torsdag 31 januari 2013

Camiiiiilla, vad är det som händer???

Natten förflöt under lugna, för omväxlings vis, sovande former. Så gick det på till klockan tre i natt i alla fall. Klockan tre började det låta och spela i hela vårt hem, varpå jag naturligtvis tvärt satt mig upp i sängen och förvirrat vrålade: Camiiiiilla, vad är det som händer??? Camilla som själv vaknat av oljudet svarade lika förvirrad: det är din väckarklocka som ringer, stäng av den. För mig lät det som hon sa att det var hennes väckarklocka som ringde och att jag skulle stänga av den. Svar? - Nä, jag vet inte hur man gör. Så det fick således ringa ut, för att samma scenario skulle upprepa sig tio minuter senare. Samma förvirrade vrål, samma förvirrade svar så jag klev upp för att se efter vad det var som lät så in i norden. Det visade sig vara min gamla telefon, den som för ett tag sen bara låste sig och sen dess har varit avslagen och tyst alla tider på dygnet, som alarmerade vilt! Alarmet skedde genom nån låt jag inte tidigare hört samtidigt som väckartexten "godmorgon min sköna" blinkade vilt på displayen. Jag stängde av alla alarm och gick åter lugnt och la mig, för att återigen bli väckt en kort stund senare av redan beskrivna scenario fast med den skillnaden att Camilla förvirrat vrålade till mig: jameeeen, stängde du inte av den????

Jo, jag hade stängt av alarmet. Telefonen hade återigen gått till att vara avstängd dessutom, men ändå ringde den vilt igen. Lösningen bestod i att jag lät Camilla konstatera att alla avstängningar var korrekt gjorda, så vi beslutade oss för att även ta ut batteriet. Efter dessa episoder har natten återigen förflutit i en lugn sovande form. Lustigt nog har Emelie inte märkt nåt, utan lugnt sovit sig igenom alla alarmerande telefoner, alla förvirrade vrålanden från syster och mamma och hade inte en aning om att nåt utöver det vanliga pågått under natten. Hon tyckte dock att det hela var lite underligt när vi berättade det för henne. Det tyckte Camilla och jag också, men vi fick i alla fall skratta som tokar mitt i natten när vi äntligen lokaliserat oljudet och fått tyst på det. En lite underlig, men rätt lustig natt trots avbruten sömn. 

onsdag 30 januari 2013

Snart packad & klar

Smoothie alá  Camilla

Febern är inte under kontroll än, men det bär av till huvudstaden i vilket fall imorgon. Därav går packningen långsamt framåt trots inre värmeböljor och huvudvärk. Vad gör man inte för att få njuta av hotell och Birkan Tore-kurs. Efter ett tips från Diddi har dagen ägnats åt bland annat ingefäraavkok, som intagits kontinuerligt. De har haft en mycket värmande effekt, så antagligen hjälper de. Några andra helande ingredienser under dagen har varit att Camilla har diskat, lagat mat och fixat en väldigt vitaminspäckad smoothie. Emelie har promenerat hundarna ett flertal gånger och gått ut med sopor. Tove har besparat mig ett biblioteksbesök och assisterat under det dagliga koffeinintaget. Det är inte dåligt att ha så många suveräna brudar omkring sig under en och samma dag. 

Birkan Tore
På fredag börjar då kursen med Birkan Tore. Den ska jag berätta allt om när jag är hemma igen, fram till dess blir det bloggtorka som gäller. Flera dagar ska alltså tiden ägnas åt intuition, anteckningar på gammalt sedvanligt vis, meditation, hotell och huvudstadens diverse utbud. Det blir spännande och nåt att se fram emot big time. Camilla och Emelie har (pinsamt nog ;)) meddelat att jag får lov att skaffa dem varsin autograf, eftersom det är det närmaste att få en autograf från en ängel man kan komma. Det är inte det sämsta omdömet om en person från mina nogräknade kärlekar må jag säga. Vi får se hur jag lyckas med det uppdraget, ett försök kan det väl vara värt i alla fall om det gör dem glad.  

För att inte låta det hela rinna ut i sanden kommer här en kort uppföljning av, i tidigare inlägg nämnda, ”förgylla vardagen” listan.
  • Måndag 21/1: vattengympa
  • Tisdag 22/1: danspass gymet
  • Onsdag 23/1: hästmys med Emelie
  • Torsdag 24/1: kaffeorgie hemma hos Angelica
  • Fredag 25/1: hemmakväll med trivsam middag & buskishumor
  • Lördag 26/1: njöt av en ny hälsatidning
  • Söndag 27/1: farlig ny bekantskap – cheezeharts
  • Måndag 28/1: feber så race i lightform av ny tv-serie  
  • Tisdag 29/1: fortfarande feber så helande brygder med antioxidanter & vitaminer
  • Onsdag 30/1: hälsobringande smoothie ala Camilla
  • Torsdag 31/1: blir så klart Stockholmsresa med hotell
  • Fredag 1/2- söndag 3/2: kommer naturligtvis att bestå av Birkan Tore-kurs i Stockholm & hotellvistelse.

Nattliga bestyr


Ibland ger nätternas lugn, harmoni och efterlängtade tystnad, reflektionstid som behövs och till och med kan vara efterlängtad. Det medför tid att samla ihop de tankar som inte hunnit tänkas klart, plocka upp ofullständiga funderingar och halvfärdiga slutsatser. En del av allt som de ibland vakna nätterna leder till kan kasseras direkt, medan annat är värt att spara på och kanske till och med införliva i det annars dagligt vakna livets underliga vindlingar och besynnerliga mirakler. Det vill säga när de vakna nätterna kommer som ett välkommet inslag i tillvaron ibland och inte som, under de senaste åren, är en konstant del av tillvaron. Efter nåt års nattligt påtvingad reflektionstid, försvinner tystnadens tjusning. De tankar som tidigare hade varit möjliga att slutföra under den oväntade egentid som ibland vakna nätter ger, döljs under den oupphörligt malande irritationen över att behöva spendera ännu en natt i ofrivillig vakenhet. En sån natt är det inatt. Rättare sagt, en sån natt är det inatt igen. Alla tankar har samlat sig kring det faktum att John Blund återigen ratat min inbjudan till umgänge och mitt humör är inte av ett mer positivt slag. Inget av ovanstående underlättas av den strida ström snor som konstant bestämt sig för att produceras ur den lekamen, som även går under arbetsnamnet ”min kropp”. Snor, tårar till följd av konsekventa nysningar och torrhosta, som retar mitt redan påfrestade humör ytterligare, är inget som på nåt vis ses som välkommet.

Snart bär det iväg. Redan på torsdag åker jag och på fredag är det första dagen på den efterlängtade kursen med Birkan Tore, som under väldigt lång tid känts oändligt avlägsen. Varken trötthet eller snor har varit med i nån del av planerad resa, så vad i hela friden gör de här? Naturligtvis har otaliga kurer testats, den sista bestod i ett hopkok av så gott som allt i vårt hem som kunde innehålla en antioxidant eller möjligen nån vitamin. Än så länge finns inga tecken på någon verkan av denna mindre välsmakande brygd, men om den möjligen hade kombinerats med nån timmes sömn hade antagligen situationen sett annorlunda ut. Nåväl, skam den som ger sig. Det blir att åter bege sig mot sängen. Om jag har tur kanske jag snubblar över den väldigt overksamme John Blund på vägen, vilket jag iså fall tänker fira med att hålla honom hårt och nära resten av natten.

måndag 28 januari 2013

Hett som i helvetet

Årstidsväxlingar är en sak, men nu har klimatet helt förändrats. Idag har det tropiska gjort sitt inträde i vårt hem. Varmt och fuktigt, drypande och klibbigt. Jag har feber och trots allt fruset vatten i form av snö på utsidan, är det hett som i helvetet inne. Nu blir det dock en svalkande (läs iskall med frossbrytningar) biltur för att hämta kära dottern i nån avlägsen Värmlandskommun. Vem vet, kanske det känns skönt att komma hem till tropikerna efter det. 

söndag 27 januari 2013

Hjärtligt liv & dödliga illusioner


Livets trista illusioner fortsätter uppenbarligen att gå på slentrian. Under en tid har kontentorna av en del av alla livsval visat upp sina trista upprepande trynen, medfört en viss uppgivenhet över den just upprepande natur dessa alltid verka ha och återigen ställt mig inför nya vägval. Alltid dessa vägval, tröttsamma, ofta upprepande slentrianmässiga och alltid nya möjligheter. Om man tar chansen, om man vågar och om man ser genom den illusion, som så ofta lyckas blända. Ibland många gånger på ett år, somliga gånger alldeles för ofta under en månad eller en vecka och ideligen flera gånger per dag. Allt beroende på den egna viljan och att inte välja att se saker för vad de är eller kanske snarare till följd av bristande ork att se saker och ting för vad de är. Så igen är det där jag står, i en korsning, i ett val och inför nått nytt okänt. Om jag orkar och om jag vill.

Förutom illusioner, eller kanske som en följd av livets illusoriska väsen, har helgen även medfört att livet slagit till, såsom bara livet kan slå till i människors liv. Oväntat, hårt och smärtsamt slutgiltigt. Inte för mig och inte i mitt liv, men likväl omskakande och som en påminnelse om hur viktigt det är att leva medan man lever och att aldrig ta någon eller något förgivet. Återigen var det en av dessa gånger när det blev så otroligt tydligt hur livet plötsligt stannar i en del människors värld, medan andras liv oförtrutligt fortsätter som om inget hänt fast tillvaron gått sönder.. för en del, men inte för alla. För någon varje dag, men inte varje dag för samma någon. Min nära vän ringde och berättade att denne hade förlorat en av sina nära anhöriga samma dag. Vännens värld verkade vara i ett sånt där chockat, uppgivet tillstånd med höga ljud och outgrundliga måsten. Ett välkänt stadium, som bara måste få ha sin gång även om man vill kliva in och göra allt.. eller i alla fall nåt. Nåt får bestå i att knacka på och finnas. All styrka och värmande kramar till dem det gäller.

Mitt liv har förutom illusioner och vägval, livsöden och nära vänner, rullat på i kärlekens tecken. Igår var nämligen den dag som uppöver öronen förälskad beskrev min tillvaro ganska väl. Det var de vackraste blå ögon som någonsin skådats som förförde mitt hjärta. Att nämnda ögon satt under ett alldeles bedårande silverblont hårrufs förändrade inte mina känslor det minsta, utan istället bestämdes tid för date till idag. Fast som med de flesta förälskelser, tillika stora illusioner, fick kärlekshistorien ett abrupt slut i form av ett av ovan nämnda vägval i lightform. För en gångs skull kom kärleken i kombination med tillgängliga instruktioner. Jag googlade helt enkelt hundrasen sibirian husky och insåg att mina starka känslor för den lilla vita, blåögda husky/shäfertik på nio veckor, snabbt skulle övergå i skilsmässotankar. Så innan vår relation fördjupades på något vis ställde jag in planerad date med viss sorg i hjärtat, men med en stark övertygelse om att jag inte slentrianmässigt fortsatt välja samma väg som alltid förr. En illusion mindre att slippa titta bakom och en avvikelse från det slentrianmässiga felväljandet har helgen alltså medfört.

Fast en illusorisk rättväg innebär inte att en annan illusorisk felaktighet uteblir. Illusionen som nu åsyftas är hjärtlig på sitt sätt, oemotståndlig på många sätt och helt fantastiskt tröstande när andra illusioner krackelerar. Det är de relativt nya osthjärtana som slagit ner i mitt liv med ett löfte om uppfyllda drömmar och lyckliga dagar. Löftena stämmer naturligtvis på ett sätt, men inte i särskilt många dagar och inte särskilt uppfyllande på mer än ett vis. Det vis de fyller upp på är absolut inte önskat, så ännu en illusion att vägra se bakom och säkerligen slentrianmässigt felvälja många gånger. Hur det nu än är, så är de goda de där cheezehartsen från OLW. En illusion att rekommendera helt enkelt.

fredag 25 januari 2013

Kort köttbullereflektion


Idag var det tid på jobbet som gällde. Innan jag begav mig av dit råkade jag i ett ofokuserat ögonblick slänga en blick i den helkroppsspegel som av nån outgrundlig anledning hamnat i köket. För att inte reta upp Camilla i onödan, kan jag väl erkänna att jag är den outgrundliga anledningen i det här fallet. Det jag såg fick mig att tänka ”jag är ju som en liten köttbulle”, vilket till en början inte kändes alldeles upplyftande. Så kom jag ihåg att jag tycker om köttbullar, i alla fall hemgjorda, och jag är synnerligen hemgjord. Det måste betyda att jag tycker om mig själv. Slutligen blev det därmed en bra dag i spegeln med andra ord J

torsdag 24 januari 2013

Gahh!!!


Det känns som ett avgrundsvrål håller på att leta sig upp från magområdet och ut genom munnen. Det är lika varje gång de drar iväg. Nu har Camilla åkt ut i världen, det vill säga mot Göteborg, på nya upplevelser och Emelie for nyss iväg med sin pappa. Lägenheten blir i ett nafs så väldigt tyst och tankarna blir plötsligt så väldigt högljudda. Fast de tär riktigt, de ska leva och uppleva. Om ett litet tag, bara jag hunnit andas en stund och lugnat ner mig, kommer jag antagligen att njuta av den tillfälliga tystnaden. 

Innan det händer tänker jag ta en biltur och ladda det batteriet lite. En bra kombination, billaddning och andning. Kanske det närmaste en förlossning jag kommer under resten av livet.



Då & då sen Carro och Henke dog


Då och då händer det sen Carro och Henke dog. Då och då frågar människor mig hur jag håller ihop. Sanningen är att det gör jag inte. Det kanske inte syns, men inget hos mig håller egentligen ihop längre. Camilla och Emelie håller inte heller ihop, ingen av oss är på nåt vis sammanfogade eller i närheten av att vara hela och ingen av oss kommer heller nånsin mer att bli det. Varje dag kämpar vi med att försöka hålla samman de bitar av oss som är kvar av dem vi en gång var. Varje morgon när vi vaknar och kommer ihåg att det vi hoppades skulle vara en outhärdligt hemsk dröm är den sanning vi lever i, väljer vi att försöka hålla ihop igen och igen. Varje dag väljer vi att försöka leva, istället för att bara överleva. Det vore en lögn att påstå att det valet är lätt varje dag, ofta är det ett helvete. Det gör outhärdligt ont, slår luften ur oss och krossar oss gång på gång. Det är så det är att vara utan dem. Det är så det är att inte ha Carro och Henke hos oss. Det är en del av dem vi har blivit, en del av dem vi är och det är så vårt liv ser ut nu. Så ser vår sanning ut och det är den vi får lov att förhålla oss till.   
  
Fast vi är inte bara trasigt krossade, ofrånkomligt skadade och smärtsamt såriga. Vi är starka mitt i allt det också. Vi har överlevt och valt att försöka gå levandes genom livet, trots att de bitar vi numer består av ofrånkomligen rasar ner ibland och blir till högar med skärvor att försöka foga samman och hålla på plats igen. Vi har lärt oss så mycket, om oss själva, om andra, om samhället och vi har lärt oss att se de små sakerna och att inte ta nåt förgivet. Vi har varandra, även om vi inte tar varandra förgivna. Just det, att ingen går att ta förgiven, gör oss nog än mer tacksamma över att vi ändå finns där för varandra än. I alla fall just nu och idag. Det betyder inte att vi inte ryker ihop, för det gör vi. Rätt rejält och rätt ofta, men vi står kvar också. Vi har, som sagt, varandra. Vi har lärt oss vad vi tycker är viktigt i livet och att prioritera. Vi kanske inte alltid lyckas, men vi har i alla fall möjligheten att försöka om vi väljer det. Det är det vi kan göra, för inget annat kan vi ändra på. Det vi kan göra är att varje dag välja att leva igen, välja att försöka gå genom livet levandes ännu en dag utan dem vi saknar jämt. Det går inte genom att förneka vilka vi är, vilka vi har blivit och hur livet ser ut nu. Vi måste, för att ge oss själva en ärlig chans att klara det, se allt som det är. Utgå från den situation vi har. Då och först då vet vi vad vi väljer och varför. Då kan vi ha det tålamod med oss själva som så ofta behövs. Då kanske vi har lärt oss lite av alla de lärdomar Carro och Henke lärde ut genom sina liv, hur de levde och hur de dog och då kanske vi kan använda oss lite av allt vi lärt oss. Så om vi håller ihop? Nej, men vi försöker och vi försöker att varje dag välja att gå genom livet levande.

Så mitt i mitt skrivande, där jag nu satt i all min viktighet och försökte bringa nån ordning i det jag tänkte och kände, kom Camilla insvepandes i vardagsrummet. Hon sjöng högt på nån somrig låt och var i det viktigaste val man kunde tänka sig. Valet handlade om vilken klänning hon skulle ha dagen till ära. Först tänkte jag irriterat att det var väl f_n så svårt det var att få tänka ifred, men så drogs jag med i hennes glädje och valet mellan lite elegant svart eller somrigt lila. För när allt kommer omkring är det en av de viktigaste grejerna – att leva och skratta och njuta av alla möjliga olika färger och upplevelser och att göra det nu. 

onsdag 23 januari 2013

Silvertejp & hästskit

Det som inte går att fixa med silvertejp..

Idag är det en sån där dag igen. En dag när inget som ändrat världsordningen hänt, men ändå känns det som ett helt liv hunnit svepa förbi. Det är inga dåliga dagar när det är så, i alla fall inte alla gånger och inte idag. Eller för att börja i morse, så var dagen allt utom bra. Att vakna innebar att återigen komma tillbaka till det helvete det innebär att varje dag inse att Carro och Henke verkligen är borta. En del dagar drar det ner mig, får mig att tappa lusten för livet som sådant och viljan att kliva ur sängen är så mycket mer än bara obefintlig. Dagen började i det stadiet, för att därefter hinna gå några varv mellan möjligt, stressande, irriterande, levande och möjligt innan det blev dags för dagens hästumgänge för Emelies och min del.

Spikeli
Väl på plats i stallet, med Emma som tålmodigt väntade, började livet gnistra rejält igen. Där bland spån, hö och hästskit hittade lugnet och harmonin fram igen. Det är lycka att få vara nära dessa stora, magnifika djur som tittar på en med de klokaste ögonen i världen. Emelie red och tränade balansövningar mellan koner och hinder. Jag fick prova några övningar i nåt som kallas horsementship. Det var otroligt häftigt. Inte till att börja med, då var det mer en upplevelse av att hålla ordning på alla möjliga attiraljer, inklusive mina egna kroppsdelar. Så småningom fungerade det bättre mellan mig och den tålmodiga nordsvenska dam som Spikeli är. Precis innan vi skulle ge upp för dagen hände det! Vi fick kontakt på ett annat vis, Spikeli och jag. Ett vis som inte går att beskriva i ord, men det är stort och skapade en enorm vördnadskänsla hos mig. Jag blev otroligt rörd, nästan så jag fick lov att gråta en skvätt av den lycka som bubblade upp inom mig. Det var som en form av kommunikation, eller som.. jag vet inte, men det var helt otroligt. Nästan i en lite lyrisk stämning tog jag efter hästandet med mig Emelie, for och hämtade Camilla och fortsatte till Ex:et som bjöd på mycket god mat. Där bevisades även återigen att det som inte går att laga med silvertejp, är trasigt. I det här fallet rörde det sig bara om ett lock som irriterade och därför tejpades fast i bordet, för att hålla sig på plats. Alla sätt kan vara bra uppenbarligen. Det har med andra ord varit en blandad dag, med de flesta känslolägen som finns på känslobarometern och vardagslyx av suveränt slag. En dag fylld av liv helt enkelt. 

tisdag 22 januari 2013

För information..

Det var helt suveränt att komma tillbaka till gymet! Vilka underbara människor det är som har det och så välkommen man känner sig. Dessutom var det ett riktigt trevligt pass, som leddes av en urgullig människa som bara pulserar av positiv energi. Camilla uttryckte känslan av vår nystart när vi gick därifrån på ett perfekt sätt: "åh så skönt det var att komma dit igen, jag skulle vilja gå tillbaka direkt. Vi har aldrig mer uppehåll därifrån". Så kändes det, så en del saker kan faktiskt hjälpa till att vända måendet ändå. Träning är en av grejerna och underbara människor är en annan. Fylld av ny energi och tro på framtiden tänker jag nu kliva i duschen, antagligen sova gott och vakna till en dag med hästumgänge. Det är också nåt som är mycket bra för ens mående, så vilka underbara dagar det är ändå. 


Nej nej, inte dit igen


Trots att dagen är otroligt vacker, solig och gnistrande, Camilla och Emelie på ett suveränt humör och vi ska på gymet senare under dagen, håller mitt mående på att glida neråt. Jag gillar det inte! Det är egentligen en underdrift, jag avskyr att känna den där jagade, rastlöst olycksbådande känslan komma smygandes. Jag ogillar skarpt alla tendenser till neråt, men nu är det neråt det bär igen och det är inte mycket jag kan göra åt det. Det är bara att följa med, försöka låta det ha sin gång och samtidigt försöka leva. Inte bara vara vid liv, utan leva. Göra sånt som i vanliga fall är roligt, sånt som kanske lockar fram glädje och livsandarna igen.


Ett försök att stanna kvar i levandestadiet bestod i en promenad med husgudarna i solen. Det var en kall promenad, men så väldigt vacker. Snön såg ut som om den var täckt av miljontals små diamanter och till och med husgudarna fick lov att förtränga kylan till fördel för det absolut vackra omkring dem. Kanske en del av deras tjusning låg i de otaliga kisspausar andra hundar gjort efter vägen, för det bedrevs en hel del sniffande verksamhet från de två fyrbenta flanörerna under vår promenad. Själv ägnade jag mig åt solen. Jag försökte insupa så mycket av dess vackra strålar som det bara gick. Än kan jag inte påstå att det direkt har fört mig in på nån motorväg som går uppåt, men det kanske kommer. Antagligen kommer inte dammsugningen och ihopplockandet att föra mig det minsta närmare nåt som ens liknar roligt eller bättre heller, men däremot vet jag att det lätt drar med mig neråt om det blir för rörigt. Så det är bara att plocka lite, så länge det finns nån energi kvar. När jag väl har ramlat ner riktigt, då är det kört. Då är det bara att vänta ut det hela, låta bli sånt som inte absolut måste göras och överleva. Så nu mot dammsugaren, senare mot gymet och sen kanske nån liten enegrignutta ramlat tillbaka för att vända vägen uppåt igen.


måndag 21 januari 2013

Nu ska ni ut!!!


Humörsvängningar?! Jodå, de senaste dagarna har de varit täta och många. Jag är inte alldeles säker på vem det irriterar mest, min omgivning eller mig? Alldeles nyss till exempel hörde jag mig själv utbrista till två koffeinintagande vänner: ”bor ni här? Nej det gör ni inte nej och det betyder att jag verkligen inte behöver umgås med er om jag inte vill, så nu ska ni ut!” Responsen blev inte den eftersträvade De satt lugnt kvar i mitt kök, skrattade lite roat åt mina ord och min uppsyn och fortsatte lugnt att dricka sitt kaffe utan tillstymmelse till nån aktivitet som förde dem närmare att masa sig utanför min dörr. Vad ska man göra? Jag stirrade lite aggressivt på dem ett tag, men gav helt sonika upp efter ett tag utan framgång och fortsatte dricka mitt eget kaffe under visst muttrande. Fast det är tur ändå just nu att alla inte tar mig på orden alla gånger, med det inte sagt att ovan nämnda händelse borde ingå inom den kategorin. Det är nämligen när det är en massa oljud omkring mig som dessa snabbt uppkomna känslostormar sveper fram genom mitt humör, men oftast går de över lika fort som de kommit bara jag får vara ifred och andas i lugn och ro ett tag.

Humörsvängningar eller inte, Camilla och jag var på vattengympa imorse och det var både ett bra sätt att starta dagen på och roligt. Därefter har vi hälsat på min mamma, Tove har hälsat på oss, vi har sett de mest bedårande hundarna man kan tänka sig (förutom våra), vi har lagat rullader och hasselbackspotatis, druckit kaffe med de ovan beskrivna mer dryga varianterna av kaffesällskap och plockat, diskat och grejat. Det har med andra ord varit en ganska vanlig dag. En bra dag helt enkelt. 

söndag 20 januari 2013

Bakvänd lista & rättvänd ryttare

Emma, Emelie & Bella.
En del saker kan se lite bakvänt ut, men är egentligen alldeles rättvänt - i alla fall för att träna balansen.

Väldigt nöjd & precis hemkommen från söndagens hästmys
En alldeles strålande helg är till ända. En helg som inneburit promenader, bilturer, kaffepauser på några timmar, nöjda husgudar, Majan och Hasse med gäng, våfflor, bastubad för en del, hästumgänge, kollektivt tecknade och en glömd plånbok. Vintern har visat upp sin vackert glittrande skrud i skenet från solens strålar, husgudarna har stolt flanerat genom det gnistrande landskapet och bekymret med den glömda plånboken när det skulle betalas ordnade sig på bästa sätt. Det har varit en helg när energidepåerna har fyllts på lite, när helande av själen kommit till skott genom storslaget umgänge med nära och kära samt majestätiskt tålmodiga hästar och när samtliga i vår kvarvarande lilla familj somnat nöjda och ganska trötta. Det är bra med dagar som dessa, dagar när det varken är för mycket eller för lite, när de vardagliga kraven flyter utan motstånd och när det finns hopp om en morgondag som kanske även den innehåller lite glittrande ljus. Idag gjorde jag även nåt jag inte gjort på ett tag, jag ringde gymet och skrev upp mig på ett danspass till på tisdag. Det blir roligt att gå dit igen, så även det medförde lite extra glädje.

Emelie & Bella mellan hindren
På väg mot stallet efter ridturen
Helgen har även innehållit en del bläddrande i tidningar och det var när jag läste en av Camillas ”I form”, som jag såg nåt genialiskt. Åtminstone var det så det verkade i mina ögon, trots att jag till en början trodde det bara var ännu en av alla storslagna nyårslöftesgrejer. Det stod ”31 dagar som får dig att älska januari”. Eftersom jag inte tror på nån stor nystart varje januari, var det med en nästan nonchalant jagharsettalltattityd jag började läsa det som visade sig vara en form av aktivitetskalender. Fast det var inte några storstilade beach 2013-aktiviteter den innehöll, utan enkla saker att göra för att förgylla vardagen. En dag kunde nämnda aktivitet bestå i att laga middag tillsammans med sin familj/sambo/väninna och sen njuta av den tillsammans, en annan dag stod det meditation, gå till biblioteket, prova ett nytt pass på gymet, skratta, bjud din mamma på café, tänk positiva tankar, se en film eller lägg en ansiktsmask. Små enkla medel, ibland saker som redan utförs men som tas för självklara, för att få lite guldkant på tillvaron. Små saker som gör varje dag speciell. Vilken suverän grej! Naturligtvis bestämde Camilla och jag oss för att testa detta nya, enkla sätt att uppskatta det man har, det man gör och livet i sig. Vi har inte hunnit så väldigt långt i vår lista än, men vi har bestämt oss för att gå på vattengympa imorgon bitti. Tisdag blir det, som sagt, ett danspass på gymet och onsdag ska Emelie och jag ha hästmys igen. Listan ska absolut fyllas på, för det kan inte bli annat än bra. Åtminstone om vi håller oss i det lilla och inte gör det för stort och krångligt. Det kanske blir en ganska bra vår ändå. Trots allt kanske det blir ett ganska bra liv, åtminstone vissa dagar.

Nybastad Hasse 
Rosenkindad Emelie tillsammans med moster Jeanette
Majan mitt i en diskussion om gud vet vad
Emelie tillsammans med Spikeli - en underbar nordsvensk hästdam med stort hjärta och underbart tålamod
Spikeli - healing i hästform


fredag 18 januari 2013

Svinjobbigt

För att chocka min kropp och mig själv, klev jag upp klockan sex i morse och städade marsvinsburarna, tog den sedvanliga hundpromenaden och svor långa, höga ramsor över den enorma kaffebrist som var rådande i vårt hem. Av alla saker att glömma, borde inte kaffeinköp ens nästan få vara en av dem. Nu var det då det, vilket höll på att stjälpa hela dagen. Det redde sig till slut. Idag var det kursdag med jobbet på ortens hotell. Kurs och hotell innebär vanligtvis kaffe, så även idag. Efter två koppar kaffe var jag åter talbar och rätt positivt inställd till dagen. Kursdagen visade sig vara bra, lärorik och trevlig. Mina nya arbetskamrater verkar vara riktigt mysiga och det är fredag. Vad mer kan man begära? 

Nu skulle jag kunna skriva att en fungerande telefon vore en sak att begära. Av någon anledning bestämde sig min telefon för att inte fungera i samma sekund som jag klev in genom hotelldörren. Med inte fungera menar jag att den totalt låste sig förutom för en funktion och det var att slå på den låt Carro hade som ringsignal när hon dog. It´s my life med Anton & Affe, den engelska versionen. Känns i hjärtat varenda gång jag hör den och jag både älskar och hatar den, älskar för att den påminner mig om min älskade dotter och hatar den för att den sliter sönder mitt hjärta igen. I alla fall har Camilla en gammal telefon till utlåning, så helgen är antagligen räddad vad gäller anträffbarheten och jag behöver inte skriva nåt om att begära en fungerande telefon. 

Fast nåt som faktiskt är ett begär just nu är att få simma, så Camilla och jag ska strax bege oss till simhallen. Det blir underbart att få svepa fram i vattnet en stund, för att inte tala om att få sitta i bastun. En trivsam fredagskväll med en av de bästa i min värld helt enkelt.    

torsdag 17 januari 2013

Klämcheckt tyst

Birkan Tore

Idag har tystnaden ekat i vårt hem, ingen mer än jag, husgudarna och svinen är hemma. Emelie är hos sin pappa, Camilla jobbar och jag njuter av att inte göra nåt av det. Istället sitter jag inne, ser snön singla ner utanför mitt fönster, tittar på en del av vårmodet som ramlat in via postlådan och suger på en kaffekopp. Somliga dagar är tystnaden välbehövlig, energigivande och bara så otroligt efterlängtad. I korta stunder då vill säga, eftersom för långa stunder utan Camilla och Emelie och alla de ljud de klarar av att uppföra är helt själsdödande. Fast som idag, under bara några timmar, är det skönt. Helt plötsligt hör jag några av mina egna tankar igen, helt plötsligt kan jag till och med sortera lite i allt jag hör. Det kan vara välbehövligt. I morgon ska jag på utbildning med jobbet hela dagen. Det blir säkert helt okej. Det enda jag inte kommer att orka med är klämchecka, rätt sätt att vara kommentarer för att det är så man ska vara, så jag hoppas undkomma alla såna löjeväckande spel. I övrigt blir det nog en intressant dag. Nu blir det lite mer kaffe för att säkerställa en alldeles för hög koffeinnivå och att öppna nya yogamattan. Tror den ska vara lila, vet att det egentligen inte spelar nån roll vilken färg den har och ska sen lägga undan den till Birkan Tore grejen. Man kunde tydligen behöva en yogamatta då. Jag ser verkligen fram emot de dagarna insvept i andlig mystik och änglalika energier och snart är det dessutom dags. 

Psykofarmaka i Sahara


Nyvaket
För en kort stund sen satt jag förstummad och lyssnade till när Camilla skrattande berättade för Tove om hur min dag startat. Åtminstone gav det viss förklaring till varför resterande dag inte förflutit under återkommande hurrarop och upprepade lyckorörelser i vågenform. Tydligen påbörjade jag mina försök att återkomma till medvetande, efter ännu en natt med John Blunds fortsatt svekfulla inställning till vår relation, genom att förvirrat sätta mig upp i sängen med hårtestar åt alla håll och utbrista: ”här trodde jag att jag låg själv i sängen och det var så himla skönt, så vaknar jag och så är jag inte själv utan har två hundar i sängen. Hur tror du det känns? Camilla hade svarat att det kändes väl kanske inte så bra då, enbart för att få nästa uttalande i form av: ”så hann jag tänka att jag åtminstone slipper vakna till ljudet från barnprogram idag. Så sitter DU här och tittar på barnprogram!” För mig är det helt begripliga uttalanden. Om man går och lägger sig ensam, men vaknar med sällskap kan man faktiskt bli lätt misstänksam för att inte säga irriterad över den oväntade trängseln som uppenbarligen inte existerade vid sänggåendet. Så ljudet från diverse barnprogram sen, det är ljud som är likställt med grälla oljud av ett slag som inte bör kombineras med svaga nerver. Faktiskt har jag under de senaste 22 åren misstänkt att barnprogram, eller i alla fall ljudsättningen av nämnda program, utarbetas i samarbete med nån läkemedelsindustri i syfte att få sälja såväl huvudvärkstabletter som psykofarmaka i mängder. I vilket fall som helst var Camilla road, tydligen roade det Tove med. För min del förklarade det vilka två saker som grundlagt en för övrigt dålig dag. Eller dagen i sig har inte varit nåt över huvudtaget, men mitt humör har däremot varit nåt och nåt har inte varit det bästa. Hela dagen har gått i en mindre positiv, rastlös och totalt uttråkad anda. Det har varit en sån där dag när inget är roligt, inget går att få det roligare heller och absolut allt ingår i kategorin tristare än att räkna sandkorn i Sahara. Jag gillar inte såna dagar, de går mig på nerverna och det hade vid det laget redan ljudet från morgonens barnprogram gjort vid mitt uppvaknande.

Nåja, det har hänt en del bra saker under dagen. Magnus har bjudit på mat, det fanns för en gångs skull nässpray hemma när det behövdes, hundarna har varit roande, kaffet har flutit i strida strömmar nerför min matstrupe och kaffesällskapet har varit av bästa sort. Faktiskt så fick till och med jag lov att dra lite på de för dagen otränade smilbanden, när Camilla och Tove skrattade gott åt min morgon. Skratt smittar och det är ju i alla fall underbart. Nu ska jag se om jag hittar den förbannade John Blund, ge honom en avhyvling för tidigare nätters nonchalanta beteende och tvinga honom att lägga sig med mig. Kanske det kan tänkas medföra en bättre morgondag, eller i alla fall en dag med ett bättre humör. Det vore ett uppskattat inslag i tillvaron. 

onsdag 16 januari 2013

Smärtsamt uppvaknande


Henke, Carro & Camilla
Dagarna och nätterna flyter förbi, en del bättre och en del sämre. För närvarande är sämre det som bäst beskriver verkligheten och det gäller för fler än mig inom hemmets fyra väggar. Camillas mående är inte heller på topp, det är tomt utan de två syskonen hon växte upp tillsammans med. Det gör ont att sakna närheten, bråken – ibland på låtsas och ibland inte, tystnaden tillsammans, förståelsen, den gemensamma humorn och känslan av vi tillsammans. I natt hade Henke varit med i Camillas drömmar. Det är underbart att få drömma om dem, men det är ett elände att vakna och återigen upptäcka att de inte är här. En sån morgon hade Camilla, en morgon av saknad, smärta, en känsla av varför och oföränderlig tomhet. I morse var det framförallt Henke hon saknade, Henke som hon under natten gjort saker tillsammans med igen, skrattat med, fått svar av och tjafsat med. ”Varför måste han gå och dö, mamma? Varför kunde han inte bara få leva?” Jag förstår frågorna, vet att de kommer ibland och att de aldrig går att besvara på ett sätt som gör nån skillnad. Det trasar sönder ens mammahjärta att förlora två av sina barn, men det gör väldigt ont att se sina två kvarvarande barn så uppgivet ledsna med jämna mellanrum också. Det är svårt att inte kunna göra nåt mer än att krama om, lyssna och finnas nära, men det är det enda som går att göra. Jag lyssnar, kramar, låter bli att servera några klämchecka lösningar och bara är bredvid. Vi står varandra väldigt nära, Camilla och jag, så nära att det inte finns nåt att dölja och inga känslor eller måenden som är konstiga, pinsamma eller som inte går att visa. Det är bra under de dagar och nätter som ingår i kategorin sämre. Det är för den delen bra alla dagar och nätter. Det gör inget annorlunda och det medför heller inte att det gör mindre ont, men det finns nån att dela alla känslor med. Nån som förstår, som känner lika, har samma saknad, samma frågor och är lika utan svar.

Camilla, Henke & Emelie
Förutom saknad och energibrist har dagen innehållit middagsbjudning hos ex:et tillika Emelies pappa. Vi har en bra relation ex:et, som går under namnet Magnus, och jag. En relation som bygger på ömsesidig respekt, vänskap och att bry sig om. Det är suveränt att slippa laga mat en del dagar när orken inte riktigt är den bästa. Vi har haft två såna dagar nu. Igår for Emelie och jag till Magnus och åt och Camilla kom efter, idag är Emelie hos Magnus så det var Camilla och jag som sällskapade dit på middag. Nåt som verkar lovande även inför morgondagen, var att han mumlande nåt om att komma och äta även imorgon. Det är lugnt, avslappnat och tryggt att kunna knalla in där och umgås, äta, dricka kaffe och bara vara. Kravlöst och trevligt och nåt som Emelie uppskattar väldigt dessutom. En bra kväll med god mat, lite energi och med en gemenskap bland samtliga middagsnärvarande som är guld värd. Det är faktiskt nåt att uppskatta, trots en mindre bra dag. 

Magnus alias ex:et & Emelie

tisdag 15 januari 2013

Highway to hell


Livet kanar utför igen, som så många gånger förr under de senare åren. I måendets egen bubbla går vändningarna fort, så fort att det ibland inte är möjligt att hinna se dem förrän livet kanat alltför långt ner för att det ska finnas en chans att vända uppåt igen. Jag gillar inte neråt. I alla fall inte när neråt är detsamma som mot svart och tungt. Nu är det svart, tungt och smärtsamt. Nu är livslusten en myt igen och dagarna en parodi av det som kunde vara liv. Kanske var det KBT-besöket som satte igång det, kanske var det frågorna om Carro och Henke som gjorde att vägen ner tog fart eller så kanske det bara följer den vanliga cykeln av böljande karaktär.

Fast om det var KBT-grejen som gjorde det, tror jag ändå att det är bra att det kommer fram. Det går inte att trycka undan mående, känslor, sorg utan det kommer att komma i kapp på ett eller annat vis. Så det är nödvändigt, fast nödvändigt betyder inte att jag tycker det är trevligt. Jag värjer mig så gott det går varje gång smärtan dyker upp och knackar på. Det gör ont, tar energi och får livet att bli onödigt långt och väldigt grått. Vem skulle inte värja sig mot det? Så om KBT:n kan hjälpa till med sorgbearbetning är det bra, det är en förmån. Det blir en spännande resa att se vad det innebär, men inte idag. Idag är inget spännande och så måste det få vara en del dagar.   

måndag 14 januari 2013

Skära sig för att överleva


Ute visar världen upp sig i ljusblått och frostigt vitt. Det är en vacker dag, så länge det är möjligt att betrakta den genom ett fönster. Minusgraderna är kanske lite väl tilltagna, men inifrån ser världen idyllisk och underbar ut. Hundarna ligger hoprullade till små bollar och visar ingen tillstymmelse till intresse för någon promenad och kaffet ryker värmande från koppen jag krampaktigt håller i min hand. Under kvällen och natten hann jag, innan Herr Blund förvånande nog dök upp, fundera igenom lite av min resa de senaste åren. Det har varit en lärorik resa under vilken jag lärt mig så otroligt mycket, saker som jag tidigare fått berättat för mig eller möjligen läst om men aldrig förstått fullt ut. Det är egentligen ovärderliga lärdomar, men naturligtvis hade jag bytt bort dem varenda sekund om det gett mig Carro och Henke tillbaka. Till exempel har jag fått insikt i känslan, måendet, som kan ligga till grund för ett självskadebeteende. Tidigare hörde jag vad som sades och läste vad som stod om det, men efter Carros och Henkes bortgång kan jag förstå det. Jag kommer ihåg när insikten kom första gången. Det var en av de gånger jag satt i badkaret efter Carros död. Duschen svepte in mig i ljudet av strilande vatten och stängde allt jag inte orkade höra ute, men det spelade ingen roll för det var inom mig det skrek. Inom mig kändes det som att slitas sönder, gå i tusen bitar, blöda, krackelera, brista och det gjorde rent fysiskt ont. Just där och då var fösta gången som jag känslomässigt förstod varför någon, varför Carro, till exempel skar sig själv för att lindra sin ångest. Jag förstod att när det gör så ont inombords, blir den smärtan som kommer av ett fysiskt skärsår en kort lindring. Det blir en stunds fokus på den fysiska smärtan, som egentligen inte är något i jämförelse med hur det känns inuti. Det blev så tydligt att alla de människor som mår så dåligt som min Carro gjorde, är stark varenda dag de orkar med att fortsätta med en sån smärta inombords. Just där och då blev Carros ord ”jag skär mig inte för att dö, mamma” begripliga. Just där och då kom den förståelsen för Carros mående och en del av hennes beteende, som jag önskat så att jag hade haft när hon var i livet och behövde bli förstådd. Jag önskar så att Carro hade förstått att det fanns ett annat liv, ett liv utan smärta inombords. Det är bara en av alla insikter jag fått, en ovärderlig insikt som aldrig går att läsa sig till. En insikt jag hade önskat att ingen behövde ha, jag hade önskat att min Carro sluppit undan, för så dåligt skulle ingen behöva må.

Av alla insikter, lärdomar och erfarenheter jag fått under de senaste åren, har jag även fått en mer ödmjuk inställning till världen, människor, beteenden, måenden och sätt att vara. Det betyder inte att jag inte tycker att en del saker, sätt med mera är fel ibland, jag tror stenhårt på människans eget ansvar att välja. Däremot har jag kommit att inse att det är omöjligt att ha hela bilden av varför en annan människa väljer att bete sig, göra eller vara på ett visst sätt. Det går att ana, att förstå till viss del, men det går aldrig att ha en annan människas hela bild utan att ha gått i deras skor. Det går inte att ha hela bilden av varför någon annan valt som den gjort, men det går att förstå att oftast är inget så lätt som det verkar när man åskådande står bredvid. Så mitt i allt är det en bra insikt, en värdefull lärdom och nåt som jag aldrig hade kunnat läsa mig till. Jag har förstått att det som kan verka som det mest destruktiva, som till exempel Carros självskadebeteende, kan vara ett sätta att försöka göra nåt för att orka välja livet och att fortsätta leva. Med det inte sagt att jag tycker det är det bästa sättet, men det är ett sätt. Ett sätt som egentligen ingen skulle behöva känna sig tvungen att välja.      

söndag 13 januari 2013

Regelrätt rapporterad


Den kortfattade rapporten från de senaste dagarnas ökenlandskap består av följande:

Onsdagen påbörjades i en frågande ton till följd av en bortsprungen bil. Den återfanns dock, åtminstone tankemässigt, precis där den borde vara och var därmed inte användbar under morgontid för min del. Därefter ankom långväga besök till vårt hem för att stanna kvar till lördagseftermiddagen. Besöket lämnades dock under en period av dagen vind för våg inom hemmets fyra väggar, till förmån för annat besök. Nämligen förärades den nya arbetsplatsen en påhälsning och det innefattade såväl lokalisering som besiktning av kontor, fikarum, kollegor och nya chefen. Samtliga föll under kategorin trevlig. Nyckel, i form av underlig plastbit, tillsammans med tillhörande kod erhölls och dagen var så långt under kontroll. Nämnda kontroll försvann i samma stund som hemmets dator slogs på och snabbt slungade ut en påminnelse om förväntad närvaro vid ett ljusparty. Påmind bestod därmed kvällens förehavande av upplysning i form av ljusparty, vilket resulterade i ett brinnande intresse för dofter av gurka och kiwi.

Torsdagen innefattade utflykt till grannkommunen sju mil bort, i syfte att utröna KGB:s effekt på livet. För upplysning är KGB min benämning, och en väldigt missvisande sådan, på under torsdagen initierad KBT-terapi, vilken primärt ska vara en hjälp och ge verktyg i den sorgeprocess som förlusten av två av mina barn medfört. En ny erfarenhet och det är med spänning jag ser fram emot vad det kan innebära. Efter samtliga KGB-aktiviteter, stod en djupdykning i en shopaholics värld på menyn och, om jag får säga det själv, gav det väldigt positiva resultat. Mina chanser att utveckla denna förmåga till fullo finns det inte längre några tvivel om, så nämnt djupdyk var absolut en värdefull praoerfarenhet. Även en Kinarestaurang, ett bäddlager och en djuraffär fick ses som delar av nämnda praoverksamhet. Väl hemma kom Tove insusandes på kaffe och kaffe fanns det dagen till ära ett riktigt uppdämt behov av hos samtliga närvarande.

Fredagen startade i samtalskontaktens närvaro. Det är alltid trevliga besök, även om de oftast innefattar en hel del jobbiga samtalsämnen och en del tårar. Därefter var det närvaro vid ett möte på nya jobbet som stod på menyn. Det var ett trivsamt möte med fortsatt lika trevliga kollegor, där den underligt utformade plastnyckeln för första gången kom till användning. Den fungerade tillfredsställande och det gick att ta sig precis dit det var tänkt. Eftermiddagen spenderades bland vinhyllor och thaimenyer, för att under kvällen övergå i regelrätt vinprovning tillsammans med ovan nämnda besök samt Tove. Det var många djuplodande samtal som fördes under kvällen och Angelica förärades en väckning mitt i natten, i syfte att inviteras till dessa utvecklande samtal. Hon avtackade sig dock denna förmån, vilket naturligtvis kommer att åtgärdas längre fram.

Lördagen var en dag som gick i halvfartens tecken och innehöll hemfärd för besöket, kaffe i mängder med bland annat Tove, halloumi, Hotell Transylvania och Red Lights (båda filmerna riktigt sevärda), nya erfarenheter som inkluderade betalning via telefonen, baddräkter åt folket som utgjordes av Emelie och mig själv, ostfrallor, juice och extremt lite sömn. Camilla hängde med på en del av nattens filmprövningar, men valde att lägga sig lite mer i tid än mig. Smart drag av henne kan tyckas, åtminstone idag. Det var även dagen det åter blev tydligt att husgudar och många minusgrader inte är särskilt kompatibla och att det bästa jag har är, som alltid, mina barn.

Det var allt det senaste från ökenlandskapets sfärer. Nu mot en ny vecka, som kommer att medföra prov av ny baddräkt, utbildningsdag med jobbet och kanske nån skidtur.     

lördag 12 januari 2013

Våga visa, våga se


Det sägs att en människas ögon är själens spegel. Kanske är det precis så det är. Ibland, om man verkligen vågar se och får förmånen som ett sådant förtroende är, går det att få en hel historia berättad för sig genom att titta in i en annan människas ögon. Ibland kan historien om ett helt liv, den personens liv, ditt eget liv och de delar ni har gemensamt i livet, berättas genom ögonen. Bara under de senaste dagarna har jag sett historier rullas upp för mig, historier om att kämpa, om en otrolig smärta, om förlust, trötthet och om väldig styrka. Historier jag känt igen, historier jag förstår och historier som det krävs mod för att dela.  I fredags tittade jag in i en kvinnas ögon, som först visade mig glittrande vardagsglädje, men som vid frågan om hur det var med henne lät masken av vad de flesta vill se rämna och visade mig den hårda verklighetens smärta och det mående, som ständigt ligger där alldeles under ytan för dem som vågar se. Ögonen sa allt, berättade om hennes enorma sorg, försök att åter kunna leva, om sökandet efter någon form av glädje igen och om en saknad som ord aldrig skulle kunna göra rättvisa. Hennes ord innehöll inget av det, utan bestod bara av korta fakta. Hon mådde så där och det var jobbiga datum nu. Hon behövde inte heller säga nåt mer, jag visste vad hon menade och förstod vad hon egentligen sa. Det gör ont att sakna ett barn som dött, det är smärtsamt att gå sönder och aldrig mer kunna bli alldeles hel och det tar väldigt mycket energi att försöka leva igen. Idag under kvällens tidigare timmar, fick jag en liknande historia berättad för mig av en annan kvinna i samband med en kort hundpromenad i kylan. En historia om samma väldiga smärta och enorma saknad varje dag under trettio år, om trösten en starkt lysande stjärna kan ge, om kärlek som aldrig försvinner till ett älskat barn som gått bort, om hur det är att för alltid se världen silas genom anleten på de barn som förlorats, om att för alltid bära dem med sig i hjärtat och om trasighet som aldrig går över, men som man får lov att lära sig att leva med. Den här gången innehöll historien mer ord, men fortfarande var det ögonen som sa det viktigaste och som underströk allt som sades. Två kvinnor och två olika historier, men ändå så lika. Jag vet vad de pratar om. Jag vet hur de känner. Det jag ser i deras ögon är detsamma de antagligen ser i mina, de gånger jag är modig nog att våga låta masken som de flesta vill se rämna och har orken att dela det innersta av mig med nån annan. Det behövs inte mer, det räcker med att få tillgång till, bli insläppt och att våga visa och se. Så ögonen kanske är själens spegel, åtminstone är det så jag ser det. Åtminstone är det vad jag ser.

onsdag 9 januari 2013

Vittnesmål, i helvete!

En av ägarna av mitt hjärta, med ett hjärta till mig.

Under ett dygn kan en hel del eller ingenting hända, kanske beroende på vad man räknar till nåt. Mitt sista dygn har innefattat en del av nåt och nåt som i lite blandat. Polisen har ringt och tagit upp vittnesmål, det var en trevlig kvinna som ställde en del frågor. Jag svarade snällt på allt, men var väl kanske inte till så väldigt mycket hjälp. Emelie har gått sin första dag i skolan efter jullovet. För henne var det pirrigt och det var en lite nervös tjej med blandade känslor, som begav sig av mot klassrummets ingång. Efter skoldagens slut var de blandade känslorna borta och dagen hade visat sig vara så bra, som bara första skoldagar kan vara. Camilla har satt mig framför datorn för att höra på en låt av Fronda, vilket ledde vidare till en låt av samma grupp som Carro brukade lyssnade på ofta. Till en början kom jag inte ihåg varför den var så bekant eller vart jag möjligen hört den, men jag reagerade omgående på den och utbrast: - vad är det här? Camilla besvarade min fråga genom att börja sjunga med i låten, sen sa hon med lite trött röst: - jamen mamma, det är ju en av de låtar Carro brukade spela jämt. I samma sekund som hon sa det kom minnet tillbaka, minnen av en tid när alla mina fyra barn var i livet, när Carro och Camilla stod närmast i världen och spelade musik, bråkade och var bästa vänner i systerform, när Henke tålmodigt stod ut med sina systrars alla påhitt som involverade honom med ett lite snett flin och när Emelie fick se världen genom alla sina tre äldre syskons filtrerade version. En låt kan föra en tillbaka till lyckan, ta slut och slänga en in i skärselden igen. För när minnet sköljt igenom mitt medvetande och lämnade mig kvar med saknaden, var det vad som blev kvar under ett tag. Det var vad Camillas trötta ögon avspeglade också. Hon försökte bryta sin återfärd till helvetet genom att bege sig till en kompis, min skärseld avbröts av att Tove och morsan spankulerande in i vårt hem. Kaffet fick sin beskärda tillbedjan, faktiskt i timmar, mer musik spelades och Tove och jag hade en del djupa samtal medan Emelie tog med sig sin mormor på en shoppingrunda i byn. När hon kom hem hade hon köpt en present till mig och en till Camilla. Jag fick ett vitt hjärta med texten ”världens bästa mamma” och Camilla fick ett armband. Vilken underbar liten dam hon är, vår Emelie.

Framåt kvällningen var vi bjudna på mat, så vid sju begav vi oss hemifrån. Det var god mat och trevligt sällskap, så kvällen var av lyckad karaktär. Därefter var det bara att snabbhandla hö, frukostbröd och en mängd frukt innan Emelie stoppades i säng och nytt kaffe sattes på. Kvällen förflöt nämligen i form av ett lite sent kafferep, med djupa diskussioner om Carro och Henke, livet och att ha hela bilden. Ibland blir jag imponerad över en del människors mod att våga prata om sånt som många inte ens vill tänka på, fråga sånt som många undrar men inte vågar säga och att dessutom våga ta in svaret. Igår kväll var en sån kväll, en kväll när jag imponerades av en del människors mod. Det var även en kväll när jag rörd njöt av att titta på det nya vita hjärtat, som jag bara nån timme tidigare hade fått av en av dem som äger mitt hjärta.

Låten jag fick på av Fronda, som Carro ofta lyssnade på.
   

måndag 7 januari 2013

Polisen & kontoret


Senaste tidens innehåll i tillvaron har tydligen bestått i en del polisiära aktiviteter, nattliga samtal och nya kontor. För att börja någonstans så blir det kontoret som får inleda. Jag har tydligen fått ett nytt kontor. Tydligen i kommunhuset tillsammans med de övriga inom samma yrkeskategori dessutom och det är inte tack vara de vanliga inblandade arbetsmässigt styrande typerna, utan till följd av en kvinna jag pratade med idag som jag kommer arbeta tillsammans med. Hon, den för mig nya arbetskvinnan, verkade trevlig och det blir nog trivsamt med nya jobbet på så vis. Det trots alla underligheter som det föregåtts av. En vacker dag, eller en regning, ska jag berätta om allt det, men för nu får det räcka med att det mesta finns dokumenterar, jag kommer enligt läkarbedömningar att få äta medicin för blodtryck och ett hjärta som går för fort resten av mitt liv till följd av den negativa stress jag utsatts för i de processer som pågått, min belånade högskoleutbildning för att få ett jobb som man utbildar sig till är likställt med att drömma om att bli astronaut för somliga och min tillit till berörd instans och samhället i stort har fått sig en sån rejäl törn efter förlusten av Carro och Henke, att den tilliten antagligen aldrig kommer att gå att bygga upp igen. Det är inget som jag ändå kommer att låta gå ut över relationen med de nya kollegorna, de verkar vara trevliga människor. Från den första januari i år tillhör jag då den nya enheten och en annan förvaltning och numer har jag då även som sagt fått ett nytt kontor. På onsdag ska jag in och säga hej till dem, de nya kollegorna, och på fredag ska jag vara med på ett möte.

Tydligen har det förekommit skottlossning i närheten av vårt hem en natt i början av december. Det var antagligen det polisen som ringde på det dolda numret flera gånger under dagen ville prata om, men som vid kontakt med alla dolda nummer förhåller jag mig aningen reserverad och svarade därför inte. En av mina grannar informerade mig senare om polisens försök till kontakt med mig och vad det gällde. Så nu vet jag att jag inte bara har fått ett nytt kontor, jag vet också att det tydligen ligger mitt i vilda western. Kanske det kan bli ett riktigt spännande år det här ändå.

Min relation med John Blund är som vanligt spänd, snart så spänd att jag funderar på att göra slut. Det som hindrar mig är att det redan nu är komplicerat att ha med honom att göra och det kommer antagligen inte att bli lättare om jag dessutom bryter upp från vår relation. För att provocera mig samarbetade Herr Blund dessutom helt oväntat med Camilla i natt. Det skulle kanske ligga nära till hands att tro att hon vid ett sånt samarbete sov lugnt och djupt, men icke. Sov djupt gjorde hon visserligen, men att påstå att hon sov lugnt vore en överdrift. I hennes nattliga bestyr ingick tydligen kontinuerlig konversation med sin mamma. Den varierade mellan allt från att diskutera vem som var i duschen, beordra mig att hämta vatten och ananas till att beskylla Emelie för att säga åt Camilla att hon skulle komma att glömma att hon varit ute på promenad. Allt Camillas babblande ledde till att Harry tyckte att natten inte var till för att sovas på och stämde in i hennes oupphörliga oljud genom att pipa oavbrutet. Imorse blev det lugnt, då sov både Camilla och Harry tyst och lugnt. Förhoppningsvis var det en engångsföreteelse, för visserligen tycker jag om att umgås med Camilla med då helst i vaket tillstånd. 

Den jag var, den jag är & den jag vill vara



Tillvaron för dagen har sett grådaskig ut från alla håll och ur alla perspektiv. Inte en skrattrynka så långt ögat kunnat nå och inte heller ett särskilt positivt bemötande av dagen som stod väntande i dörren fylld av förväntan och liv. Det har ändå inte varit en dålig dag egentligen, det enda som varit dåligt är humöret och det har kompenserat för allt annat som inte varit av samma usla karaktär. Till och med marsvinens försök att påkalla min uppmärksamhet har jag upplevt som kravfyllt och kvävande, för att inte tala om hemmets väggar som för dagen mer symboliserat instängd panik än den trygghet jag annars brukar associera mitt hem med. Idag har jag längtat, saknat och sörjt. Precis som alltid har tillvaron filtrerats genom Carros och Henkes anleten, men idag har det varit svårt att se nåt annat än deras älskade blå ögon, vackra ansikten och yviga hår. Idag svävade bilder från när de var bebisar förbi, blandat med bilder från när jag såg dem sista gången någonsin. Livlösa och borta för alltid. Carro med bleka läppar och märken på sin panna efter älvens botten, Henke med glittrande små glassplitter i håret och skador överallt. Idag har det varit en sån där dag när mitt inre har skrikit, krasats sönder ännu lite mer, gått i ännu fler bitar och längtat, medan mitt yttre avspeglat irriterad huvudvärk och brist på energi.

Återigen har jag saknat den jag var en gång, den som hoppades och trodde på att allt så småningom skulle ordna sig och att allt skulle bli bra. Varje morgon består fortfarande i att inse att det jag hade hoppats skulle vara en mardröm, är den sanning jag numer lever i och att välja livet istället för överlevnad ännu en gång. Fast morgnar som idag är det valet trögt att göra, morgnar som idag känns livet så väldigt långt och tillvaron så väldigt jobbig. Igår inspirerades jag av en människa med livet emot sig, som ändå var så otroligt ödmjuk, inspirerande, utstickande och med ett förhållningssätt som inte kunde annat än verka upplyftande. Idag ramlade jag ner till att vara allt utom i närheten av det förhållningssättet inför livet. Det får vara så. Även om den jag vill vara inte alltid är den jag är, som idag med all pessimism, ledsen trasighet och sorgsen saknad, så tror jag att allt sånt också måste få finnas och få komma ut. En del saker går inte att alltid hålla nere, för antagligen slutar det med att det då drar ner en djupare än att det nånsin går att hitta upp till ytan igen. Jag vill nog inte ens alltid hålla det nere, för Carro och Henke var och är mina barn som jag älskar och det måste få kännas hur ont det gör att vara utan dem när de nu inte längre finns med mig här. Så fast jag idag har varit precis så som jag inte vill vara, fast dagen har varit grå och livet inte särskilt roligt, har det nog ändå varit en nödvändig dag. En dag när livet återigen krackelerade och livsviljan rasade ner till botten igen. En dag när jag lyssnade på några av deras favoritlåtar i ensamheten när Camilla och Emelie gått och lagt sig och en dag när jag till sist släppte fram den gråt jag försökt stänga in inom mig ett tag. 

lördag 5 januari 2013

Utlämnande inspiration


Morsan var hit med tidningen Topphälsa, så jag la mig i soffan och läste den. Tidningen börjar med att redaktören, Pamela Andersson, skriver en del. Jag snabbläste det hon skrivit när jag var till mamma häromdagen och blev imponerad då och den känslan förstärktes ytterligare när jag läste den mer noga nu igen. Vilken otroligt inspirerande kvinna! Hon fick sommaren 2012 beskedet att hon hade drabbats av en hjärntumör, som inte går att operera bort helt. Hon vet ännu inte hur det kommer att sluta och när hennes barn som är sex och åtta år frågar henne om hon kommer att dö, svarar hon inte idag och inte imorgon. Det kan hon lova dem om hon inte skulle bli överkörd eller nåt i den stilen, men i övrigt är två dagar den tid hon kan överblicka i nuläget. I tidningen skriver hon, trots sin situation, att hon lärt sig fokusera på rätt saker under 2012 och ur det perspektivet därför haft ett bra år. Hon har skrattat, älskat, tränat, njutit, kämpat, fajtats och fokuserat på saker som hon kan påverka och genom det fått energi och styrka. Hon beskriver i tidningen hur hon ska använda sin kalender, som i nuläget består av ett blankt 2013, till att skriva ner saker hon inte får glömma. Saker som möten, barnens skollov, konferenser, födelsedagar och sånt som inspirerar henne. Hon tänker bland alla möten och födelsedagar skriva in sånt som ”glöm inte att fokusera rätt” och ”ät lunch med någon som får dig att skratta”. Det för att hon ska kunna hitta tillbaka till den där inspirerande känslan hon hade under de dagar när allt var möjligt.

Pamela Andersson,
bilden hämtad från hennes blogg
Hon skriver även att hon inspireras av människor som sticker ut, peppar, bjuder på sig själv och får människor i sin omgivning att må bra. Vem gör inte det? Såna människor är underbara människor att ha i sin närhet, läsa om och få influeras av. När jag läste det hon skrivit, en sida i en tidning, blev jag både berörd och inspirerad. Vilken otroligt stor människa! För mig blev hon, redaktör Pamela Andersson, precis en sån människa som hon själv inspireras av. Hon är, åtminstone för mig och säkert för många andra, en människa som sticker ut, peppar, bjuder på sig själv och får människor att se de möjligheter som finns. Det är stort gjort, så jag är som sagt imponerad. Inte bara imponerad, utan även tagen, inspirerad och väldigt berörd.

Pamela Andersson skriver en blogg, även den väl värd att läsa.


När får man ligga?


Idag konstaterade Camilla och jag att en enkel diskussion om till exempel morgonvanor skulle kunna säga en hel del om en hel värld. Vi startade nämligen morgonen med en varsin kopp kaffe och en diskussion om just morgonvanor och olika gruppers sätt att se på vad som är rätt morgonvanor. Vi ingår i den del av jordens befolkning som tillhör den morgontrötta och kvällspigga kategorin. Det är till och med konstaterat numer att det finns morgonpigga och kvällspigga människor och att det är medfött vilken av de två typerna man tillhör. Ändå har vi under hela våra liv fått höra hur mycket bättre det är att kliva upp på morgonen, inte bara som beteende utan ibland är det till och med så att man blir en bättre människa om ens sätt att se på livet innefattar ”morgonstund har guld i mun”. Det är tydligt att det inte är lika fint att vara morgontrött och kvällspigg, som att strävsamt kliva upp på morgonen och gå och lägga sig tidigt på kvällen. För vår del spelar andra människors sovvanor ingen som helst roll. Andra får både lägga sig och kliva upp när de vill, det viktiga är väl att de har ett fungerande koncept för sig själv. Det som spelar viss roll för vår del, är när andra ägnar sig åt att värdera vårt sätt och att dessutom försöka omvända oss till deras sätt att se på saken. Det är ett beteende som verkar vara ofta förekommande i samband med de normer i samhället som bedömts som det rätta sättet att vara på, medan tillhörighet till nåt annat sätt döms ut som sämre och antas till och med ibland säga nåt om människorna som har ett annorlunda sätt. Det är rätt intressant att annorlunda är likställt med fel och att samma människor som har åsikter om våra sovvanor, i nästa andetag kan förespråka saker som att tänka utanför boxen.

Vi diskuterade vidare om hur världen ser ut och kom fram till att den, åtminstone för oss, tack och lov innehåller både gråskalor och färg. Kanske det måste få finnas människor som är olika för att dessa gråskalor ska komma fram och färgerna lysa klart i världen? Kanske världen skulle bli rätt trist, platt och svart-vit om alla hade samma beteenden, vanor och åsikter i allt? Tänk om det är när människor tycker att det är deras roll att dyvla på andra sitt sätt att se på allt från nåt så oviktigt som sömnvanor till mer viktiga frågor som att gå ut i krig mot några som man kanske aldrig har träffat förr för sitt land, som andra personer pressas innanför ramarna och in i den redan alldeles för trånga boxen? Naturligtvis måste människor få ha åsikter, funderingar, reflektioner och rätten att tänka själv, men tänk om det är just rätten att tänka själv som blir tilltufsad när andra vill forcera fram rätt sätt att tänka om saker?  

Med den kvinnliga arkitekten Zaha Hadids uttalande ”du måste tro, inte bara på dig själv, utan du måste även tro på att världen är värd dina uppoffringar” i åtanke, kom vi fram till att världen måste få vara i färg och innehålla gråskalor för att vi ska kunna tro på att den är värd nåt. Människor är olika och ingen människa eller något sätt är bättre eller sämre, de och det bara är. Naturligtvis förutsatt att ingen eller inget annan/annat kommer till skada på något sätt. Tänk om det är just när människor, vanor, tankar, sätt, religioner, åsikter med mera kategoriseras in som bättre eller sämre, som det leder till tråkigheter? Så kanske människors sätt att se på olika sovvanor skulle kunna säga en del om en hel värld?