onsdag 28 november 2012

Minnesburkar & feber

Igår var prästen hem till oss för att träffa Emelie. Det är nämligen inte alldeles lätt att vara nio år och veta vad man ska göra med all den saknad, som förlusten av två syskon lämnar efter sig. En saknad som dessutom gör så ont, att det ibland inte ens är möjligt att uttrycka med ord. När alla dessa känslor som smärtar, värker och får ett litet hjärta att krackelera finns där men inte går att prata om, är det bra att göra nåt som kan hjälpa till att sätta ord på allt det som känns. Igår gjorde Emelie och prästen därför minnesburkar. Tidigare har de gjort varsin minnesburk till Carro, så igår var det Henkes tur att få en burk fylld av minnen. Viktiga minnen, roliga minnen och minnen som hjälper till att sätta ord på allt det som gör ont. Emelie valde ut tre speciella minnen av Henke att spara på i minnesburken. Det sista fick oss alla att skratta när vi mindes Henke tillsammans runt köksbordet, i skenet från levande ljus med salt, kritor och lappar till höger och vänster. Det var minnet av hur Nova, vår ena hund, bet Henke i näsan när han nös när hon var valp. Det är härliga minnen, sorgliga minnen och kärlek som fortsätter alltid som kommer upp under dessa stunder. Det är viktiga stunder, tid för reflektion och en lisa för en liten själ. Det är bra att vi har prästen, som kommer.

Prästen Anette & Emelie i full minnesburksproduktion.

Igår hade Emelie dessutom tagit ett till stort steg, även om det inte var av samma enorma karaktär som bearbetning av saknaden efter Carro och Henke är. Redan i måndags började vi diskutera det, hennes placering i klassrummet. Hon ville byta plats och hade bra argument för varför hon inte ville sitta där hon satt, såsom att hon kände sig som mitt i vägen för alla förbipasserande och att gjorde det svårt för henne att koncentrera sig på skolarbetet. Där hade vi inga motsättningar, Emelie och jag, utan de kom när hon tyckte att jag skulle ställa frågan om ny placering till hennes fröken, eftersom hon själv tyckte att det kändes lite jobbigt. Om jag kan vill jag gärna stötta mina barn att kunna stå upp för sig själv, stå för det de gör, våga göra saker som de inte är bekväma med för att växa som människor och alla såna där saker som antagligen 99 procent av alla föräldrar vill stötta sina barn i. Därför gick stor del av måndagskvällen åt till att motivera Emelie att våga ta upp frågan om en eventuell ny placering i klassrummet med sin fröken dagen därpå. Vi avslutade måndagens diskussion med en överenskommelse, som innebar att om hon inte vågade säga nåt om saken under tisdagen i skolan skulle jag skicka ett mail till hennes fröken och förklara läget. Det behövde jag inte. När Emelie kom hem efter skolan meddelade hon både mig och prästen om dagens prestationer som, förutom ett ras från en gunga, även innehållit en ny placering i klassrummet till följd av att hon tagit upp saken med sin fröken. Imponerad såg jag hur min minsta dotter växt av erfarenheten. Jag studerade hennes glittrande ögon när hon berättade om det och konstaterade stolt för mig själv, att hon inte valt den lättaste vägen genom att vänta tills jag tog upp det med skolan. Hon tog steget och vågade fråga själv, hon övervann sin rädsla för att göra det och det är det faktiskt inte ens alla vuxna som vågar göra. Det är bra, hon kommer att bli en stark kvinna så småningom min Emelie.  

Dagen idag började med upptäckten om en sjukling i familjen. Emelie har feber, ont i ryggen och nacken. Därför blir hon hemma från skolan idag. Antagligen är det första gången under hela Emelies liv, som hon blev rätt upprörd över det faktumet. Är man sjuk så är man, därför blir hon hemma under täcket idag vare sig hon vill eller inte. Själv såg jag mig omkring i vårt hem och det var ingen vacker syn, så medan Emelie ligger under täcket och tjurar ska jag städa. Det kanske ger henne nytt perspektiv på att ligga under täcket i alla fall.

Sjuk Emelie <3
Kaos i hemmet - del 1
Kaos i hemmet - del 2
Kaos i hemmet - del 3     

måndag 26 november 2012

Livs levande

Idag hade en radikal förändring inträffat när jag vaknade. Den utgjordes inte av att marken var täckt av ett tunt lager snö, även om så var fallet. Nej, det var mer subtilt än så och ändå hur tydligt som helst. Min livsvilja, som under senaste tiden varit som bortblåst, hade till min stora glädje återvänt. Det stod klart för mig i samma sekund som jag slog upp mina två blå och kände känslan av vibrerande liv svepa genom mig igen. Det är en underbar känsla, efter en period i grått. Det är såna gånger, gånger som idag, som det står klart för en att uttalanden som "du ser inte världen som den är, du ser världen som du är" stämmer. Det skulle kanske gå att tro att det var helgens långbad i kombination med kalas som medförde livsviljans återkomst. Möjligheten finns naturligtvis att det bidrog, men största anledningen inträffade egentligen igår men gav inte full effekt förrän idag. Insikten om vilken anledningen är sjönk även den in fullt ut först idag. Camilla och Emelie har kommit hem igen. Egentligen kom Camilla hem redan under lördagskvällen, men då var jag redan på kalas. Emelie kom under söndagskvällen, efter att ha varit hos sin pappa. Båda har varit borta mycket de senaste två veckorna, men nu är de på plats igen. De är hemma! Det är den verkliga anledningen till att livet är underbart och spännande igen. Jag har mina två kvarvarande barn hos mig och det är då livet är som bäst. Det är då min livsenergi kan flöda. När livsenergin väl återkommit, minskade den inte det minsta av morgonfikat hos mamma efter promenaden med husgudarna. Inte minskade den av glittervulkanen i chokladbollssmet, som Emelie med kompis skapade under eftermiddagen heller och att höra Emelie säga till redan nämnda kompis: - jag sa ju det, min mamma äger! hade ingen som helst negativ inverkan på vare sig livsenergi eller storleken på mammahjärtat. Nyss har jag druckit kvällskaffe tillsammans med Camilla i ljuset från levande ljus, till det påfrestande ljudet av barnprogram av allehanda slag och jag älskar det helt enkelt.
Ångande heta - i badtunnan hos Majan & Hasse 
Blötläggning av en del av kalasgästerna
Majan har en något outgrundlig min, men trevligt var det
Majan i högform 
Ebba & Nova som softar - dagen efter kalaseriet
Emma, Majan & Thomas hemma hos Majan och Hasse dagen efter dagen före

Morgonfika hos mamma - en mycket nöjd Harry blir ompysslad

Saffranskakor, dumlemuffins, bregottkakor & finska pinnar = morgonfika hos mamma
Nova njuter efter kakintag hos mamma
Glittervulkan i chokladbollssmet

lördag 24 november 2012

Livet på en räkmacka?


Tröttheten hänger över mig som ett grått moln och gör mig omotiverad och trist. Så har det sett ut den senaste tiden. Inget inspirerar till agerande, inget verkar lockande eller överhuvudtaget värt att vara alert vaken för. Det är tråkigt, jag är tråkig och livet är ännu tråkigare. Det är november, snart december och det inverkar på alla nivåer av mitt liv. Det enda jag verkligen vill göra är att sova, helst resten av livet som just nu känns som en enda lång vistelse i ett grådisigt väntrum. Mitt i allt det gråa dök min samtalskontakt upp igår, dessutom med en kartong misstänkt lik dem från ortens café. Det var det också. Inte ens i min för närvarande gråtrista värld undgår det mig vilken lyx det faktiskt är. Frukost i form av kaffe och färsk räkmacka, bekvämt serverat i hemmet kombinerat med mycket givande samtal. För det var det, givande alltså. Många var de ämnen som behövde ventileras, diskuteras och vändas på. Det är bra att ha en samtalskontakt, alla borde ha en. Min går under namnet psykbrytet, vilket hon är roat medveten om.

Nästan ett år efter Carros död kom jag i kontakt med mitt psykbryt. Då var jag misstänksam, beredd att såga henne vid fotknölarna vid minsta tecken på överhuvudtaget nåt som inte skulle tilltala mig. Nån sågning har ännu inte blivit av, istället kan jag berätta alla detaljer, känslor och beteenden för henne. Utlämnat, konstruktivt och utvecklande. Igår diskuterade vi till exempel bearbetningsfasen i krisreaktioner och små sneglingar mot nyorienteringsfasen. Vi pratade om reaktioner på andra människors beteenden, intelligens och att sätta gränser. En del beteenden hos andra behöver man inte stå ut med helt enkelt och en del människor behöver man inte per automatik ge rätt att komma innanför ens gränser heller. Somliga människor promenerar helt frankt innanför ens gränser och hämtar det dom tycker dom vill ha. Såna beteenden är varken klädsamma eller nåt man behöver fortsätta tillåta. Det är såna människor som man inte längre behöver ge tillträde, det är dessa människor man får låta glida längre bort för att vistas nånstans i periferin. Det är såna människor som vid första anblicken ger ett intryck av intelligens, men som senare visar sig besitta en del vetskap utan förmåga att omvandla den till handling. Vetskap utan handling är inte intelligens, det är bara ord och upprepning. I annat fall vore ett USB minne extremt intelligent, med den förmåga att lagra fakta som det besitter. Såna diskussioner var det vi förde igår, utifrån mitt perspektiv och mina val framledes. Glädjande nog ansåg mitt psykbryt att jag var starkare nu än nånsin tidigare i vår kontakt. Det är bra, för jag antar att det kommer att krävas en hel del styrka inför kvällens prövningar. Ikväll blir det nämligen bad i badtunna, bastu, middag runt pingisbordet och trevligt umgänge hemma hos Majan och Hasse. Det är födelsedagsfirande som står på menyn och ett blött sådant dessutom.    

fredag 23 november 2012

Dö för kärleken



Trots gråtristhet och en konstant vägran att göra nåt vidare kreativt de senaste dagarna, har dessa ändå innehållit en del kontakter med omvärlden. Igår spenderades några timmar tillsammans med en grupp av människor som förlorat nån närstående. Vi samlades i en liten stuga bredvid kyrkan, där en brasa brann och kaffe serverades. Det är öppna, nakna och utlämnande samtal som förs vid dessa gruppsammankomster. Varje gång imponeras jag över människors mod att dela med sig och att lyssna till andras berättelser också. Det är inte direkt några sagor med lyckliga slut som berättas, utan det är berättelser ur livet såsom livet faktiskt är. Varken mer eller mindre, bättre eller sämre. Det är den krassa verkligheten som visas upp, oskyddad och oförställd och många är de levnadsöden och olika lärdomar som serveras under dessa kvällar. Det är stort med den enorma tillit som finns bland människor i dessa grupper, för det krävs tillit för att lämna ut alla delar av det värsta man varit med om på ett totalt osminkat sätt. Trots att det både tar energi och gör rejält ont ibland, är det en riktig ynnest att vara en del i en sån grupp och det är inte mycket som skulle få mig att välja bort det.

Ikväll har fjällvärlden förärats ett besök. Där bjöds det på kaffe latte och bioduken visade glatt upp såväl vampyrer som kärlek. Det var Breaking Dawn part 2 vi såg och den innehåller verkligen en riktig kärlekssaga, vampyrer och varulvar till trots. Den var helt klart sevärd, faktiskt till och med bra. En riktigt trevlig kväll i trevligt sällskap, det finns inte mycket mer att begära av en vanlig torsdag helt enkelt. 

torsdag 22 november 2012

Rosa värme före det blodiga


Camilla har börjat med nåt hon läst om nånstans. Varje morgon innan hon kliver upp ska hon tänka på tre saker hon ska göra under dagen, som hon gillar. En bra vana, får jag nog lov att säga. Det hon sagt om det är att det är lätt att komma på två saker varje dag, men den tredje är alltid lite krångligare. Eftersom mitt mående inte lider av nån brådska vad gäller bergsklättringsiver, så är inga av Himalayas toppar inom synhåll. Det i sig gjorde att jag, när Camilla meddelade sin nya vana, tänkte pffts! Hur i hela friden skulle det va möjligt att ens komma på en rolig grej? Fast så skärpte jag mig och letade reda på den mer vuxna delen av mig själv, som villigt ville testa denna nya vana. Så imorse vid fem var dag nummer ett med den nya vanan igång. Hon hade rätt! Två saker var enkla att komma på, fika med Camilla och bio, men den tredje lät vänta på sig. Det slutade med att jag tänkte på kaffet jag snart skulle dricka och att det faktiskt var en bra sak med dagen. Kanske är det själva poängen med vanan, att hitta det där lilla helt enkelt. Förutom det uppenbara då, att se det som är trivsamt överhuvudtaget och att börja dagen med förväntan över nåt positivt istället för att svära över att det överhuvudtaget är morgon. Nåväl, ny vana för testning igång med andra ord. 

Så nu efter fikat med Camilla läser jag med stigande vällust: att göra medvetna val är en av de största gåvor vi människor fått. Vänder huvudet för att snegla ut genom fönstret, gråhetens trista verkar vara det hägrande så det medvetna valet blir därför att krypa ner under filten igen. Ett bra val för dagen. Valet för kvällen innebär vampyrer i fjällvärlden. Med andra ord blir det bio i Sälen. Det är senaste Breaking dawn filmen som ska avnjutas. Så inför detta storslagna äventyr är det bästa att samla energi. Vila med andra ord, under en rosa filt med hundarna som värmekuddar vid nacken och över benen. En suverän gåva det där väljandet helt enkelt. 

onsdag 21 november 2012

Antisociala personlighetsdrag


En gråtrist dag efter en lika trist dag igår. Negativiteten hägrar och livsviljan är inte på topp. Det är mellantiden, fast mellan vad vet jag inte. Ett väntrum medan tiden går och den går sakta. Nej, jag vill inte ha heja på rop i stil med ”ryck upp dig nu” eller ”du har ju så mycket att vara glad för”. Jag vet vad jag har och jag är glad för dem, men det betyder inte att jag tycker att livet är särskilt kul för närvarande ändå. Så läser jag en artikel i metro och inser att jag åtminstone inte har antisociala personlighetsdrag, eftersom jag så länge jag minns har struntat fullkomligt i alla råd om vad man bör och inte bör skriva på nätet och skrivit ut alla dåliga dagar, sidor och tyckanden blandat med sånt som är roligt, glatt och ljust. 

Det är beklämmande att det inte är bra för t.ex. karriären att skriva om sitt mående, eller nåt negativt om sitt arbete eller överhuvudtaget nåt som inte verkar vara sportigt, glatt, lyckligt och fåfängt sagolikt. Det är tragiskt att människor råder andra att inte skriva om sånt som innebär livet, för att istället skriva framtvingade, osanna lyckotexter. Sen finns det förstås de som, både på nätet och  i verkligheten, vill ge ett sken av alltid positiv och löjligt fläckfri. Livet går upp och ner för de flesta, så varför inte bara se det för vad det är. Det är livet och det är mänskligt, dessutom verkar det dessutom vara ett friskt beteende att berätta om dessa upp och nergångar om nämnda artikels innehåll stämmer. Fram för mer mänsklighet på nätet och i verkligheten helt enkelt.

måndag 19 november 2012

Bårhuset



Då, för fyra år sen var vi på bårhuset den här tiden. Jag hade, tillsammans med Camilla, Henke, Emelie, mitt ex, mamma, pappa, styvmor, Carros kompis Marre med pojkvän och prästen, redan tagit det skrämmande steget in genom dörren till rummet där hennes kropp var. Jag hade redan sett Emelies enorma tårar trilla ner för hennes kinder, Henkes skakande snyftningar och Camillas chockade sorg när vi stod där bredvid Carros kropp. Det kändes som om jag var innesluten i en bubbla, som förvrängde alla ljud, förändrade min syn och gjorde verkligheten skevt bortdomnad. Jag strök henne över håret, min Carro som låg där så utlämnad och bortanför all räddning. Hon var fortfarande blöt efter tio dygn på älvens botten, hon var kall, stel och borta. Min Carro var inte längre där, det var bara ett skal kvar och det kunde inte få vara sant. Det var sant. Det som aldrig fick hända hade hänt. En sko var borta, hon hade Camillas randiga bruna tröja och jeans på sig under den gula landstingsfilten. Håret var bakåtkammat, inget hon hade gjort själv utan nåt som nån hade ordnat med innan vi skulle komma. Min lilla dotter. Där låg hon och det fanns inget i världen någon kunde göra för att hjälpa henne längre.

När Emelie ville gå därifrån, då gick vi. Det var bland det svåraste jag har gjort. Det slet i hjärtat att lämna Carro där, ensam och utan någon, för att aldrig mer återse henne. Fast jag visste att jag måste gå, att vi alla måste gå för ingen av oss kunde hålla henne kvar för alltid i alla fall. Som från en annan dimension hörde jag de andra prata lågmält, fråga mig saker eller styra upp praktiska ting. Jag hörde hur Camilla snyftande med stegrande panik i rösten upprepade: vi kan inte bara lämna henne här, hon kan ju inte vara själv.. här.  Det var då, för fyra år sen, dagen när de hade hittat Carros kropp på 13 meters djup i älven. Dagen jag fasat för, dagen jag väntat på, ända sen hon försvann var jag rädd att de inte skulle hitta henne och skräckslagen över att de skulle hitta henne. Om Carros kropp inte återfanns skulle jag bli galen, om hon återfanns skulle det bevisa att hon var död och då var jag rädd att jag skulle bli galen. Jag blev inte galen, bara trasigt krackelerad och förstörd. – Vet du varför jag ville gå mamma, sa Emelie? Jag kände hur sorgsenhet kom över mig.

söndag 18 november 2012

Styrka, mod & tillit



Ljuskronan i kapellet
Jag har spenderat stor del av helgen på Stiftsgården i Rättvik tillsammans med en grupp väldigt starka människor, som samtliga har förlorat någon eller några. Det är en suverän grupp full av tillit och mod, för jag ser det som mod att våga dela med sig av det som är det allra innersta. Det går inte annat än beundra dessa människor och förundras över de olika livsöden, som de ger en förmånen att få ta del av. Helgen har därmed varit väldigt utvecklande. Utvecklande, extremt harmonisk och alldeles underbar. För vad kan egentligen vara mer harmoniserande och underbart än vågornas brusande, en vidsträckt utsikt, brasors värmande sken och människor som är en fröjd att ha omkring sig. Det har inte försämrat livskvaliteten det minsta att det dessutom har serverats lunch, eftermiddagsfika, middag, kvällsfika, kvällste med smörgås, frukost och förmiddagsfika. Så underbart bortskämd är det faktiskt helt okej att känna sig då och då.  


Våghalsig helg kompat av vågornas brus
Helgens vistelse påbörjades för min del nere vid Siljans brusande vatten. Vinden rufsade runt i håret och fick vågorna att gå höga och jag kände mig lycklig en stund. Jag älskar vatten och av allt vatten så älskar jag havet allra mest, men Siljan är faktiskt väldigt storslagen den med. Allt vatten i kombination med all vind, gav en frihetskänsla som sällan infinner sig. Det var en riktigt bra start på en suverän helg.

Anette & Elisabeth under en av gruppaktiviteterna

Under vistelsen besökte vi Stiftsgårdens kapell. Det var vackert med utsikt över vattnet och tända ljus, som gav ett välkomnande sken där. En grupp från Fryshuset i Stockholm var där och hade en dansuppvisning under kvällen. Det var en ganska mäktig upplevelse, dansarna som levde sig in till fullo i dansen, ljusen, musiken som dånade ut genom högtalarna och ett kapell som var överfyllt med tysta människor. Nästan alla var tysta i alla fall, utom ett par yngre tjejer som babblade oupphörligt, men inte ens det störde känslan av storslagenhet. 


Kapellet på Stiftsgården i Rättvik


Värmande brasa att sitta vid under en av pauserna
Relativt trött efter alla djupa samtal
Morgonkaffet innan frukost avnjöts med den här utsikten genom rumsfönstret
Det sliter tydligen mer än det går att ana, alla djupa, utlämnande och utvecklande samtal med gruppen. När klockan var 22.20 på lördagskvällen var mitt krut totalt slut och jag somnade som en stock. Nu vet jag åtminstone vart John Blund håller hus, de gånger han är svårflirtad.

lördag 17 november 2012

Toner från Henke

Älskade Henke
Kvällen den 17 november 2010 hade Henke bara knappt 16 dygn kvar att leva och jag var jag på väg för att delta i den grupp för föräldrar som förlorat barn, som jag är en del av. Ingen av oss visste eller ens anade att Henkes tid höll på att rinna ut, utan istället försökte vi, Camilla, Henke, Emelie och jag, att hitta en ny plattform att leva ifrån. En plattform och ett liv utan Carro. Henke, som hade ställt in sin basträning tillsammans med kompisarna just den kvällen för att vara hemma med Emelie medan jag var på gruppsammankomst, såg texten jag skrivit på ett kuvert för att ta med till gruppen och dela med mig av. Det var en av de texter en vänlig själ skickade till mig efter Carros bortgång, som rörde mig djupt på ett lite tröstande sätt. En text som kändes rätt att dela med sig av till nämnda grupp. Det var den engelska versionen jag skrivit ner och som låg på bordet i köket när han läste den, samtidigt som han ritade en bas vid sidan av texten. – Vad är det här, mamma? Den här är ju så bra att jag skulle vilja göra musik till den, sa Henke medan han tittade mig allvarligt in i ögonen. Min underbara son, jag blev rörd, berörd, stolt och tårögd av min sons ord. Oräkneliga var de gånger jag hade tänkt efter Carros död, att jag inte visste hur jag skulle klara mig utan min Henke som fanns där lugn, stabil och alltid mån om oss alla i familjen. Därför tänkte jag där och då att orden i texten, bortsett från att det handlade om ett barn som inte levde längre, stämde överens med Henkes totala omsorg om sin mamma, det vill säga om mig. 

Det var Kaye Des'Ormeaux´s text, My Mom is a survivor, som hon skrivit till de mammor som förlorat ett barn och, som hon skriver, på nåt vis överlevt det som Henke läste och ville göra musik till. Det är många gånger jag tänkt tillbaka på den kvällen. Jag har fortfarande kvar det tummade kuvertet med texten och Henkes ritade bas på, som jag tittar på ibland. När jag kom hem då efter gruppmötet, satt Henke i soffan med sin älskade bas i knät och knopade på en melodi. Han hade lagt Emelie, som vid det laget sov djupt, och när jag kom in tittade han upp för att se hur jag mådde och frågade hur det gått under kvällen. Jag hör fortfarande hans röst när han frågade, ser hans utforskande blick när jag kom in inom mig och jag saknar honom. Alltid saknar jag honom, min älskade underbara son. Min Henke.  

  My Mom is a survivor                                                          Min starka mamma

My Mom is a survivor,
or so I've heard it said.
But I can hear her crying at night
when all others are in bed.


I watch her lay awake at night
and go to hold her hand.
She doesn't know I'm with her
to help her understand.


But like the sands on the beach
that never wash away...
I watch over my surviving mom,
who thinks of me each day.


She wears a smile for others...
a smile of disguise!
But through Heaven's door I see
tears flowing from her eyes.


My mom tries to cope with death
to keep my memory alive.
But anyone who knows her knows
it is her way to survive.


As I watch over my surviving mom
through Heaven's open door...
I try to tell her that angels
protect me forevermore.


I know that doesn't help her...
or ease the burden she bears.
So if you get a chance, go visit her...
and show her that you care.


For no matter what she says...
no matter what she feels.
My surviving mom has a broken heart
that time won't ever heal.

av Kay Des'Ormeaux
Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta,
för alltid fullt av sår.