sover. Hoppas det ger dem lite energi tillbaka, så deras immunförsvar tar kontrollen snabbt och de blir friska igen. Det enda som är bra med att det kommer nu, är att de troligen är friska tills vi ska åka till Mallorca. En annan sak som däremot inte är bra, men som inte har något med Emelies och Jejjes feber att göra, är att jag ännu inte tagit mig till kyrkogården med duvan som ska sitta på Carros och Henkes gravsten. Med den trötthet jag känner idag, kan jag redan nu säga att det inte kommer att hända den här dagen heller. Så får det vara också. Jag är övertygad om att Carro och Henke har koll på både sin duva och på läget här hemma och det skulle förvåna mig om dom tycker att det är en alldeles nödvändig sak att ordna med just idag. 

Utsikt från gårdagens mossiga säng

tisdag 13 september 2016

Arbetar kamikazeflugorna verkligen för Murphy?


Jobbig tisdag minsann ;)
En stor och viktig fundering för dagen rör flugor. Varför flyger en mängd flugor in så fort något är öppet och far rätt in i fönsterrutorna, stör friden med sitt eviga surrande, skitar ner fönstren för att slutligen dö och därmed även skräpa ner fönsterbrädorna. Är det i själva verket så att dessa flugor har tagit på sig det otroligt dumdristiga uppdraget som självmordsbombare, där deras uppgift går ut på att bomba så många fönster som möjligt med flugskit innan de dör? Om det nu är så, undrar jag förstås även på vems uppdrag arbetar dom? Såna saker funderar jag på medan solen värmer och kaffet flödar.

Notera speglingen i glajjorna - inte riktigt det jag hade planerat
En annan viktig fundering rör Murphy. Igår var jag till Vansbro för att träffa min samtalskontakt, man måste ha en sådan när man är sjukskriven för utmattningssyndrom tydligen och min är dessutom en bra sådan. På vägen hem hade jag solglasögonen på mig och solskyddet med en spegel i nedfällt, varpå jag upptäckte att jag såg vägen framför mig i solskyddspegeln som avspeglade det som speglade sig i solglasögonen.

Liten Harry måste ha litesnålskjuts i det höga riset





Wow, tänkte jag lite lyriskt, nu ska jag ta en selfie där nåt vatten eller annat vackert avspeglar sig i glajjorna. Därför stannade jag vid Almasjön, gick glad i hågen ut och tog en bild som jag trodde skulle avspegla det helt supervackert blå vattnet, utan att för den sakens skull visa mobilen som jag tog kort med. Nu blev det inte riktigt så. Visserligen syntes inte mobilen, men däremot avspeglades det som speglade sig i mobilens fönster i solglasögonen (dvs min bil och en soptunna med vägen som bakgrund).

Kärleksfull kaffepaus efter kort skogsvandring vid stugan

Därför funderar jag över Murphy och om han har väldigt lite att göra? Vanligtvis brukar det lägsta irritationsmomentet vara att sparka i en tå, för att han ska orka agera. Därifrån och uppåt, utan övre gräns för vilken irritation eller skada han kan åsamka. Så att lägga sig i min amatörmässiga fotografering känns som lite underligt. Kan det vara så att flugorna arbetar på uppdrag av honom och deras nya strategi är att förarga folket i liten skala under lång tid, för att på så vis driva alla till galenskap? Nåväl, då fick han tji för jag skrattade gott när jag väl hemma såg resultatet.

En del av en dags storverk
Under cirka två veckor har jag sovit nattetid, vilket inte direkt har varit ett vanligt inslag de senaste månaderna. Efter nån dag gav det utdelning och jag kände mig ganska pigg förra måndagen. Tisdagen låg jag, men på onsdagen uträttade jag storverk. Det var i alla fall vad jag själv tyckte, efter att under flera månader ha varit helt slut.

Älskade vännen Engla med på skogsvandring <3
Onsdagen innefattade handling, möte med försäkringskassan, ett samtal med min chef (som inte längre var min chef, utan det var någon ny konsultchef som jag ännu inte orkat ringa och därmed har jag alltså min tredje chef sen den 15 juli i år!), besök och kaffe hos morsan, bakning av fyllt bröd ala Leila, soppmatlagning och en sväng till stugan med Matte och hundarna. Det var en riktigt bra dag, där jag drog järnet för att orka så mycket som möjligt när jag nu orkade något igen.

Gammelselen på väg hem från stugan - vackra värld
Den strategin visade sig inte vara så väldigt hållbar. På torsdagen, som var en soligt vacker dag, orkade jag knappt släpa mig ut i skogen med hundarna. Jag gjorde det ändå och åt frukost där bland sol, träd, ljung och lingonris. Sen var den dagen klar. Jag orkade inget mer, utan det var krasch i soffan som gällde. Inte för att det på nåt vis gick att sova, men det gick inte heller att göra något annat.

Förra torsdagens skogsfrukost
Fredagen var likadan, med den skillnaden att det hände nåt ganska storartat. Jag somnade när jag låg på soffan. Jag har under de senaste månaderna så gott som aldrig kunnat sova och därför var det stort. Så stort att jag tror att det är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll, äntligen. Så trots att det var lite rörelse den fredagen, var det en bra dag.

Var till Camilla & Linus på lördagen & grattade Linus en dag för sent 
Under lördagen var det åter hopp om livet, så då passade Matte och jag på att åka hem till Camilla och Linus för att gratta honom och följa med dem på Torsby-marknad en sväng. Det blev en kaloristinn dag där vi blev bjudna på smörgåstårta följt av fika, sen kort marknadsvandring med inköp av diverse nougat och naturligtvis langos som vi åt hemma hos Camilla och Linus.

Langos!
Väl hemma for vi förbi Emelie och Jejje, som hade Harry Potterhelg hos en kompis, med nougat och sen följde vi deras exempel. Vi såg alltså, efter husgudsvandringen i skoglig miljö, på Harry Potter och åt bland annat nougat. Jag sa ju det, kaloristinn!

Vackert på lördagens husgudsvandring
Söndagen var okej, men lördagens aktiviteter hade satt sina spår så den gick i sakta mak. Det enda som krävde någon lite mer aktiv insats var väl bullbaket som Emelie och jag ägnade oss åt. Det blev goda bullar, även de gjorda på ett recept ala Leila. På kvällen gjorde barnen tacos och serverade oss. Det var en riktigt mysig kväll.

Resultatet av bullbak med Emelie
Igår hade jag två saker att göra. Jag skulle vara med Emelie till tandläkaren och jag skulle träffa min samtalskontakt. Det fanns rester kvar till lunch, Emelie och Jejje skulle fixa middagen, så dagen var relativt fri från måsten. Med enbart dessa två hållpunkter, sol och inga måsten som måste utföras utöver redan nämnda, var även även humöret jämt. Jag drog inte igång med nåt mellan dessa aktiviteter, utan tog det lugnt. Det medförde att jag inte var stressad när jag skulle åka till mötet med samtalskontakten, därmed klarade jag även av att det ringde flera gånger, jag var på ett strålande humör när jag kom hem och jag hann till och med uppmärksamma tre enorma rovfåglarmed gula näbbar som svävade ovanför bilen på väg till Vansbro.

Mer skogsvackert
Samtalskontakten pratade på om att balansera, att inte göra en massa saker de dagar jag har ork för att sedan vara helt slut nästkommande dagar. Hon sa att jag skulle hålla mig till max två saker att göra de dagar jag har energi att göra nåt. Det lät klokt, jag kunde dessutom se resultatet av dagens två inplanerade aktiviteter och hur det inverkat på min dag. Trots detta samtal och trots att jag såg att det troligtvis var en fungerande strategi, så for jag hem, drog ut i skogen med hundarna och sen stekte jag pannkakor till Emelie och Jejje som har friluftsdag idag. Sen var orken slut och idag är det en dag i väldigt sakta mak igen. Det kommer uppenbarligen ta viss tid att få in dessa enkla förhållningsregler i huvudet. Undrar om Murphy och flugorna även är inblandade i det?

Gårdagens skogsliv

tisdag 6 september 2016

Glömt skorna!!

Kärlek <3
Kyrkogårdar har aldrig ingått i några av de ställen jag frekvent besöker, åtminstone var det inte så innan Carro och Henke dog. Efter Carros död förändrades det. Under en period gick det inte en dag utan att jag besökte hennes grav, eftersom bara tanken på att hon skulle vara där alldeles själv, utan oss eller för den delen utan någon som hon kände, var outhärdlig. Bara tanken på att låta bli att åka dit en endaste dag gav mig enorma skuldkänslor. Intellektuellt förstod jag naturligtvis att det låg hos mig, men det hjälpte inte eftersom det känslomässigt inte fanns något annat sätt att fortsätta visa för henne hur otroligt älskad och viktig hon var (och fortfarande är). Åtminstone inte som jag tyckte var tillräckligt då. Det fanns heller inget annat sätt att bry mig om henne än att göra det jag kunde vid hennes grav. Därför var jag där varje dag och sopade bort snön som ibland kom, tog bort kvistar och såg till att det alltid fanns minst ett ljus där som brann. 

Skoglig fägring
När sen gravstenen så småningom kom på plats förändrades det. Jag ville aldrig mer gå dit. Jag vill fortfarande inte gå dit mer än nödvändigt. Det blev för hårt att se hennes namn och bild på den svarta stenen, som egentligen bara skrek ut att hon faktiskt var och är död, att hon faktiskt aldrig mer kommer tillbaka och att det var och är definitivt. Det blev inte bättre när sen även Henke dog och hans namn och bild också hamnade på samma gravsten, som fortfarande skriker ut samma budskap fast gånger två. Nej, jag tycker inte om att gå till deras gravar. Det känns ändå inte som om de är närvarande där och det är fortfarande samma påminnelse om att dom är och förblir borta och det i sig är en outhärdlig vetskap, utan att det kastas i ansiktet på mig onödigt många gånger. 

Soffhäng med mycket erfaren livsnjutare <3
I helgen var vi ändå dit, Matte och jag. Vi åkte förbi och Matte frågade om jag ville gå in. Min första tanke var att det ville jag inte, men i vanlig ordning började obehagskänslorna komma så nästa tanke informerade mig om att det var lika bra. Att låta bli skulle ändå bara innebära en inre kamp med skuldkänslor inblandade, som dessutom skulle medföra att jag skulle få lov att åka dit senare för min egen sinnesros skull. 

Harry <3
Väl vid gravarna såg jag att det blommat rikligt, men att nejlikorna blommat ut och det bara var lobeliorna som fortfarande lös upp med en mängd vita små blommor. Jag såg att stenen behövde rengöras och att duvan som sitter ovanpå den var svart av mossa. Vi tog med duvan hem för rengöring, så nu är den hemma. Rengjord och mossfri, men nu har nästa inre kamp börjat. När ska jag orka åka och sätta tillbaka den? Som sagt så gillar jag inte att vara på kyrkogården.        

Mitt bland allt skogligt stod vackert stoltserande vallmos & förgyllde dagen.
Förutom gravfunderingar så har gårdagen och dagen hitintills varit relativt bra. Igår klev jag upp strax innan sex, drack morgonkaffe med Matte, spenderade nån timme i soffan med hundarna och mer kaffe, begav mig till skogs för hundkvalitetstid i kombination med insupande av solsken för att sen bege mig hem till kvalitetstid tillsammans med Tove och ännu mera kaffe.  

Matlåda fast man är hemma
Därefter bestämde jag mig för att jag faktiskt även borde orka med att laga mat, så jag lagade havets wallenbergare, räksås och potatis och sen var det slut på det roliga. Det fanns absolut ingen mer ork kvar, utan jag blev liggande i soffan för att senare förflytta mig till sängen med ett humör som svajade mellan gråtfärdig till nästan fnittrande. Fast sova kunde jag naturligtvis inte, för jag sover så gott som aldrig nu för tiden. 

Soliga äventyr
Utom idag på morgonen. Jag var så vansinnigt trött att jag inte orkade gå upp för gemensamt morgonkaffe eller för nåt annat heller för den delen. Jag bestämde mig för att jag skulle sova resten av dagen om det var möjligt och att det enda som skulle få mig att kliva ur bingen, var att jag självmant vaknade och kände att det var möjligt. Den här tanken hade jag när klockan var ungefär kvart över sex, sen somnade jag. 

Vacker värld
Vid tjugo över sju ringde Emelie och meddelade att hon glömt sina skor (hur det nu ens är möjligt hann jag tänka) och att hon behövde dem till halvtio, så hon undrade naturligtvis om jag kunde komma med dem till skolan då. Eftersom det just då kändes som en omöjlighet att ens röra sig så pass att det skulle innefatta nån form av liv utanför sängen, svarade jag att hon fick ringa mig närmare halvtio och kolla. Det gjorde hon också, ungefär tjugo över nio kom samtal nummer två och då var jag faktiskt förmögen att röra mig, åka med skorna till skolan, ta bilen ut i skogen för att låta hundarna springa av sig och bege mig hem för frukost och kaffe, mängder med kaffe. Sen har dagen gått i den lunken. Kaffe, matlåda från gårdagen, kaffe, mellanmål, kaffe, hundliv i soffan, kaffe, kolla en bakbok fortfarande i soffan, kaffe. Antagligen kommer resterande dag att se väldigt liknande ut och så måste det väl få vara då. Mitt i allt kaffe och soffliv kom Emelie och Jennifer hem från skolan och Emelie hade med sig en blomma för att hon visste att jag gillade den sorten och för att hon ville att jag skulle bli glad. Jag blev glad. Vilken liten pärla hon är och vilken tur jag har ändå som har så mycket och fått älskat så många, även om alla inte är kvar här.

Carros & Henkes duva <3