Förunderliga dagar, kvällar & människor

Måndagen innebar uppvaknande till min nära väns speciella sms-signal. Morgonen var inte direkt morgon längre, men vad gjorde väl det? Solen sken och min nära vän var även hon nyvaken och frukostsugen. Sms:et innehöll information om att hon var på väg till mig efter en liten omväg förbi ett av samhällets caféer för anskaffandet av suveränt goda mackor. Kombinationen frukostservering och klokt, mycket trevligt umgänge är en mycket bra start på en vecka. Senare under dagen ramlade en annan nära vän in i mitt hem. Hennes mission bestod i en enorm arkeologisk expedition alà hitta lämningar av tidigare befintlig diskbänk. Hon är en duktig arkeolog, för diskbänken återfanns och restaurerades till ursprungligt skick. Storartad insats.

Tisdagens eskapader innebar handling. Jag skulle ljuga kopiöst om jag påstod att det var en av mina favoritsysslor. Någon traumatiserad timme senare var mat i massor införskaffad, humöret kört i botten och tanken på att gå utanför dörren otänkbar. Trots detta begav jag mig åter utanför dörren en kort stund senare för att ägna mig åt en gruppträff. Jag har sedan en tid efter Carros död varit med i en grupp för föräldrar som förlorat barn och kvällen till ära var det den gruppen som skulle träffas. Det är en strålande grupp, en grupp där man är trygg. Trygg nog att våga berätta hur man mår, vilka underliga - ibland rent utav sjuka - funderingar man har, vad allt man varit med om gjort med en som människa, hur och om man har utvecklats, skuldkänslor, sorg, glädje, saknad och allt annat mellan himmel och jord som man inte kan säga till vem som helst annars. Det var en bra kväll, en utvecklande kväll och en mysig kväll. Helt enkelt en alltiett-kväll, som dessutom innehöll obegränsade mängder kaffe och tilltugg som var en lisa för både tomma magar och kräsna smaklökar. För att toppa den upplevelsen avslutades kvällen med en kommentar från en ung tjej som både rörde och berörde.

Idag stod läkarbesök som nummer ett på menyn. Var en bra läkare, noggrann, respektfull och mänsklig. Resultatet blev kanske inte direkt nån high score. För högt blodtryck, för låg D-vitamin och folaminnivå, förhöjd sänka, förhöjt antal vita blodkroppar, för hög puls och en fortsatt svår depression. Nåja, med tanke på omständigheterna kunde det allt ha varit värre så dessa fakta var föga nedslående. Nummer två på menyn var gruppträff. Den här gången med en annan grupp, en ny grupp och vad jag kan se även det en grupp med modiga, stora människor. Jag hann tyvärr inte vara med någon lång stund, eftersom dagen även innebar starten på en meditationskurs jag anmält mig till. Det var en mycket trivsam upplevelse, inte bara trivsam utan också lärorik. Kvällens avslut bestod i kaffeorgier med tidigare nämnd frukostvän och genomgång av dagens händelser, såväl hennes som mina. En bra dag för båda, visade det sig.

Det är vid såna här tillfällen, när jag tänker igenom vad som pågått i min lilla värld, som jag inte kan känna annat än förundrad tacksamhet över att jag är så lyckligt lottad. Alla dessa underbara vänner, stora människor och modiga människor som jag har turen att ha i mitt liv eller att träffa en kort stund av mitt liv, är en enorm gåva. Så om jag inte skulle vara förundrad av det stora i det, skulle jag faktiskt vara väldigt förundrad!

Dåraktig visdom

Publicerat 2012-02-26 23:31:35 i Vanligt & vardagligt

Idag läste jag en sida med en massa klokord. Mitt bland alla dessa dök det upp några rader om hur det skulle kunna vara om man hade en hund som lärare. Eftersom jag lever tillsammans med två helt underbart dåraktiga lärare av nämnda slag (för vidare presentation, se nedan), tog jag mig tid att fundera över det som stod.

 Om en hund vore din lärare, skulle du kanske lära dig saker som dessa:

• När någon du älskar kommer hem, spring alltid och möt dem.
• Låt alltid känslan av frisk luft och vinden mot ditt ansikte vara anledning nog för extatisk lycka.
• Bits inte när det räcker med att morra.
• Låt andra veta när de inkräktar på ditt område.
• Spring, hoppa och lek en stund varje dag.
• Ta en tupplur då och då, och sträck alltid på dig innan du stiger upp.
• Njut av uppmärksamhet och var inte rädd för andra människors beröring.
• Om det är varmt ute, pausa ibland och lägg dig ner på rygg i gräset.
• När du är glad, dansa runt och skaka på hela kroppen.
• Oavsett hur ofta du får skäll - tjura inte. Spring tillbaka på en gång och bli sams istället.
• Njut av den enkla glädjen i en promenad.
• Var lojal.
• Låtsas aldrig vara något du inte är.
• Om det du vill ha ligger nedgrävt, gräv tills du hittar det.
• När någon har en dålig dag - var tyst, sätt dig nära och erbjud tröst genom att bara vara.

