onsdag 28 november 2012

Minnesburkar & feber

Igår var prästen hem till oss för att träffa Emelie. Det är nämligen inte alldeles lätt att vara nio år och veta vad man ska göra med all den saknad, som förlusten av två syskon lämnar efter sig. En saknad som dessutom gör så ont, att det ibland inte ens är möjligt att uttrycka med ord. När alla dessa känslor som smärtar, värker och får ett litet hjärta att krackelera finns där men inte går att prata om, är det bra att göra nåt som kan hjälpa till att sätta ord på allt det som känns. Igår gjorde Emelie och prästen därför minnesburkar. Tidigare har de gjort varsin minnesburk till Carro, så igår var det Henkes tur att få en burk fylld av minnen. Viktiga minnen, roliga minnen och minnen som hjälper till att sätta ord på allt det som gör ont. Emelie valde ut tre speciella minnen av Henke att spara på i minnesburken. Det sista fick oss alla att skratta när vi mindes Henke tillsammans runt köksbordet, i skenet från levande ljus med salt, kritor och lappar till höger och vänster. Det var minnet av hur Nova, vår ena hund, bet Henke i näsan när han nös när hon var valp. Det är härliga minnen, sorgliga minnen och kärlek som fortsätter alltid som kommer upp under dessa stunder. Det är viktiga stunder, tid för reflektion och en lisa för en liten själ. Det är bra att vi har prästen, som kommer.

Prästen Anette & Emelie i full minnesburksproduktion.

Igår hade Emelie dessutom tagit ett till stort steg, även om det inte var av samma enorma karaktär som bearbetning av saknaden efter Carro och Henke är. Redan i måndags började vi diskutera det, hennes placering i klassrummet. Hon ville byta plats och hade bra argument för varför hon inte ville sitta där hon satt, såsom att hon kände sig som mitt i vägen för alla förbipasserande och att gjorde det svårt för henne att koncentrera sig på skolarbetet. Där hade vi inga motsättningar, Emelie och jag, utan de kom när hon tyckte att jag skulle ställa frågan om ny placering till hennes fröken, eftersom hon själv tyckte att det kändes lite jobbigt. Om jag kan vill jag gärna stötta mina barn att kunna stå upp för sig själv, stå för det de gör, våga göra saker som de inte är bekväma med för att växa som människor och alla såna där saker som antagligen 99 procent av alla föräldrar vill stötta sina barn i. Därför gick stor del av måndagskvällen åt till att motivera Emelie att våga ta upp frågan om en eventuell ny placering i klassrummet med sin fröken dagen därpå. Vi avslutade måndagens diskussion med en överenskommelse, som innebar att om hon inte vågade säga nåt om saken under tisdagen i skolan skulle jag skicka ett mail till hennes fröken och förklara läget. Det behövde jag inte. När Emelie kom hem efter skolan meddelade hon både mig och prästen om dagens prestationer som, förutom ett ras från en gunga, även innehållit en ny placering i klassrummet till följd av att hon tagit upp saken med sin fröken. Imponerad såg jag hur min minsta dotter växt av erfarenheten. Jag studerade hennes glittrande ögon när hon berättade om det och konstaterade stolt för mig själv, att hon inte valt den lättaste vägen genom att vänta tills jag tog upp det med skolan. Hon tog steget och vågade fråga själv, hon övervann sin rädsla för att göra det och det är det faktiskt inte ens alla vuxna som vågar göra. Det är bra, hon kommer att bli en stark kvinna så småningom min Emelie.  

Dagen idag började med upptäckten om en sjukling i familjen. Emelie har feber, ont i ryggen och nacken. Därför blir hon hemma från skolan idag. Antagligen är det första gången under hela Emelies liv, som hon blev rätt upprörd över det faktumet. Är man sjuk så är man, därför blir hon hemma under täcket idag vare sig hon vill eller inte. Själv såg jag mig omkring i vårt hem och det var ingen vacker syn, så medan Emelie ligger under täcket och tjurar ska jag städa. Det kanske ger henne nytt perspektiv på att ligga under täcket i alla fall.

Sjuk Emelie <3
Kaos i hemmet - del 1
Kaos i hemmet - del 2
Kaos i hemmet - del 3     

3 kommentarer:

Unknown sa...

Vilken modig tjej. Glöm inte att det är den modiga mamman som visar vägen :-)

Spader Madame sa...

Hoppas att hon mår bättre nu!

Ulrika sa...

Haha, du är för härlig du Sabina :)

Jajamensan Spader, hon är bättre nu den lilla damen. Hon var feberfri redan på torsdagskväll, men fick vara hemma för säkerhets skull under fredagen oxå.