Tillvaron för dagen har sett grådaskig
ut från alla håll och ur alla perspektiv. Inte en skrattrynka så långt ögat
kunnat nå och inte heller ett särskilt positivt bemötande av dagen som stod väntande
i dörren fylld av förväntan och liv. Det har ändå inte varit en dålig dag
egentligen, det enda som varit dåligt är humöret och det har kompenserat för
allt annat som inte varit av samma usla karaktär. Till och med marsvinens
försök att påkalla min uppmärksamhet har jag upplevt som kravfyllt och
kvävande, för att inte tala om hemmets väggar som för dagen mer symboliserat
instängd panik än den trygghet jag annars brukar associera mitt hem med. Idag
har jag längtat, saknat och sörjt. Precis som alltid har tillvaron filtrerats
genom Carros och Henkes anleten, men idag har det varit svårt att se nåt annat
än deras älskade blå ögon, vackra ansikten och yviga hår. Idag svävade bilder
från när de var bebisar förbi, blandat med bilder från när jag såg dem sista
gången någonsin. Livlösa och borta för alltid. Carro med bleka läppar och
märken på sin panna efter älvens botten, Henke med glittrande små glassplitter
i håret och skador överallt. Idag har det varit en sån där dag när mitt inre
har skrikit, krasats sönder ännu lite mer, gått i ännu fler bitar och längtat,
medan mitt yttre avspeglat irriterad huvudvärk och brist på energi.
Återigen har jag saknat den jag var
en gång, den som hoppades och trodde på att allt så småningom skulle ordna sig
och att allt skulle bli bra. Varje morgon består fortfarande i att inse att det
jag hade hoppats skulle vara en mardröm, är den sanning jag numer lever i och
att välja livet istället för överlevnad ännu en gång. Fast morgnar som idag är
det valet trögt att göra, morgnar som idag känns livet så väldigt långt och
tillvaron så väldigt jobbig. Igår inspirerades jag av en människa med livet
emot sig, som ändå var så otroligt ödmjuk, inspirerande, utstickande och med
ett förhållningssätt som inte kunde annat än verka upplyftande. Idag ramlade
jag ner till att vara allt utom i närheten av det förhållningssättet inför
livet. Det får vara så. Även om den jag vill vara inte alltid är den jag är,
som idag med all pessimism, ledsen trasighet och sorgsen saknad, så tror jag
att allt sånt också måste få finnas och få komma ut. En del saker går inte att
alltid hålla nere, för antagligen slutar det med att det då drar ner en djupare
än att det nånsin går att hitta upp till ytan igen. Jag vill nog inte ens
alltid hålla det nere, för Carro och Henke var och är mina barn som jag älskar
och det måste få kännas hur ont det gör att vara utan dem när de nu inte längre
finns med mig här. Så fast jag idag har varit precis så som jag inte vill vara,
fast dagen har varit grå och livet inte särskilt roligt, har det nog ändå varit
en nödvändig dag. En dag när livet återigen krackelerade och livsviljan rasade
ner till botten igen. En dag när jag lyssnade på några av deras favoritlåtar i
ensamheten när Camilla och Emelie gått och lagt sig och en dag när jag till
sist släppte fram den gråt jag försökt stänga in inom mig ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar