Trots att dagen är otroligt vacker, solig och gnistrande, Camilla och Emelie på ett suveränt humör och vi ska på gymet senare under dagen, håller mitt mående på att glida neråt. Jag gillar det inte! Det är egentligen en underdrift, jag avskyr att känna den där jagade, rastlöst olycksbådande känslan komma smygandes. Jag ogillar skarpt alla tendenser till neråt, men nu är det neråt det bär igen och det är inte mycket jag kan göra åt det. Det är bara att följa med, försöka låta det ha sin gång och samtidigt försöka leva. Inte bara vara vid liv, utan leva. Göra sånt som i vanliga fall är roligt, sånt som kanske lockar fram glädje och livsandarna igen.
Ett försök att stanna kvar i levandestadiet bestod i en promenad med husgudarna i solen. Det var en kall promenad, men så väldigt vacker. Snön såg ut som om den var täckt av miljontals små diamanter och till och med husgudarna fick lov att förtränga kylan till fördel för det absolut vackra omkring dem. Kanske en del av deras tjusning låg i de otaliga kisspausar andra hundar gjort efter vägen, för det bedrevs en hel del sniffande verksamhet från de två fyrbenta flanörerna under vår promenad. Själv ägnade jag mig åt solen. Jag försökte insupa så mycket av dess vackra strålar som det bara gick. Än kan jag inte påstå att det direkt har fört mig in på nån motorväg som går uppåt, men det kanske kommer. Antagligen kommer inte dammsugningen och ihopplockandet att föra mig det minsta närmare nåt som ens liknar roligt eller bättre heller, men däremot vet jag att det lätt drar med mig neråt om det blir för rörigt. Så det är bara att plocka lite, så länge det finns nån energi kvar. När jag väl har ramlat ner riktigt, då är det kört. Då är det bara att vänta ut det hela, låta bli sånt som inte absolut måste göras och överleva. Så nu mot dammsugaren, senare mot gymet och sen kanske nån liten enegrignutta ramlat tillbaka för att vända vägen uppåt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar