onsdag 22 augusti 2012

Självmord är en konsekvens

Mitt äldsta barn, min älskade dotter Caroline eller Carro som hon kallades, tog den 9 november 2008 sitt liv. Det gjorde hon efter att under många år tillbaka utkämpat en kamp mot den svåra depression hon led av. Samma depression som sedan flera år tillbaka dessutom diagnostiserats. Det är ingen nyhet att nästan alla som tar sitt liv är deprimerade eller lider av en psykisk sjukdom. Den 9 november 2008 var Carro bara 18 år, 7 månader och 22 dagar gammal. Eller egentligen var hon bara 18 år, 7 månader, 21 dagar och mellan 14-15 timmar gammal när hon dog, eftersom hon föddes prick klockan 12 på dagen och det var under natten till den 9 november som hon slutgiltigt valde att ta det steget. 

Fast går det egentligen att säga att någon som tar sitt liv, väljer att göra det? Jag var med Carro på hennes resa, med i bemärkelsen som maktlös medresenär. Jag kände inte hennes smärta, ångest eller totala uppgivenhet, utan jag kunde bara ana hur Carro verkligen mådde och kände sig där jag stod vid hennes sida och såg hur illa hon for av sitt mående. Naturligtvis mådde jag dåligt av att se hennes otroliga smärta som långsamt malde sönder henne inifrån, men det var inte förrän efter hennes död som jag kom i närheten av att förstå henne. Inte förrän Carro hade tagit sitt liv, förstod jag hur ont det måste göra inom en innan en människa till exempel skär sig själv för att undkomma den smärta som finns inombords. Jag skar mig inte, men jag förstod vilken lättnad det skulle kunna vara att, om så bara för en kort stund, kunna fokusera på nåt annat än den otroligt trasiga och sönderslitande känslan som skar, gnagde och rev sönder det som en gång hade varit jag. Så hade Carro det. Så kände hon under många år, dag efter dag var det hennes verklighet. Jag kan inte annat än se henne som otroligt stark, för den som mår så dåligt som Carro gjorde, såsom många andra också gör eller har gjort, är stark för varje dag man orkar välja livet. För det handlar om att välja livet när man har en sån smärta inom sig, att verkligen varje morgon, dag, kväll och natt kämpa för att välja att fortsätta leva och det är bara möjligt att klara av att göra det valet om det finns en tro på ett annat mående. Nåt som åtminstone ger ett litet uns av hopp om att någon dag kunna må, om inte bra, så i alla fall bättre eller annorlunda gentemot vad det innebär att leva med den inre skärseld ett sånt psykiskt lidande medför. När en person inte längre tycker sig se nåt hopp, det inte finns några krafter kvar och alla resurser för att ta itu med problemet är uttömda, går det verkligen att säga att det är ett val att ta sitt liv då? Eller är det konsekvensen av att det inte finns något annat alternativ, av bristen på andra val och det som finns kvar när alla andra resurser är uttömda? Är det kanske snarare ett resultat av att det inte verkar finnas något annat att ta till eller någon annan utväg för att komma ifrån en övermäktig smärta?  
   
När någon tar sitt liv är det primära egentligen bara viljan att må bra. Personen ifråga gör det i brist på andra möjligheter att bli kvitt sin ångest, sorg, depression, känsla av meningslöshet, ensamhet och vanmakt. Depression eller psykisk sjukdom, som ligger bakom cirka 90 % av de 1500 självmord som begås av svenskar varje år, innebär en relativt lång process där tecken kan uppfattas och åtgärder tas innan ett självmord genomförs. En viktig aspekt i sammanhanget är förståelsen för att många människor mår dåligt, men de människor som mår dåligt gör det under en begränsad period. Det kan röra sig om en mer eller mindre lång period, men det viktiga är just insikten om att det rör sig om en period. Om samhället skulle lyckas hindra dessa personer från att begå självmord under den tid de lider av depression eller psykisk sjukdom, skulle chansen öka radikalt för att dessa människor, genom tid, professionell vård och medmänsklighet, skulle kunna styra upp sina liv till att så småningom bli riktigt bra. Det vill säga om samhället dels uppfattar tecknen, vidtar åtgärder för att förhindra självmordet och dels lägger ner resurser på att ge hjälp, individuell hjälp eftersom det är människor som är olika som behöver hjälpen, så har dessa personer åtminstone fått en chans. Fast en av mina ständigt återkommande funderingar rör just frågan om hur många som egentligen får en ärlig chans i dagens samhälle?
  
Jag var med på Carros resa. Jag såg hur illa det gjorde henne när alltifrån skola, BUP och sociala myndigheter såg henne som bråkig, ett problem som borde skärpa sig eller som de inte visste hur de skulle hantera. Jag vet än inte vad jag skulle ha kunnat göra för att hjälpa henne, för att få henne att må bättre. Det jag vet är att Carro aldrig fick chansen att ta sig igenom den svåra depression hon led av och att konsekvensen av det innebar att hon tog sitt liv, att hon vid en ålder av bara 18 år, 7 månader, 21 dagar och 14-15 timmar dog till följd av att hon inte såg någon annan utväg för att komma undan sitt lidande.

2 kommentarer:

Spader Madame sa...

Jag tror att det är svårt att få rätt hjälp idag. Samhället har inte resurser och de med rätt kompetens träffar för få av de som behöver hjälp. Andra som vill hjälpa har inte förmågan. Det får sådana här konsekvenser. Ofattbara konsekvenser. Oåterkalleliga.

Skickar en kram!

Ulrika sa...

Ja, oåterkalleliga konsekvenser. Samhällsekonomiskt förkastliga konsekvenser (eftersom pengar verkar vara ett viktigt språk) och totalt avskyvärda konsekvenser. Men jag håller med dig Spader, inga resurser och för få med rätt kompetens. Många vill hjälpa, väldigt få vet hur eller har förmågan eller för den delen resurserna för att göra det.

Kram tillbaka!