söndag 5 februari 2012

Så vansinnigt trött..


Jag är som sagt helt sjukskriven igen och gudarna ska veta att jag aldrig i mitt liv varit så otroligt trött som jag är nu. Efter att Carro och Henke dog var jag båda gångerna helt utslagen. Varje dag sen den dagen Carro försvann har jag sedan kämpat för att komma upp ovanför ytan och, med jämna mellanrum, även lyckats. Men nu är det kört. Jag orkar inte med mig själv och att städa, laga mat eller tvätta är ett oöverstigligt projekt. Betala räkningar verkar vara nåt som bara inte går att genomföra och att ta sig ur sängen kan vara en prövning av alldeles för omfattande karaktär för att jag ens ska orka försöka. Jag är helt enkelt så in i själen trött och jag vet inte ens hur jag ska kunna vända det.


I onsdags var jag in på mitt jobb. Tanken var att jag skulle lämna över de ärenden jag var involverad i, för att de andra skulle ha ett hum om vart de skulle ta vid. Det gjorde jag också och det var inget konstigt med det, men jag satt med på ett möte också och fick där informationen om att vi hastigt och lustigt ska utrymma kontoret den 22/2-12. Ok, det är väl inget som är helt oöverkomligt, men det är det faktum att vi därefter ska sitta alla i samma stora rum! Under några veckor har jag funderat över hur jag ska kunna komma i sån form att jag klarar av att återgå till mitt jobb, efter den informationen blev det helt klart för mig att jag inte inte kommer att kunna gå tillbaka till jobbet. Den depression som Carros och Henkes bortgång har orsakat har medfört en hel del mindre önskvärda effekter, som till exempel det faktum att jag inte klarar av vidare mycket ljud omkring mig. Det gör mig stressad, uppjagad, ger mig ångest och leder till att jag inte klarar nåt annat än att antingen panikartat fly från platsen med alla ljud eller att jag tappar humöret. Så vetskapen om att vi ska sitta i samma rum med allt vad det innebär från slutet av februari, fick mig att helt tappa tron på att jag kommer att kunna gå tillbaka. Upplyftande? Nej, inte det minsta. Från att jag skulle återgå till mitt arbete i september har större delen av tiden varit ett kaos. Uppgjort rehabplan bröts från arbetsgivarens sida, inget var förberett, jag blev av arbetsgivaren sjukskriven under ytterligare en vecka på heltid för att de skulle få till det, sen blev jag ledig ännu en vecka med lön. Jag skulle prova ett nytt arbete, så blev det inte. Efter alldeles för många turer som enbart ledde till att jag tappade en massa energi och gled längre ner i mitt mående, bestämde jag mig för att avtacka mig arbetsgivarens alla turer och gå tillbaka till min ordinarie tjänst. Å inte ens det förlöpte problemfritt. Så lugnade det ner sig något så när i slutet av december, men då var redan min ork på upphällningen och jag klarade inte av att vända det hela och är numer då tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Så kommer då det här beskedet. Just nu känner jag mig enbart uppgiven och, som sagt, helt vansinnigt trött.

Inga kommentarer: