Livet kanar utför igen, som så
många gånger förr under de senare åren. I måendets egen bubbla går vändningarna
fort, så fort att det ibland inte är möjligt att hinna se dem förrän livet
kanat alltför långt ner för att det ska finnas en chans att vända uppåt
igen. Jag gillar inte neråt. I alla fall inte när neråt är detsamma som mot
svart och tungt. Nu är det svart, tungt och smärtsamt. Nu är livslusten en myt
igen och dagarna en parodi av det som kunde vara liv. Kanske var det KBT-besöket
som satte igång det, kanske var det frågorna om Carro och Henke som gjorde att
vägen ner tog fart eller så kanske det bara följer den vanliga cykeln av böljande
karaktär.
Fast om det var KBT-grejen som
gjorde det, tror jag ändå att det är bra att det kommer fram. Det går inte att
trycka undan mående, känslor, sorg utan det kommer att komma i kapp på ett eller annat vis.
Så det är nödvändigt, fast nödvändigt betyder inte att jag tycker det är
trevligt. Jag värjer mig så gott det går varje gång smärtan dyker upp och
knackar på. Det gör ont, tar energi och får livet att bli onödigt långt och
väldigt grått. Vem skulle inte värja sig mot det? Så om KBT:n kan hjälpa till
med sorgbearbetning är det bra, det är en förmån. Det blir en spännande resa att se vad det innebär, men inte idag. Idag är
inget spännande och så måste det få vara en del dagar.
4 kommentarer:
Hoppas det ljusnar upp och kommer ett lass med positiv energi framöver. Du är så stark och modig som kan och orkar skriva om dina känslor! Stor kram!
Kram <3
// Lena
Kram från vintern i Sumpan.
Tack Nickie. Stor kram till dig med!
Kram tillbaka till Er oxå Lena & Spader!
Skicka en kommentar