Psykofarmaka i Sahara

Nyvaket

För en kort stund sen satt jag förstummad och lyssnade till när Camilla skrattande berättade för Tove om hur min dag startat. Åtminstone gav det viss förklaring till varför resterande dag inte förflutit under återkommande hurrarop och upprepade lyckorörelser i vågenform. Tydligen påbörjade jag mina försök att återkomma till medvetande, efter ännu en natt med John Blunds fortsatt svekfulla inställning till vår relation, genom att förvirrat sätta mig upp i sängen med hårtestar åt alla håll och utbrista: ”här trodde jag att jag låg själv i sängen och det var så himla skönt, så vaknar jag och så är jag inte själv utan har två hundar i sängen. Hur tror du det känns? Camilla hade svarat att det kändes väl kanske inte så bra då, enbart för att få nästa uttalande i form av: ”så hann jag tänka att jag åtminstone slipper vakna till ljudet från barnprogram idag. Så sitter DU här och tittar på barnprogram!” För mig är det helt begripliga uttalanden. Om man går och lägger sig ensam, men vaknar med sällskap kan man faktiskt bli lätt misstänksam för att inte säga irriterad över den oväntade trängseln som uppenbarligen inte existerade vid sänggåendet. Så ljudet från diverse barnprogram sen, det är ljud som är likställt med grälla oljud av ett slag som inte bör kombineras med svaga nerver. Faktiskt har jag under de senaste 22 åren misstänkt att barnprogram, eller i alla fall ljudsättningen av nämnda program, utarbetas i samarbete med nån läkemedelsindustri i syfte att få sälja såväl huvudvärkstabletter som psykofarmaka i mängder. I vilket fall som helst var Camilla road, tydligen roade det Tove med. För min del förklarade det vilka två saker som grundlagt en för övrigt dålig dag. Eller dagen i sig har inte varit nåt över huvudtaget, men mitt humör har däremot varit nåt och nåt har inte varit det bästa. Hela dagen har gått i en mindre positiv, rastlös och totalt uttråkad anda. Det har varit en sån där dag när inget är roligt, inget går att få det roligare heller och absolut allt ingår i kategorin tristare än att räkna sandkorn i Sahara. Jag gillar inte såna dagar, de går mig på nerverna och det hade vid det laget redan ljudet från morgonens barnprogram gjort vid mitt uppvaknande.

Nåja, det har hänt en del bra saker under dagen. Magnus har bjudit på mat, det fanns för en gångs skull nässpray hemma när det behövdes, hundarna har varit roande, kaffet har flutit i strida strömmar nerför min matstrupe och kaffesällskapet har varit av bästa sort. Faktiskt så fick till och med jag lov att dra lite på de för dagen otränade smilbanden, när Camilla och Tove skrattade gott åt min morgon. Skratt smittar och det är ju i alla fall underbart. Nu ska jag se om jag hittar den förbannade John Blund, ge honom en avhyvling för tidigare nätters nonchalanta beteende och tvinga honom att lägga sig med mig. Kanske det kan tänkas medföra en bättre morgondag, eller i alla fall en dag med ett bättre humör. Det vore ett uppskattat inslag i tillvaron.