måndag 7 januari 2013

Den jag var, den jag är & den jag vill vara



Tillvaron för dagen har sett grådaskig ut från alla håll och ur alla perspektiv. Inte en skrattrynka så långt ögat kunnat nå och inte heller ett särskilt positivt bemötande av dagen som stod väntande i dörren fylld av förväntan och liv. Det har ändå inte varit en dålig dag egentligen, det enda som varit dåligt är humöret och det har kompenserat för allt annat som inte varit av samma usla karaktär. Till och med marsvinens försök att påkalla min uppmärksamhet har jag upplevt som kravfyllt och kvävande, för att inte tala om hemmets väggar som för dagen mer symboliserat instängd panik än den trygghet jag annars brukar associera mitt hem med. Idag har jag längtat, saknat och sörjt. Precis som alltid har tillvaron filtrerats genom Carros och Henkes anleten, men idag har det varit svårt att se nåt annat än deras älskade blå ögon, vackra ansikten och yviga hår. Idag svävade bilder från när de var bebisar förbi, blandat med bilder från när jag såg dem sista gången någonsin. Livlösa och borta för alltid. Carro med bleka läppar och märken på sin panna efter älvens botten, Henke med glittrande små glassplitter i håret och skador överallt. Idag har det varit en sån där dag när mitt inre har skrikit, krasats sönder ännu lite mer, gått i ännu fler bitar och längtat, medan mitt yttre avspeglat irriterad huvudvärk och brist på energi.

Återigen har jag saknat den jag var en gång, den som hoppades och trodde på att allt så småningom skulle ordna sig och att allt skulle bli bra. Varje morgon består fortfarande i att inse att det jag hade hoppats skulle vara en mardröm, är den sanning jag numer lever i och att välja livet istället för överlevnad ännu en gång. Fast morgnar som idag är det valet trögt att göra, morgnar som idag känns livet så väldigt långt och tillvaron så väldigt jobbig. Igår inspirerades jag av en människa med livet emot sig, som ändå var så otroligt ödmjuk, inspirerande, utstickande och med ett förhållningssätt som inte kunde annat än verka upplyftande. Idag ramlade jag ner till att vara allt utom i närheten av det förhållningssättet inför livet. Det får vara så. Även om den jag vill vara inte alltid är den jag är, som idag med all pessimism, ledsen trasighet och sorgsen saknad, så tror jag att allt sånt också måste få finnas och få komma ut. En del saker går inte att alltid hålla nere, för antagligen slutar det med att det då drar ner en djupare än att det nånsin går att hitta upp till ytan igen. Jag vill nog inte ens alltid hålla det nere, för Carro och Henke var och är mina barn som jag älskar och det måste få kännas hur ont det gör att vara utan dem när de nu inte längre finns med mig här. Så fast jag idag har varit precis så som jag inte vill vara, fast dagen har varit grå och livet inte särskilt roligt, har det nog ändå varit en nödvändig dag. En dag när livet återigen krackelerade och livsviljan rasade ner till botten igen. En dag när jag lyssnade på några av deras favoritlåtar i ensamheten när Camilla och Emelie gått och lagt sig och en dag när jag till sist släppte fram den gråt jag försökt stänga in inom mig ett tag. 

Inga kommentarer: