Uppgiven & in i döden trött

Idag är en dag som alla andra dagar, det vill säga en dag när firma fiffel & båg (som i min arbetsgivare) återigen bevisar hur väl de tar hand om sina anställda. Åter en dag när det är helt tydligt att fulspel är deras melodi och att jag som anställd mestadels är ett problem. Lagar, policys och mänsklighet är nåt som inte har fått fäste i nämnda organisation, i alla fall inte om man har förlorat två av sina barn och har blivit en börda. Ekonomi, som annars är nåt avgudat och enormt viktigt i nämnda firma, verkar vara nåt man pratar om men inte bryr sig om att arbeta för. Nämligen är frisk personal, välmående personal och personal som vill stanna inom organisationen nåt som gynnar ekonomin. Tyvärr verkar inte att gynna ekonomin vara det som står i topp där. Jag är less, trött och rätt uppgiven på hela situationen. 

Min depression, som jag då ådragit mig i samband med förlusten av två av mina barn med två års mellanrum, får ingen chans att vända. Jag har så fullt upp med att tackla alla nya underligheter, nya idéer och nya kränkningar från min arbetsgivare, att jag inte riktigt hinner med mig själv. Förutsättningarna för det finns inte helt enkelt. Det är skrämmande. Väldigt skrämmande med tanke på att min arbetsgivare är den som är ytterst ansvarig för alla invånare i kommunen, och som ska vara det skyddsnät människor har att förlita sig till när allt annat går om intet. Jag är i och för sig inte förvånad, jag har sett det förr. Carro är ett väldigt bra exempel på hur saker och ting sköts i detta stora maskineri. Mår man dåligt, så passar man inte in. Hjälp? Stöttning? Förståelse? I vilket fall var det inget hon fick. Hon är borta nu, det är en stor förlust för mig och många runt mig. Det gör ont och sliter sönder att förlora ett barn och det gör inte mindre ont att förlora två av sina barn. Det behöver inte den ytterst ansvariga organisationen ta någon som helst hänsyn till. Deras uppdrag verkar mer gå ut på att försöka stjälpa människor över kanten, få dem att försvinna och sluta vara ett problem. I alla fall för dem. Mitt problem är att min arbetsgivare inte följer några uppsatta regler i samhället. Jag är som sagt trött, jag orkar inte tjafsa mer. Jag lämnar över det hela till facket. Själv tänker jag ägna mig åt att överleva och jobba för att leva. 

För information till de som ojar sig över det jag skriver: Det finns, förutom alla andra lagar, grundlagar i detta land. De medför rättigheter, för mig och för alla andra. Om lagtexten är för svår för att tyda, hänvisar jag till de många tolkningar av dessa som gjorts för vägledning. Kaxigt? Nej, bara otroligt uppgivet och trött.  

Glad & Gravid

Så har det hänt, graviditeten är ett faktum. Efter, i alla fall som det känns, lång väntan är det nu så gott som säkert att tillökning är att vänta. Svullna bröst och växande mage har konstaterats och det om nåt brukar vara säkra tecken på att bebisvärlden är i antågande. En glad nyhet, som naturligtvis måste firas på ett eller annat vis. Antagligen genom en stor hög med maskrosblad till den blivande modern, fadern och mostrarna. Det är nämligen Lady Rufus, ett av familjens absolut bedårande marsvin, som uppvisar alla tecken på att vara gravid. Efter vissa utredningar inom familjen har vi slutligen enats om att Harry och Nova, husgudar och älskade vovvar, måste kunna räknas som lite moster och morbror de med. För att inte tala om min egen roll som stand in som svinmormor. Nåt som definitivt inte går att ta miste på är Emelies lycka över situationen och det i sig gör att hela tilldragelsen är glädjande.   

Glädjande var det även att komma in på gymet, där närvarande gymägare direkt frågade hur gårdagens undersökning förlöpt. Icke närvarande gymägare skickade mig sms i samma ärende. Det som är härligt med dessa människor att det inte är nåt de måste fråga, de måste inte bry sig om eller vilja veta, utan de gör det ändå. Antagligen för att det är precis så gulliga, modiga och underbart medmänskliga de är. Nåt som jag sagt förr, men gärna säger igen, är att det bemötande som de har gentemot människor omkring sig finns många som har mycket att lära av. 

Vad finns det mer att tillägga? Prästkragarna och blåklockorna blommar, ljuspartyt var trevligt (och blev dyrt), mamma bjöd på lunch idag, step up:en var drygrolig, gymet var trivsamt, samtalskontakten var som alltid strålande, husgudarna är vackra och jag har en mysig bok att bläddra i. Som om det inte räcker har jag även många underbara människor omkring mig. Det är ett bra liv, även om två älskade barn är smärtsamt saknade. Det är det lilla i vardagen som har kommit att bli det stora och det lilla som är det stora, är helt enkelt vackert, glittrande, magiskt och väldigt värt att vara tacksam för.

Avslutningsvis vill jag bara gratulera dig, min kära vän Angelica, till att troligen snart bli svinfarmor ;)           

Friska plattityder

Nu är det gjort. Hittad knöl i bröstet är mammograferad, kontrollerad och klämd på. Den är frisk och det är för den delen resten av de båda mjölkkassarna också. Hur skönt var det inte att få det beskedet? Efter ungefär två dagars ständigt malande i bakhuvudet kring vara eller inte vara farligt och om det är farligt hur ska Camilla och Emelie ta det, var det skönt. För mig, för Camilla och för Emelie som i morse insåg att nåt var i görningen. När husgudarna släpade ut mig på sin sedvanliga morgontur hade hon frågat Camilla om det, självklart med följdfrågan: kan det vara farligt? Camilla svarade, som den kloka tjej hon är, helt sanningsenligt att ja det kan vara farligt. När jag kom in klappade Emelie mig på kinden och sa: jag älskar dig mamma. Dessa söta, kloka barn. Om dom bara visste att ingen kan älska så mycket som en sliten mamma och inga ord i världen räcker till för att tala om hur enormt älskade de är.

Turligt nog är det inte alltför ofta man har ”förmånen” att betrakta sina bröst så tillplattade, som under en mammografiundersökning. Under dagens undersökning förväntade jag mig nästan att det skulle poppa till och innehållet skulle välla ut, men även denna gång stannade både innehåll och förpackningar på plats. Med tanke på eventuella framtida men som skulle kunna komma av att beskåda denna tillplattande procedur, fick Camilla sitta i väntrummet under pågående undersökning. Hon var däremot med när det var dags att träffa kirurgen. Där satt vi i ett rosa undersökningsrum, som Camilla tyckte var underbart vackert, och väntade. Båda hade någonstans en tro på att beskedet skulle vara bra, men ändå räckte inte tron riktigt fullt ut. Vi vågade helt enkelt inte riktigt tro på att Mr Murphy, som i vanliga fall brukar roa sig på vår bekostnad, skulle låta oss få vara ifred denna gång heller. Storögt förvånade betraktade vi Murphys ovanligt medmänskliga inblandning i situationen, vilken bestod i att byta ut den planerade kvinnliga läkaren mot en manlig. Det gjorde inget, beskedet vi fick var positivt, eller som läkaren sa direkt han kom innanför dörren till undersökningsrummet: det är ett glädjande besked, det finns inget som tyder på att det är en tumör. När vi gick ut från kirurgen tog Camilla omkring mig och på det viset vandrade vi ut från kirurgavdelningen och ut från lasarettet. Som sagt, jag älskar mina barn. De är underbara. Väl hemma var både Camilla och jag slitna, så pass slitna att det inte fanns mycket annat att göra än att sova helt enkelt. Emelie däremot hade samma energi som vanligt och deklarerade glatt att mamma är helt utslagen, när komplexiteten kom in efter avslutad arbetsdag. Sanningsenligt är med andra ord vad som gäller i vår familj, i alla situationer dessutom. 

Under dagen har jag fått påringningar och sms från mina nära och kära. Jag är otroligt lyckligt lottad som har de människor jag har omkring mig, bättre vänner och familj går inte att få. Tusentack till dem för att de alltid finns!! Nu blir det, utslagen som jag är, åter att krypa till kojs. I morgon är en ny dag med samtalskontakt, gym, step och ljusparty. Helt enkelt en ny dag som har alla förutsättningar att bli en bra dag.      

    

Arkeologiskt försvarbart?

Människor upphör aldrig att fascinera mig. Så länge det finns människor finns det alltid något som underhåller på det ena eller andra sättet. Exempelvis har det förflutna sedan några dagar tillbaka pockat på min uppmärksamhet, genom att kontinuerligt skicka mig sms. Det förflutna som i det förflutna verkade mer mänskligt, mer pålitligt trovärdigt och vänligt intressant, men som efter uppvisandet av en mer ytligt tom och mindre trivsam sida förvisades till just det förflutna. En tidigare nära bekant, som jag då respekterade för den vänliga kärnan, sättet att se till saker från en lite större vy och för förmågan att alltid vara en stor människa när det väl gällde. Numer är den tidigare nära bekante mer som ett minne av en ytlig flack bekantskap från ett tidigare liv, som med jämna mellanrum pockar på min uppmärksamhet på mer eller mindre utvecklade sätt. 

Under någon dag har det, vilket redan nämnts, varit en av dessa återkommande perioder som min uppmärksamhet varit önskvärd från det förflutna. Sättet att försöka fånga min uppmärksamhet och för den delen att ens försöka fånga min uppmärksamhet igen har fascinerat mig, åtminstone tills idag när pockandet övergick till respektlösa fadäser. Även om människor och alla deras förehavanden fascinerar, så är min tydliga gräns för fascination överskriden när förehavandena urartar till obegåvad inskränkthet, samvetslös stupiditet eller självcentrerad enfald. Enligt mitt sätt att se det, oavsett vilka grunderna till kontakten eller umgänget är, bör det eftersträvansvärda alltid vara ett respektfullt bemötande. Att acceptera något annat är att göra ner sig själv eller någon annan och det är inget jag känner att jag kan eller ens vill stå för. Så jag slutade fascineras och accepterade helt enkelt inte pågående smaklöshet. Markeringen jag gjorde var tydlig och för min egen skull. Den handlade om vad jag tyckte jag var värd, eller vad jag hade lust att stå ut med. Det var då insikten om att jag verkligen inte är arkeolog slog ner i mitt medvetande. Arkeologi är i och för sig ett intressant ämne så länge någon annan borstar fram alla söndervittrade skärvor och uråldriga ben. Det kräver nämligen ett enormt tålamod. Mitt tålamod är relativt tänjbart, vilket medfört att jag under de senaste dagarna funnit mig i pågående sms av historisk karaktär. Det är däremot långt ifrån oändligt, varför jag snabbt bestämde mig för att låta någon annan borsta fram alla gamla benknotor och fornlämningar medan jag borstade bort de oönskade dammolnen den historiska återblicken orsakat. Det arkeologiska gästspelet medförde ändå vissa insikter. Fascinerande nog är det antagligen min egen självkänsla som genomgått en reform och blivit stärkt, inte det förflutna som ändrat karaktär. Tack vara insikten och påminnelsen om vart jag tidigare varit, vet jag i varje fall vart jag inte vill vara igen. Det ger nya valmöjligheter, nya områden att beträda och dessutom insikt om att jag inte ska ta på mig onödiga vikariat som arkeolog. Återigen viss evolution i mitt minimala mikrokosmos med andra ord.

Kyrkogården på en bra dag

Solen skiner, måsarna skränar och raggarbilarna glider runt samhället. En liten känsla av sommar infinner sig så sakteligen. Gräsmattan är klippt, tidigare inhandlade blommor nedsatta i jord, tvättmaskinen går varm och det som bör göras är att ta en brottningsmatch med dammsugaren. Sen, om någon timme, bär det av till gymet för arbetsträning och kanske träning. En efterlängtad sommardag och sol ger alltid ett nytt perspektiv på tillvaron, så en rätt bra dag med andra ord.  

I fredags var det också en bra dag, men en delvis jobbig kväll. Camilla och jag begav oss av till kyrkogården för första gången på länge. Naturligtvis sent på kvällen, eftersom det är så vi vill ha det. Då är det lugnt, folktomt och harmoniskt. Vi satte ner lite blommor på Carros och Henkes gravar som vi köpt. Varsin hortensia och några kantlobelior tillsammans med en redan av någon planterad ros. Det blev bra. Det kändes bra att ha gjort det fint där. Det kändes inte bra att Carro och Henke är där. Jag saknar dem.. jämt. Någon eller några hade varit dit med rosor, någon hade plockat blommor och lagt på graven och några hade hängt upp rosor på gravstenen. Det var gott att se, både för en sliten mamma och en trött syster, att de inte är bortglömda, utan finns med i människors tankar. Vi bär dem alltid med oss i såväl våra tankar som i våra hjärtan och, även om det kanske är en aning ego, så är det skönt att se att de finns med även hos andra.   

Lördag hela veckan

I mitt liv är lördagar den bästa dagen på veckan, året, livet. Det är glidardagen med stort G, då tiden är en oviktig del av tillvaron. En dag i frihet som kan spenderas utan tråkiga tidsramar och trista hålltider. Den totala klockavsaknadsdagen helt enkelt. Bara vetskapen om att även dagen därpå är ledig, utan skrällande alarm alldeles för tidigt och alldeles för ofta, gör lördagarna extra underbara. Nästan viktlösa, svävande på egen hand i ett annars tidsstyrt kosmos. Jag älskar lördagar! Dagen idag är därmed ingen suverän dag. Det är inte lördag! Inte ens nästan och det känns på alla sätt och vis. Jag är trött, grinig och otålig. Inte mitt bästa jag på något vis. Det känns inte som någon idé att börja med något, eftersom alla projekt större än en kaffekopp kommer att få avbrytas till följd av att klockan rätt tid infinner sig. Trots det känns det meningslöst att bara låta den lediga tiden förspillas, till förmån för väntan på rätt tid. I min värld finns bara en rätt tid egentligen och det är lördagar, som är relativt tidlösa. Som sagt så är det inte lördag. I den här otroligt konstruktiva spiralen av ingen utveckling glider den här dagen fram. Tidsstyrd, tråkig och irriterande. Det enda som väl går att göra åt det är att ta till det starkaste botemedel jag vet om. Därför full fart mot kaffet helt enkelt. Naturligtvis med förhoppningen att när nästa kopp är urdrucken har den här dagen förvandlats till lördag..