måndag 9 juli 2012

Carros resa


I förra inlägget nämnde jag lite kort Carros resa. Carro, min älskade äldsta dotter som inte längre orkade leva med all den ångest och djupa depression hon led av, utan valde att ta sitt eget liv den 9:e november 2008. Carros resa genom hennes korta liv, var en resa som i mångt och mycket gick ut på att hon betraktades som bråkig, besvärlig och ett problem som det inte fanns någon lätt lösning på. Jag var själv helt rådvill, men för mig var Carro inte ett problem. Hon var och är min dotter som jag älskade då och som jag älskar nu. Däremot ställde hon till en del problem och orsakade en hel del oro och bekymmer. Inte för att hon ville, utan för att hon mådde dåligt. Så dåligt att hon inte passade in i samhällets fyrkantighet, utan förmåga att titta utanför ramarna. Så dåligt att samhället för att slippa titta på sig själv, istället betraktade henne som ett problem. 

Det alla mammor, eller i alla fall de flesta, vill är att kunna hjälpa sina barn. Jag vet än idag inte vad jag skulle ha kunnat göra för att hjälpa Carro, men det visste ingen annan heller. Det jag vet är att om jag skulle göra om samma resa tillsammans med Carro, skulle jag aldrig någonsin koppla in nån myndighet. Efter en mängd turer runt Carro, där hon for väldigt illa, gjorde jag det jag trodde skulle ge henne en möjlighet att så småningom få må bra. Jag gjorde det svåraste val jag någonsin gjort i mitt liv. Jag valde att skicka iväg henne akut en fredagskväll till ett utredningshem. Mitt hjärta slets så klart sönder, men det var underordnat, bara Carro på nåt vis kunde få hjälp att må bättre. Det var, vilket senare visade sig och genom hur det hanterades, inte rätt vis, men det visste jag inte då. Utan då tog jag till det sista halmstrået jag trodde fanns, jag vände mig till samhällets yttersta skyddsnät. Involverat sedan tidigare, så klart, för vart vänder man sig när man inte ser någon annan utväg. Carro visste varför jag tog det beslutet. Vi hade diskuterat det långt tidigare och hon visste att jag skulle göra det jag måste och det jag kunde för att hon skulle få en chans att få må bra i sitt liv. Så när det hände visste Carro att jag gjorde det eftersom jag var rädd om henne, jag älskade och älskar henne, hon är mitt barn och det enda jag ville var att hon skulle få den hjälp hon behövde för att så småningom kunna må bra. Även om hon visste varför, betydde det inte att hon gillade det. Efter Carros död har jag läst det hon skrev i en av sina dagböcker den fredagen. Nåt som fastnat är: ”Va fan har du gjort nu då helvetes jävla kärring. Skickat iväg mig på hem, tror du det ska bli nå bättre av det? Men jag hatar dig inte mamma, jag kan inte hata dig. Du för med dig alldeles för mycket ljus och kärlek i mitt liv för det.” Älskade lilla dotter.. Hon förde med sig en massa ljus och kärlek i mitt liv med. Bara genom att finnas och bara genom att vara den hon var, förde hon med sig både en massa ljus och en massa kärlek. I vilket fall som helst var det början på en resa som ledde till att Carro så småningom kom hem igen, inte bara deprimerad och med ett självskadebeteende, utan hon var dessutom självmordsbenägen. 

Självmordsbenägenheten blomstrade upp på allvar i samband med en konflikt, mellan hemmet hon vistades vid och socialtjänstens individ- och familjeomsorg (IFO), som Carro drogs med i. En konflikt där hon fick agera spelbricka, i ett spel hon aldrig skulle kunna vinna. När dessa slitningar pågick som värst blev hon inlagd vid Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) i Västerås, då kraftigt självmordsbenägen och extremt deprimerad och självdestruktiv. Det var BUP i Västerås som talade om för mig, vilket otroligt livsfarligt spel Carro utsattes för när hon stod i mitten av denna konflikt mellan IFO och berört hem. Det var BUP i Västerås som helt plötsligt en dag även upptäckte att hon inte var skriven i Västerås, utan i Malung. Innebörden av det var, naturligtvis av ekonomiska skäl, att Carro sattes i en taxi för att skjutsas till Faluns barn- och ungdomspsykiatri för att läggas in där istället. När jag blev meddelad om vad som försiggick, hade Carro redan varit till Falun och vänt och var åter på väg i taxi mot Västerås igen. I Dalarna ansågs hon nämligen inte sjuk nog för att läggas in, så istället sattes min 15-åriga lilla dotter återigen i en taxi ensam med all sin ångest för att skickas tillbaka till vad då? BUP i Västerås fick hon ju inte vara inlagd vid, utan istället skulle berört hem ha dygnet runt övervakning av henne, för att se till att hon inte tog sitt liv. Carro själv var uppgiven och trött, när jag pratade med henne efter dessa resor. Uppgiven, ångestfylld och utan att ha blivit hjälpt. Utan någon hjälp att vänta heller, som hon själv såg det. 
 
Det var i det stadiet, kraftigt självmordsbenägen, djupt deprimerad och självdestruktiv med absolut ingen tilltro till någon i samhällets tjänst, som Carro åter kom hem. Hon var då i sämre skick än när jag från början skickade iväg henne och hon var, eftersom samhället inte hade någon lösning, inget samhällets tjänst längre hade något ansvar i. Samhället ställde visserligen upp med en psykolog då och då, som också vänligen då och då ringde hem till mig och berättade att jag fick ha extra uppsikt över Carro eftersom hon var extra självmordsbenägen de gånger psykologen ringde. Första gången det hände var jag totalt handfallen och blev naturligtvis livrädd. Jag frågade vad jag skulle göra? Fanns det ingen hjälp som kunde erbjudas Carro någonstans ifrån? Svaret jag fick var att jag fick övervaka Carro 24 timmar om dygnet, för att försäkra mig om att hon inte gjorde sig nåt. Samtliga i familjen påverkades självklart av det som försiggick. Emelie, som var två år vid det laget, var nog den enda som inte riktigt förstod vad allt handlade om. Camilla och Henke var väl medvetna om hur Carro mådde och vad som hände, även om min dåvarande sambo och jag gjorde det vi kunde för att de skulle hållas utanför. Carro själv irriterade sig på att vi ständigt var omkring henne för att kolla hur hon hade det. Gick hon till en kompis, fick jag så gott som ett nervöst sammanbrott om hon inte svarade i telefonen direkt och jag ringde ofta. Var hon hemma i sitt rum, kom jag nerknallandes i tid och otid för att se till henne. Ständigt samma oro, oron över att hon skulle ha gjort sig något. 

Ett flertal gånger hade Carro dessutom gjort sig något. Hon hade visserligen inte försökt ta sitt liv, men väl skurit sig själv i ett försök att lindra all den ångest hon hade. Dessa gånger kunde synen som mötte mig när jag öppnade dörren, bestå av blodpölar på golvet bredvid henne där hon låg i sin säng, blod på lampknappen, väggen, täcket, kudden och sängen. Där bland kuddar, täcken och blod låg hon min älskade lilla, sköra dotter och sov, medan jag rusade in för att se efter så att hon andades, se om något av såren behövde sys och för att försöka avgöra hur mycket blod det kunde röra sig om som hon förlorat. Myndigheter, psykologer och BUP? De hade inga svar och var inte heller till någon vidare hjälp. Det vände, efter nästan två år vände Carros mående efter att hon äntligen fått så kallade lyckopiller. Under en kort period gav det henne lite ro. Under den tiden hann hon träffa kärleken, flytta ihop med honom, ha en kort stunds lyckorus innan hon som en biverkan av medicinen gick upp i vikt och därför tvärslutade med den. Läkaren vid BUP erbjöd inte Carro någon annan sorts medicin, glömde att göra en så kallad MADRS (bedömning av depression), glömde att kalla Carro till nytt läkarbesök där en MADRS kunde genomföras trots att läkaren bemödade sig att ringa för att påtala att det var vad hon hade för avsikt och samma läkare glömde även vid Carros 18-årsdag att skicka en remiss till vuxenpsykiatrin så hon skulle bli överförd till denna och kallad dit. Carro väntade ett flertal månader innan hon själv bestämde sig för att det var dags att höra sig för om varför hon inte blev kallad. Det var då det uppdagades att det inte blivit gjort helt enkelt. Månader som för läkaren inte betydde något, månader som för Carro betydde väldigt mycket. Torsdagen den 6:e november 2008 fick Carro äntligen träffa en läkare vid vuxenpsykiatrin. Läkaren bedömde då att det inte förelåg någon risk för att Carro skulle ta sitt liv. Ändå var det just det hon gjorde. Tre dygn senare var Carro död. 

Älskade, underbara Carro

4 kommentarer:

Unknown sa...

Jag skulle tro att många häpnas av förskräckelse när de läser om Carros resa. Jag blir inte alls förvånad eller speciellt häpen. Jag vet att det här är precis så som det ser ut och precis så här det fungerar.
Jag säger det igen, är så tacksam för att du vill berätta. Det måste någonstans ta ett slut på samhällets ovärdiga sätt att behandla människoliv.

SUPERKRAMAR!

Inger sa...

Håller med ovanstående, TACK för att du orkar berätta. Du vet att jag fullkomligt älskar ditt sätt att skriva och att jag vid i stort sett varje inlägg sitter fängslad och tårögd. Ibland tårar av sorg men ibland också tårar av glädje.

Stor kram

Ulrika sa...

Tack själva för att ni finns och berättar vad ni tycker, Sabina
och Inger!

Samhället är hårt, alldeles för hårt många gånger.
Trots det vill jag ändå poängtera att många av de människor
inom samhällets tjänst som jag träffade i samband med alla
turer kring Carro ville väl, men hade kanske inte riktigt de
förutsättningar och resurser som krävdes för att nå dit. Sen har
jag förstås även sett ren nonchalans m.m., men det är tack och
lov ett fåtal som visat upp dessa symtom.

Hur det nu än är, så känner jag en skyldighet gentemot Carro
att berätta hur saker och ting har varit. Hon kände sig tvungen
att offra hela sitt resterande liv, nåt ingen ska behöva göra
förgäves. Så därför, för att min dotter inte ska ha behövt göra
det val hon gjorde helt förgäves, känner jag att jag är skyldig
henne att berätta det jag kan berätta om hennes liv.

Kram tillbaka till er!!

Spader Madame sa...

Det är bra att berätta. För dig och för henne. Kram!