onsdag 23 januari 2013

Silvertejp & hästskit

Det som inte går att fixa med silvertejp..

Idag är det en sån där dag igen. En dag när inget som ändrat världsordningen hänt, men ändå känns det som ett helt liv hunnit svepa förbi. Det är inga dåliga dagar när det är så, i alla fall inte alla gånger och inte idag. Eller för att börja i morse, så var dagen allt utom bra. Att vakna innebar att återigen komma tillbaka till det helvete det innebär att varje dag inse att Carro och Henke verkligen är borta. En del dagar drar det ner mig, får mig att tappa lusten för livet som sådant och viljan att kliva ur sängen är så mycket mer än bara obefintlig. Dagen började i det stadiet, för att därefter hinna gå några varv mellan möjligt, stressande, irriterande, levande och möjligt innan det blev dags för dagens hästumgänge för Emelies och min del.

Spikeli
Väl på plats i stallet, med Emma som tålmodigt väntade, började livet gnistra rejält igen. Där bland spån, hö och hästskit hittade lugnet och harmonin fram igen. Det är lycka att få vara nära dessa stora, magnifika djur som tittar på en med de klokaste ögonen i världen. Emelie red och tränade balansövningar mellan koner och hinder. Jag fick prova några övningar i nåt som kallas horsementship. Det var otroligt häftigt. Inte till att börja med, då var det mer en upplevelse av att hålla ordning på alla möjliga attiraljer, inklusive mina egna kroppsdelar. Så småningom fungerade det bättre mellan mig och den tålmodiga nordsvenska dam som Spikeli är. Precis innan vi skulle ge upp för dagen hände det! Vi fick kontakt på ett annat vis, Spikeli och jag. Ett vis som inte går att beskriva i ord, men det är stort och skapade en enorm vördnadskänsla hos mig. Jag blev otroligt rörd, nästan så jag fick lov att gråta en skvätt av den lycka som bubblade upp inom mig. Det var som en form av kommunikation, eller som.. jag vet inte, men det var helt otroligt. Nästan i en lite lyrisk stämning tog jag efter hästandet med mig Emelie, for och hämtade Camilla och fortsatte till Ex:et som bjöd på mycket god mat. Där bevisades även återigen att det som inte går att laga med silvertejp, är trasigt. I det här fallet rörde det sig bara om ett lock som irriterade och därför tejpades fast i bordet, för att hålla sig på plats. Alla sätt kan vara bra uppenbarligen. Det har med andra ord varit en blandad dag, med de flesta känslolägen som finns på känslobarometern och vardagslyx av suveränt slag. En dag fylld av liv helt enkelt. 

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Hästar är som balsam för själen! Så kloka trots att de inte kan yppa ett enda ord!!

Ulrika sa...

Jag håller helt med dig Ulrika, hästar är suveräna och väldigt talande trots sin tystnad :)
Kram!