Redan vid kvällspromenaden blev det otroligt tydligt hur ofullständig listan ovan är. När jag gick där med Harry och Nova, som mina gudomliga hunddårar och uppenbara kärlekar heter, insåg jag att det räcker att studera dem under en kvällspromenad för att lära sig mer än vad listan tagit upp. Harry, som sedan länge insett sin egen storhet och otroliga charm, sprang fylld av hyss och upptåg runt i oinskränkt glädje över att han var han, bet med jämna mellanrum lekfullt tag i Novas koppel som för att påminna henne om vikten av att ha roligt i livet och markerade snabbt när medpromenerande hund i mycket större format än både han själv och Nova tillsammans försökte tillskansa sig förtur i kisskön vid viktiga mötesplatser. Genom sin clownaktiga, helt bedårande karisma förmedlade han ordlöst det viktiga i att inte ta sig själv eller någon annan på för stort allvar, värna om sina rättigheter och att leva här och nu. Nova å andra sidan gled, väl medveten om sitt eget värde, fram graciöst och drottninglikt, fylld av nyfikenhet inför livet med en storhet som är bara en mycket liten hund som tror sig vara stor kan uppbåda och var ett föredöme i överseende och tålamod. Hon bedömde inga av Harrys alla hyss, beteenden och upptåg som vare sig bra eller dåliga utan bara som ett av inslagen under promenaden. Bara genom sin utstrålning verkade hon förmedla vikten av självvärde, nyfikenhet inför livet, möjligheten att välja att vara en storhet trots fysisk litenhet och att en intelligent dam som hon själv aldrig skulle nedlåta sig till att ödsla energi på något så outvecklat som att tro sig veta hur andra ska vara, göra, tycka eller känna.

Naturligtvis är jag väl medveten om mitt förmänskligande av mina husgudars beteenden, men bortsett från det så är det tydligt att hundar har en hel del att förmedla om man bara tar sig tid att titta på dem. De lever i nuet, de dömer ingen, de vet sitt egenvärde och vikten av att både ge och ta emot kärlek. De blandar aldrig in självupphöjande försök att på andras bekostnad bevisa sin duktighet i något de företar sig eller förmedlar till andra och de har dessutom stor insikt i vikten av tydlig kommunikation, oavsett hur rädda de är för konsekvenserna. Med risk för att prata emot mig själv, vara ganska liten som människa och med insikten att jag har en del sidor att slipa på hos mig själv kan kontentan av det hela ändå inte bli mer tydlig. Hundar är större människor än många människor jag mött och många människor är större fähundar än alla hundar jag mött. Det mest förbryllande i det hela är ändå att många av de fähundar jag mött utger sig för att vara välutbildade, högt uppsatta och stora människor.

Harry & Nova
- dåraktiga husgudar & älskade livskamrater

Mirakulös expertis

Dagen var minsann inte slut efter prästens besök och Emelies storslagenhet. Mitt i all vedervärdig trötthet och misströstan dök en av mina väninnor upp på väg hem efter att ha jobbat en hel dag och sen spenderat tid svettandes på gymmet. Hennes mission bestod i att diska.. hemma hos mig!

När disken var ett minne blott kom min samtalskontakt alias mitt psykbryt inknallandes genom dörren. Det är en kvinna som är otroligt bra på att lyssna, stötta, strukturera upp och ingjuta mod i människor att orka möta ännu en dag. Jag kände mig trött på mig själv, trött på situationen och dessutom som om jag var den mest misslyckade människan som går att hitta inom ett flertal universums radie när det kommer till relationer. Mitt psykbryt fnös åt mig och sa att det var det dummaste hon hade hört. "Vet du vad expert betyder? Det betyder en som har provat", sa hon och utnämnde mig snabbt till relationsexpert och dessutom en lysande sådan. Det är inte misslyckat att ha bytt partner ibland, det är däremot mycket mer misslyckat att stanna kvar i något som är dåligt, deklarerade hon tålmodigt vidare. Vilken befriande tanke! Inga misslyckanden i relationssfären minsann. Tvärtom, en ständigt pågående empirisk forskningsstudie som hitintills lett till titeln expert! All insikt av såna enorma mått måste naturligtvis snabbt vidareförmedlas till fler behövande, varför jag utan eftertanke utnämnde mig till talesman för denna nya revolterande expertisgrupp och värvade ytterligare medlemmar.

Senare under kvällen kom ännu en av mina väninnor, som fått nys om att min bil är strömlös. Smart och teknisk som hon är hade hon bestämt sig för att ta upp kampen om energin genom att ladda upp mitt bilbatteri innan hon började sitt jobb för natten. Snabbt kopplades kablar, förlängningssladdar och andra obegripligheter som hör en batteriladdare till in under huven på min pärla. Och eftersom jag redan nämnt att hon är smart, så finns det inget utrymme för några andra spekulationer. Naturligtvis fungerade det. 

De som säger att mirakler inte händer har i alla fall inte vistats i mitt liv. För om det inte är helt mirakulöst att under en dag gå från relationsmässigt misslyckad, billös och med en disk som går till världshistorien till relationsexpert med fungerande bil och enbart nydiskade köksattiraljer i sitt hem utan att göra något annat än låta en del människor komma in i ens liv och hem, då vet inte jag vad som är ett mirakel.

Känslosamma bilder

Idag hade min åttaåriga dotter Emelie besök av prästen. Det är ett uppskattat besök, ett besök som dessutom ibland innebär känslomålning. Prästen kom en dag i december 2011 till Emelie med två vackra boxar, kort att måla på, pennor och glitterlim i allehanda färger och meddelade att nu var det dags för känslomålning. Det innebar att Emelie fick bestämma vilken känsla det skulle handla om, så skulle hon, prästen och samtliga närvarande måla ett ansikte på varsitt kort som uttryckte den känslan. Det var bra på alla vis. Emelie fick prata om sina känslor, alla fick för den delen prata om sina känslor. Dessutom fick vi alla träna på att både definiera och sätta ord på våra känslor. Enda förbehållet var: ingen sudd får användas. En mycket smart infallsvinkel, för plötsligt försvann allas prestationsångest också. Nåja, idag var alltså andra gången det stod känslomålning på menyn.

Emelie tyckte först att trött var vad som skulle behandlas, efter det kom kär. Vi målade, glittrade och berättade. Sen började storheten och modet som man oftast bara kan uppleva tillsammans med barn att göra sig påmind. Utan att veta ordet för känslan hon tänkte sig, började Emelie att beskriva i vilka sammanhang den kan uppkomma och hur den kan få en att känna. Känslan hon ville måla var skam. Jag var förundrad över min yngsta dotter. Vilken förmåga att beskriva och vilken otrolig förmåga att få fram det hon beskrev i en bild.

När Emelie sen skulle bestämma sista känslan för dagen att måla beskrev hon den så här: det kan bli ganska svårt att berätta om men jag menar den där känslan som om man går sönder, som ens hjärta blir krossat som man kan ha om någon man är ihop med gör slut eller om man förlorar sina syskon. Modiga, modiga Emelie. Det går inte annat än beundra henne, för det är mod för en vuxen att våga ta upp en så starkt smärtsam känsla till diskussion och att våga göra det när man är åtta år är beundransvärt. Vi målade våra kort och sen var det dags att visa vad vi målat och berätta hur vi tänkt. Emelie började med att berättade att hon hade tänkt på Carro och Henke och på när de dog. Hon talade om hur det kändes när vi var och tittade på dem när de var döda och beskrev skillnaden i utseende mellan dem. Hon berättade att det hade känts värst att titta på Henke eftersom han hade varit mer trasig, det hade runnit blod ur ena mungipan och ena örat och han hade ett sår vid halsen som var stort och såg ut att göra så ont. Sen ställde hon frågor. Hon ville bland annat veta om han hade hunnit bli rädd innan han dog, om han hade hunnit haft ont och hur det där såret på halsen uppkommit. Jag svarade sanningsenligt på allt, berättade vad obducerande läkare, ambulanspersonal och polisen berättat för mig. Emelie ställde en del väldigt kloka följdfrågor, jag svarade lika öppet på dem, i alla fall de jag hade några svar på. Sen hämtade hon en liten röd kista som hon har sparat en sten i. Det är en vit rätt slät sten. En sten som hon fått av Henke som hittade den när han var på väg till skolan en dag och då vände och joggade hem för att ge den till Emelie, bara för att han visste att hon skulle bli glad av att få en så vacker sten. Emelie berättade med tårarna rinnandes ner för kinderna om det och om en massa andra grejer hon gjort tillsammans med sin bror. Sen hämtade hon Carros parfymflaska och lät oss lukta på den. Fortfarande med tårarna rinnande berättade hon om hur mycket hon saknar sina syskon, om hur jobbigt det är ibland i skolan när henne kompisar frågar om det och om hur ont det har gjort och fortfarande gör att ha förlorat dem.

Varje dag händer något som gör att jag förundras över en del människors mod, generositet och totala storhet. Idag var det min älskade dotter Emelie som gjorde mig förundrad, tacksam - bland annat över att hon inte håller det inom sig själv - och väldigt stolt. Trots att hon bara är åtta år än och inte når mig mer än till axlarna, så är hon en väldigt stor människa. Idag vågade hon det många vuxna inte gör, hon vågade prata om det som gör allra mest ont i hennes värld, hon vågade fråga efter saker som hon till och med var rädd att höra svaret på men behöver veta för att kunna bearbeta vidare och hon var dessutom så generöst tillitsfull att hon öppet och oförställt vågade låta oss se hennes sorg och trasighet. För mig är det något väldigt, väldigt stort. Jag har träffat vuxna, högutbildade människor i höga samhälleliga positioner som inte vågar erkänna sin egen rädsla, sorg och litenhet ens för sig själv och ännu mindre för någon annan. Att då se sin åttaåriga dotter våga dessa saker, är oerhört stort, oerhört rörande och ger en enorm tacksamhetskänsla. Emelie hade kunnat göra som många vuxna gör, hon hade kunnat välja att låta bli att utvecklas, låta bli att växa som människa och istället gömt sig bakom bittert dömande, ett väldigt vetande för andra och en attityd av normsättare för duktighet bara för att på alla vis försöka bevara förnekelsens illusion för både sig själv och andra. Det gjorde hon inte. Emelie valde att vara modig och att låta det svåraste i hennes liv leda till utveckling och det är i alla fall vad jag kallar mänsklig storhet.

Gudomligt ingripande

Måndagen den 10 november 2008 vaknade jag, vilket alltså innebar att jag måste ha somnat någon gång under söndagsnatten, med tårarna fortfarande strömmande ner för kinderna och fortsatt frossa som gjorde att jag skakade så jag knappt kunde lyfta telefonluren. Det var nämligen det första jag kom mig för att göra, jag ringde till vårdcentralen och sa att jag behövde något som fick mig att hålla ihop. Sköterskan i andra änden hänvisade mig till en början att ringa till psykiatrin, men insåg ganska snabbt att det inte fungerade och hämtade en läkare. Jag talade återigen om att jag behövde något som gjorde att jag skulle klara av att hålla ihop. Läkaren frågade vad som hade hänt och jag minns att mina tänder skakade så jag knappt fick fram orden, när jag berättade att min äldsta dotter var försvunnen. Läkaren skrev ut lugnande och sömnmedicin. Min sambo hämtade preparaten direkt apoteket öppnade, men jag kom aldrig att använda den lugnande medicinen. Innan apoteket hann öppna hann jag bestämma mig för att det bara vore att skjuta upp mitt mående och jag ville aldrig veta att det var den smärtan jag hade framför mig. Sömnmedicinen använde jag senare mot natten. Det var helt underbart att bara kunna stänga av alla tankar, alla känslor och framförallt vetskapen om att min Carro kanske var död.

Framåt tiotiden samma morgon fick jag ett telefonsamtal. Det var från en av bygdens präster, hon frågade om jag ville att hon skulle komma förbi en sväng. Jag sa att det kunde hon om hon ville. När jag bedövad la på telefonen gick något inom mig sönder. Det förstod jag väl, tänkte jag, varför de skickade en präst! Det kunde bara betyda en sak, det som inte fick vara sant var sant. Det kunde bara betyda att det var sant, det var sant att min älskade, ledsna, underbara dotter Caroline var död. Där och då försvann det sista lilla hopp jag hade och med det också det lilla fotfäste av normalitet jag försökt upprätthålla hela morgonen. Jag vet inte riktigt hur jag betedde mig eller vad jag gjorde, men jag fått det berättat för mig att jag grät och skrek samtidigt som jag rasade ihop totalt. Jag vet däremot att det inte längre var viktigt hur andra uppfattade mig, eller hur man borde bete sig. Det gjorde alldeles för ont för att ens vara möjligt att tänka på något annat än det enda som fyllde upp, sprängde och trasade sönder hela mig. Var det verkligen sant? Kunde det verkligen vara så? Det fick inte vara så, men kunde det vara så ändå? Kunde verkligen min dotter, mitt barn, min lilla Carro verkligen vara död?

När prästen sen klev in innanför dörren var det första jag sa till henne: - tror du verkligen att det finns något hopp om att hon lever? Prästen sjönk ihop lite där hon stod och svarade: - nej, nej det tror jag inte. Det var första gången sedan polisen ringde och väckte mig under lördagsnatten, som någon sagt det jag själv trodde rakt ut till mig. Tack vare den lilla meningen, den uppriktigheten, vågade jag i mitt förvirrade sinnestillstånd lita på prästen så pass mycket att jag gav henne tillgång till min inre värld med all den trasighet, förtvivlan, och sorg som jag kände.

Jag hade tur som gjorde det. Prästen blev ett av mina och min familjs stora stöd under lång tid framåt och är än idag. Hon blev även länken mellan mig och polisen många gånger. Det var hon som höll i Carros begravning och när Henke sen dog två år senare, var det hon som gick in från sin barnledighet för att verka som stöd för oss och för att begrava Henrik. Säga vad man vill om religion och kyrkan, men det stödet var och är ovärderligt. 

Dödlig krisreaktion i november

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, försvann min älskade dotter Caroline natten till den nionde november 2008. Det var den natten polisen ringde mig och gav första varningen om att något gått riktigt, riktigt fel. Det var en lördagsnatt och den natten, trots oro, obesvarat ringande och sms:ande samt fruktlöst letande, förstod jag inte än att det som inte fick hända hade hänt. Jag förstod inte att min underbara, älskade Carro var borta för alltid, att hon inte skulle komma tillrätta levande eller att hon redan då var död.

Det förstod jag inte under större delen av söndagen heller. Inte förrän på eftermiddagen när en avlägsen släkting till mina tre äldsta barn ringde och frågade om jag visste vart Carro var och berättade att de hittat hennes jacka, väska och en del av hennes andra grejer under bron vid älven cirka en mil från vårt hem, började jag ana det ofattbara hemska. Jag avslutade samtalet med den avlägsna släktingen med en känsla av att mitt inre förvandlats till någon form av känslomässig tornado som obevekligt dånade fram utan att förskona något i sin väg, för att höra mig själv säga till min dåvarande sambo: - nu är det klippt! Ni får vara tysta, jag måste ringa. Någonstans i mitt bakhuvud började en avlägsen insikt om att Carro aldrig skulle låta bli att svara i telefonen och lämna sina grejer vid älven för att skrämmas, pulserande närma sig mitt medvetande. Det kändes som hela mitt ansikte stelnade och domnade bort och mina händer skakade när jag återigen lyfte telefonluren. Den här gången för att ringa polisen och anmäla min äldsta dotter försvunnen, berätta om nattens sökande efter henne, meddela dem att en del av hennes grejer hade återfunnits under bron vid älven och svara jakande på deras fråga om hon möjligen hade varit deprimerad när hon försvann. Jag lyssnade, medan mitt medvetande kopplade om till katastrofberedskap och bestämde sig för att tunnelseende antagligen var bästa strategi, till när polisen meddelade att de skulle bege sig till platsen där Carros grejer hittats i följe av en hundpatrull för att kanske hitta några spår efter min trasigt sköra dotter. Så la jag på, insåg att jag skulle komma att krascha och beslutade mig omtöcknad för att det bästa var att ringa upp min chef och meddela att jag inte skulle komma på jobbet följande dag.

Jag upplevde att min chef, som inte ens ville vara i närheten av tanken på att det kan hända ens barn något, bemötte mitt samtal på ett besynnerligt hårt och kallt avvisande sätt. I min omtöcknade värld förbryllade det mig enormt hur något som var så viktigt kunde vara så oviktigt, hur kunde någon tycka att det var så oviktigt att mitt barn var borta? Det var signalen mitt medvetande väntat på för att växla från katastrofberedskap till katastrofläge och snabbt ta fram det tunga artilleriet. Min värld lindades snabbt in i genomskinlig bomull och inneslöts i en skyddande glaskula av mitt medvetande. Inget var sig längre riktigt likt och inget fungerade heller som det gjort tidigare. Alla ljud blev plötsligt dova och kom långt bort ifrån, allt jag såg var suddigt, otydligt och långt borta och alla rörelser verkade gå i slowmotion. Min överbelastade hjärna bestämde sig för att det var dags att försöka återta någon form av kommando och hitta på något som var kontrollerbart att göra, för att på så vis försöka mota bort den helt plötsligt helt okontrollerbara världen.

Det kontrollerbara visade sig bestå i att städa min yngsta dotters rum, vars golv var överstrött med pärlor av allehanda slag. Med rörelser i slowmotion och tårarna oavbrutet rinnandes nerför kinderna hörde jag hur min son Henke frågade långt, långt bort ifrån om jag ville att han skulle ringa till sin, Carros och Camillas pappa och berätta vad som hänt. Hjärnan bearbetade frågan i samma slowmotion som mina rörelser bestod i och kom ihåg att nej, så klart skulle inte Henke behöva det. Så klart var det mitt ansvar att meddela Carros pappa att hon var borta, polisen var inkopplad och att hennes grejer hittats bredvid älven. Jag ringde honom, störde dem i deras fars dagsmiddag. Fortfarande inlindad och innesluten, med domnade, stela kinder hörde jag mig själv viska fram informationen till honom i tre korta meningar för att sedan avsluta samtalet och återgå till städningen. Camilla och Henke fick också lov att ingå i det kontrollerbara och fick till sig informationen att de skulle hjälpa till att städa. Det gjorde de också utan protester, trots det uppenbart oviktiga med hela processen just då. Kanske behövde de också göra något som de kunde kontrollera och förstå, eller kanske de bara var rädd för min reaktion och därför inte ville säga emot. Hur det nu än var städade vi i alla fall frenetiskt i Emelies rum, när polisen ringde på dörren.

Min dåvarande sambo öppnade för de två polismän som kom för att berätta om vad de hittat, eller snarare inte hittat. Den ena inledde deras besök med att säga: - nu undrar du förstås varför vi är här, men blev avbruten av den andre som fräsande deklarerade: - det fattar hon väl varför vi är här begriper du väl? Jag fattade varför de kommit, men jag visste egentligen inte vad det var meningen att de skulle säga. Vi satt oss i köket allihop, Camilla, Henke, min dåvarande sambo, poliserna och jag. Femåriga Emelie, som inte förstod varför hela världen plötsligt rasat i vårt hem, hade fått skjuts till sina farföräldrar och skulle sova där. Den ena polismannens telefon ringde oavbrutet, vilket irriterade den andre polismannen som fräste att han skulle stänga av den. De berättade att hundpatrullen inte gjort några framsteg, att ingen hittat Carro eller några spår efter henne som ledde bort från älven. De verkade nervösa och pratade lite i munnen på varandra, eller så var det min förändrade hörsel som förvrängde allt som sades till en salig kakofoni av samtidigt ljudande information. De sa att vi inte skulle sluta hoppas, att det fortfarande fanns en chans att hon kunde komma tillrätta. När det var sagt lämnade de oss till vårt eget kaos. Jag svarade på ett sms från min pappa, talade om att Carro var borta och polisen letade. Sen kom reaktionen. Jag fick frossa, mina tänder skakade och min kropp ville inte riktigt lyda längre. Jag minns inte om jag grät eller hur jag tog mig upp i säng. Jag minns inte om jag somnade någon gång alls under natten, men jag minns inte heller om jag var vaken. Det jag minns är smärtan som började i bröstet och arbetade sig fram genom hela kroppen, rev sönder och slet hela mig i stycken. Ingen hade talat om hur det kunde kännas att ställas inför det faktum att man antagligen förlorat ett av sina barn. Ingen hade heller talat om att när det händer gör det inte bara psykiskt och känslomässigt ont, utan det känns som det gör fruktansvärt ont även fysiskt. Inte förrän då förstod jag att något överhuvudtaget kunde vara så smärtsamt att hela ens väsen formligen krackelerar, går sönder och slits isär. Kanske är det tur att man inte vet, eller kanske är det inte ens meningen att man ska behöva veta det och det är därför det gör så ont att det känns som man trasas sönder. Det kanske helt enkelt är för att det inte är meningen att man ska överleva något av sina barn, att det är helt naturvidrigt att göra det. Eller kanske är det bara så det känns när man förlorar något av det viktigaste man har i livet.

Kvaddad, kraschad, trasig & förstörd..

 

 Efter ännu en sömnlös natt, trots total utmattning med bly i kropp och själ, började jag dagen med att våga vägra delaktighet i den och låg länge, länge. Det hjälpte naturligtvis inte ett dugg, utan såväl den bedövande, själsdödande tröttheten som den eländiga dagen fortsatte oberört trots min revolt mot båda. Åter en av dessa numer vanliga dagar med rödgråtna ögon och tårar som vägrar att låta sig hållas tillbaka längre. Åter en dag med måsten och krav som jag inte orkar med och åter en dag med min ständige följeslagare Mr. Murphy tätt i hälarna, vilt viskande om att innebörden av ett sånt beteende naturligtvis är titeln som odugligt värdelös.

Det är en skrämmande känsla att upptäcka att tidigare totala kontroll över mig själv är som bortblåst och kvar är istället en okontrollerbar kvaddad, kraschad, trasig och förstörd människa. En människa som dessutom konsekvent vägrar acceptera alla order om att bete sig som folk och sköta alla antaganden i livet. Det är skrämmande att stå i duschen och upptäcka att man är så in i döden trött att det inte ens går att stå upprätt, utan hela jag från kinden och ner är lutad mot kakelväggen för att orka denna kraftansträngning. Helt plötsligt beter jag mig uppenbarligen som en av dessa krossade, uppgivna människor jag nån gång sett på film eller hört om på annat vis, som en sån där människa jag inte är. Jag är ju en person som kan kontrollera mig själv, som fungerar vad som än händer och som reser mig upp och fortsätter alltid. Efter att det till och med är för jobbigt att stå, trots kakelväggens solida stöd, och jag glider ner på golvet och blir liggandes i en högljutt hulkande hög med vattnet strilandes över mig, är illusionen av kontroll helt borta. I stället ramlar insikten om att min älskade Henke faktiskt är död återigen ner från intellektets högfärdiga tron och kraschar in i mitt ständigt lika oförberedda hjärta och sliter upp allt som jag inte orkar känna mer. Kanske är det bra att det kommer ut. Det kanske till och med är bra att lära sig att livet inte slutar trots att all kontroll är borta, alla lager av egoistisk stolthet är avskalade och det som finns kvar bara är öppen sårbarhet och skräckslagen litenhet. Kanske är det någonstans bra att rasa så djupt att det enda valet som på något vis förespråkar liv i stället för överlevnad innebär att ödmjukt lära sig att be om hjälp. Kanske är det först då det går att ana vad verklig styrka egentligen är.  Kanske är det så det är även om det just nu, när dagarna är för tunga för att orka med och nätterna är sömnlöst grubblande och långa, inte känns så. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till det fungerande, det jag kan kontrollera och det vardagligt förutsägbara. Men eftersom det inte är något jag kontrollerar längre, har jag inget annat än som alltid annars att göra. Jag får lov att göra ett val. Jag får helt enkelt lov att välja hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag väljer att sluta kämpa emot och istället försöka acceptera, att lita på att jag besitter den styrka jag behöver och att våga be om och tillåta mig själv att ta emot hjälp. Det är inte säkert att det är de rätta valen, men det är i alla fall de val jag just nu tror kommer att leda mig ut på andra sidan så småningom. Förhoppningsvis är jag då några lärdomar rikare, mer ödmjuk och lite närmare att acceptera att jag inte bara förlorat Carro, utan även Henke. Förhoppningsvis har jag då kommit ett steg närmare livet igen och, om jag valt rätt, så förstår jag mig även på att leva det.

Ljust en liten stund

In i döden trött, slut, likgiltig och fortsatt glidande i fel riktning. Hjärnan går på högvarv, fullt sysselsatt med hitta ett litet halmstrå, ett uns av en strategi eller åtminstone en gnutta ork och energi. Samtliga lyser med sin frånvaro och det verkar vara det mest lysande för närvarande. Eller nej, så är det naturligtvis inte. Jag har underbara vänner, som finns i vått och torrt. Jag avgudar dem! Det är en gåva i livet att ha såna vänner, vänner som bryr sig om och alltid ställer upp. Det är stort att helt prestigelöst kunna lämna ut sig totalt, bara skyffla fram den nakna sanningen och sin egen litenhet och ändå veta att det inte har ändrat nåt i relationen man har till dessa människor. Så trots allt mörker har de återigen, och som alltid, hållit mig kvar nog länge även i dag för att jag skulle kunna se ljuset en liten, liten stund. Det är mänsklig storhet att kunna det och att dessutom ta sig tid att göra det för en annan människa. Tack för att ni finns!

Varm inombords

Emelie räckte mig det här kortet som hon gjort själv med orden: det står I love you på (stavningen i kortet är aj lav ju). Rörd och väldigt varm inombord, kunde jag bara konstatera att det är kärlek det minsann.

Så vansinnigt trött..

Jag är som sagt helt sjukskriven igen och gudarna ska veta att jag aldrig i mitt liv varit så otroligt trött som jag är nu. Efter att Carro och Henke dog var jag båda gångerna helt utslagen. Varje dag sen den dagen Carro försvann har jag sedan kämpat för att komma upp ovanför ytan och, med jämna mellanrum, även lyckats. Men nu är det kört. Jag orkar inte med mig själv och att städa, laga mat eller tvätta är ett oöverstigligt projekt. Betala räkningar verkar vara nåt som bara inte går att genomföra och att ta sig ur sängen kan vara en prövning av alldeles för omfattande karaktär för att jag ens ska orka försöka. Jag är helt enkelt så in i själen trött och jag vet inte ens hur jag ska kunna vända det.


I onsdags var jag in på mitt jobb. Tanken var att jag skulle lämna över de ärenden jag var involverad i, för att de andra skulle ha ett hum om vart de skulle ta vid. Det gjorde jag också och det var inget konstigt med det, men jag satt med på ett möte också och fick där informationen om att vi hastigt och lustigt ska utrymma kontoret den 22/2-12. Ok, det är väl inget som är helt oöverkomligt, men det är det faktum att vi därefter ska sitta alla i samma stora rum! Under några veckor har jag funderat över hur jag ska kunna komma i sån form att jag klarar av att återgå till mitt jobb, efter den informationen blev det helt klart för mig att jag inte inte kommer att kunna gå tillbaka till jobbet. Den depression som Carros och Henkes bortgång har orsakat har medfört en hel del mindre önskvärda effekter, som till exempel det faktum att jag inte klarar av vidare mycket ljud omkring mig. Det gör mig stressad, uppjagad, ger mig ångest och leder till att jag inte klarar nåt annat än att antingen panikartat fly från platsen med alla ljud eller att jag tappar humöret. Så vetskapen om att vi ska sitta i samma rum med allt vad det innebär från slutet av februari, fick mig att helt tappa tron på att jag kommer att kunna gå tillbaka. Upplyftande? Nej, inte det minsta. Från att jag skulle återgå till mitt arbete i september har större delen av tiden varit ett kaos. Uppgjort rehabplan bröts från arbetsgivarens sida, inget var förberett, jag blev av arbetsgivaren sjukskriven under ytterligare en vecka på heltid för att de skulle få till det, sen blev jag ledig ännu en vecka med lön. Jag skulle prova ett nytt arbete, så blev det inte. Efter alldeles för många turer som enbart ledde till att jag tappade en massa energi och gled längre ner i mitt mående, bestämde jag mig för att avtacka mig arbetsgivarens alla turer och gå tillbaka till min ordinarie tjänst. Å inte ens det förlöpte problemfritt. Så lugnade det ner sig något så när i slutet av december, men då var redan min ork på upphällningen och jag klarade inte av att vända det hela och är numer då tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Så kommer då det här beskedet. Just nu känner jag mig enbart uppgiven och, som sagt, helt vansinnigt trött.

Soc psykiatriska galla

Jag följer Yasmine som i sin blogg skriver starka texter om bland annat psykisk sjukdom och idag medförde det en snabb flashback till alla turer runt min älskade dotter Carro. Turer när vi bland annat kontaktade individ och familjeomsorgen på soc och barn och ungdomspsykiatrin (BUP) för att hon skulle få hjälp att må bättre. Om jag vetat hur lite hjälpt hon skulle komma att bli genom det, eller snarare om jag vetat att det skulle medföra att hon blev än mer stjälpt hade jag aldrig blandat in någon av dessa instanser. När jag startade min blogg var ett av mina syften med det att kanske kunna vara till hjälp för någon annan som förlorat någon eller några av sina nära och kära, kanske kunna visa på att det går att överleva och ibland även att leva. När jag nu slungades tillbaka till allt det min dotter som redan mådde väldigt psykiskt dåligt fick genomleva, bestämde jag mig för att jag även ska skriva en del om allt det. Kanske någon blir hjälpt av att se att det finns andra i liknande situation, kanske jag kan beskriva lite av hur det är att hjälplöst gå bredvid någon som man älskar så mycket som mår så dåligt utan att ha den minsta aning om hur man ska kunna hjälpa. Kanske det ger någon en insikt om hur det är att tro att man efter många års kamp ska få hjälp att hjälpa, men istället upptäcker att ingen vet hur man ska hantera någon som faller utanför normen och att man dessutom betraktas som besvärlig när man påpekar vad som inte fungerar. Förhoppningsvis medför det för nån en förståelse för att alla de personer som mår så dåligt att de inte klarar av att hålla sig inom de ramar samhället satt upp och därför ses som bråkiga, som problem eller till och med som farliga i allra högsta grad också behöver förståelse, att bli lyssnade till och ett respektfullt bemötande i stället för att bli utestängda, stämplade och förtalade. Inte vet jag, men på nåt vis känns det som om det även är ett sätt för mig att stå upp för min dotter som fick kämpa så hårt i en otroligt oförstående värld. Eller så är det helt enkelt så att ibland är det bra att göra saker för sin egen skull och strunta i vad andra tycker. 

Det jag har sett i samband med Carros dåliga mående som medförde att hon inte hade någon given plats i vårt samhälle, har gjort att det andra kallar samhällets skyddsnät upplever jag som en förtäckt form för att på minst kostsamma sätt bedriva en verksamhet med mänskliga försökskaniner. Innan jag beskriver en del av de upplevelser jag fått genom Carros resa behöver jag samla en del energi, men även hitta ett förhållningssätt som inte medför att jag enbart spyr galla. Det gör mig nämligen fortfarande väldigt uppriven, otroligt ledsen och vansinnigt arg när jag tänker tillbaka på allt som min starka, sköra och väldigt sårbara dotter fick genomleva. Det gör det inte det minsta bättre av att veta att många fler med henne har upplevt eller upplever samma eller ännu värre saker, men som sagt.. andas och hitta ett vettigt förhållningssätt.

Efter ovanstående statement, frenetiskt mumlande "alla kan inte och somliga vill helt enkelt inte", ska jag försöka släpa mitt omedgörliga själv i säng för dagen. Så förhoppningsvis godnatt..

Helande odörer

Dagens början innebar ett abrupt uppvaknade till följd av ett underligt hulkande ljud, som jag lokaliserade till åtminstone inte i sängen. Ljudets följdes av en suraktig odör, nog äcklig för att tvinga fram några ryckningar i ena ögonvrån i syfte att zooma in vad det nu var som vågade störa en ökänd sjusovares absolut bästa sovtid. Jag vet inte om jag ska se det som ett bra eller dåligt val. Det dåliga var att jag i ögonvrån lyckades identifierade den mindre angenäma odörens källa till ett flertal väl utspridda spyor, det positiva med det hela var att jag snabbt gick från så gott som medvetslös till klarvaket städande. Inte ens som medvetslös har jag någon morbid önskan om att få torka upp inte bara illaluktande, utan även äckligt fasttorkade spyor ett flertal timmar senare. Det visade sig att Harry, en av mina båda hundar alias husgudar, inte var riktigt alert. Dock avhjälpte mitt nerspydda sovrum och en utevistelse snabbt mot detta tillstånd, varpå han spenderade resten av dagen på sitt sedvanliga vis - det vill säga som välmående husgud.

Efter en oral orgie i form av mängder av inmundigad livslust, bejakade begär och flytande värme (även känt som kaffe) i det eminenta sällskap som min dotter Camilla utgör, var den mindre trivsamma starten på dagen som bortblåst och jag vandrade på ett strålande humör iväg på healing. Japp ni läste rätt, jag var på healing och det var inte för första gången heller. Dagens session var en kraftfull upplevelse som nog har satt igång en hel del inom mig. Efteråt har jag varit mer vimsig än vanligt och väldigt yr, men hela jag känns ändå påfylld på energi eller det är inte rätt uttryckt.. jag känner mig som jag är på väg någonstans och som healingen var det startskott jag behövde. Underbar känsla faktiskt.

Dagen har även innefattat besök hos kära mor, pizza, besök av en nära väninna, besök hos en annan nära väninna för att avslutas med kärleksfullt umgänge på hemmaplan. När jag nu trött och rätt nöjd förstrött gled genom cyberrymdens yttre galaxer snubblade jag över ett blogginlägg skrivet av en amerikansk kvinna, som levt med metastaserande bröstcancer i 18 år. Hon delade med sig av några tips, som hon menade var en förklaring till att hon kunnat leva så länge trots sin sjukdom. Naturligtvis är det inte så enkelt att hennes långa överlevnad enbart beror på att hon levt efter dessa tips, men de var ändå underbara att ta till sig. Så den här dagen avslutar jag, påmind om och fylld av vördnad inför livets storhet, genom att vidareförmedla hennes ord.

Idag är det dock en ny ordning :)

Eftersom mitt väsen går att likställa med den nattligt förekommande arten nattsuddare, är det med stor stolthet jag idag kan presentera bilden ovan och konstatera att jag ska bryta denna företeelse. Gonatt helt enkelt :)

Servitrisen serverade tuttarna

Publicerat 2012-01-31 23:01:00 i Vanligt & vardagligt

Dagen till ära har vi firat komplexitetens födelsedag. Det började på helt osedvanligt vis med att vi försov oss och i stället för att servera frukost på säng under otroligt vacker skönsång (hrm), blev jag väckt av personen i fråga som var på väg till arbetet efter att i omgångar blivit väckt av min väckarklocka och ätit frukost utan skönsång i sin ensamhet. Just en snygg start på dagen!

Nåja, skam den som ger sig. Tillsammans med Camilla begav jag mig ut på första delen av vårt hemliga uppdrag inför kvällen. Vi hämtade tårtan som vi beställt några dagar tidigare. Det är första gången jag har klivit in på ett café och uttalat orden: jag tänkte jag skulle hämta lite bröst. Vid tanken på införskaffandet av en ny byst har jag aldrig någonsin sett framför mig hur det skulle ske på ett café, eller för den delen att jag skulle få med mig de nya dyrgriparna i en kartong. Nu har jag ingen tanke på att fixa en ny byst, men om det skulle komma som nummer ett på min önskelista någon gång är det antagligen den enda sort jag skulle ha råd med i vilket fall så lika bra att njuta fullt ut av upplevelsen. Naturligtvis bad vi att caféets ägarinna att visa tuttarna, även det en ny upplevelse som absolut inte ska bli någon vana. Jag kan tänka mig att det var en av få gånger i världshistorien, som den begäran överhuvud taget varit uppskattad. Väl försedd med ny upplaga tuttar levererade vi dem till hotellet inför förestående middag under kvällen och begav oss hem för rekreation och påfyllnad av koffeinnivån, som vid det laget närmat sig farligt låga värden.

Kvällen blev lyckad. Komplexiteten, som hade anat en middag ute, blev överraskad av att det var så många som var med. Det var inget mot vad han blev av att se sin tårta. Jag kan lugnt säga att han blev alldeles betuttad i den redan när servitrisen kom utbärandes med den under högljudda strofer av ja må han leva. Inte bara han, en av de andra manliga närvarande uttalade vördnadsfullt: det var en fiiin tårta! Den var dessutom väldigt god, så rekommenderas för samtliga som av någon anledning vill bli betuttade eller skaffa sig ny byst till ett överkomligt pris. Varför en tårta i bröstform? Det har naturligtvis sin historia. För att nämna några fragment av den innefattar den alkohol, fest på jobbet och mindre genomtänkta utlägg angående något benämnt som puppstånd. En rolig kväll, en suverän middag i goda vänners lag, en tårta alla blev betuttade i och framför allt var huvudpersonen dagen till ära väldigt nöjd. Inte för att skryta, eller kanske snarare precis därför, men väl hemma fick jag denna helt strålande kommentar till mig: det där blev jävligt bra, men å andra sidan det blir allt du tar i. Tacksam för dessa ord, för alla underbara personer omkring mig och för en lyckad dag och kväll tänker jag nu krypa ner i sängen och förhoppningsvis sova gott.