Skära sig för att överleva

Ute visar världen upp sig i ljusblått och frostigt vitt. Det är en vacker dag, så länge det är möjligt att betrakta den genom ett fönster. Minusgraderna är kanske lite väl tilltagna, men inifrån ser världen idyllisk och underbar ut. Hundarna ligger hoprullade till små bollar och visar ingen tillstymmelse till intresse för någon promenad och kaffet ryker värmande från koppen jag krampaktigt håller i min hand. Under kvällen och natten hann jag, innan Herr Blund förvånande nog dök upp, fundera igenom lite av min resa de senaste åren. Det har varit en lärorik resa under vilken jag lärt mig så otroligt mycket, saker som jag tidigare fått berättat för mig eller möjligen läst om men aldrig förstått fullt ut. Det är egentligen ovärderliga lärdomar, men naturligtvis hade jag bytt bort dem varenda sekund om det gett mig Carro och Henke tillbaka. Till exempel har jag fått insikt i känslan, måendet, som kan ligga till grund för ett självskadebeteende. Tidigare hörde jag vad som sades och läste vad som stod om det, men efter Carros och Henkes bortgång kan jag förstå det. Jag kommer ihåg när insikten kom första gången. Det var en av de gånger jag satt i badkaret efter Carros död. Duschen svepte in mig i ljudet av strilande vatten och stängde allt jag inte orkade höra ute, men det spelade ingen roll för det var inom mig det skrek. Inom mig kändes det som att slitas sönder, gå i tusen bitar, blöda, krackelera, brista och det gjorde rent fysiskt ont. Just där och då var fösta gången som jag känslomässigt förstod varför någon, varför Carro, till exempel skar sig själv för att lindra sin ångest. Jag förstod att när det gör så ont inombords, blir den smärtan som kommer av ett fysiskt skärsår en kort lindring. Det blir en stunds fokus på den fysiska smärtan, som egentligen inte är något i jämförelse med hur det känns inuti. Det blev så tydligt att alla de människor som mår så dåligt som min Carro gjorde, är stark varenda dag de orkar med att fortsätta med en sån smärta inombords. Just där och då blev Carros ord ”jag skär mig inte för att dö, mamma” begripliga. Just där och då kom den förståelsen för Carros mående och en del av hennes beteende, som jag önskat så att jag hade haft när hon var i livet och behövde bli förstådd. Jag önskar så att Carro hade förstått att det fanns ett annat liv, ett liv utan smärta inombords. Det är bara en av alla insikter jag fått, en ovärderlig insikt som aldrig går att läsa sig till. En insikt jag hade önskat att ingen behövde ha, jag hade önskat att min Carro sluppit undan, för så dåligt skulle ingen behöva må.

Av alla insikter, lärdomar och erfarenheter jag fått under de senaste åren, har jag även fått en mer ödmjuk inställning till världen, människor, beteenden, måenden och sätt att vara. Det betyder inte att jag inte tycker att en del saker, sätt med mera är fel ibland, jag tror stenhårt på människans eget ansvar att välja. Däremot har jag kommit att inse att det är omöjligt att ha hela bilden av varför en annan människa väljer att bete sig, göra eller vara på ett visst sätt. Det går att ana, att förstå till viss del, men det går aldrig att ha en annan människas hela bild utan att ha gått i deras skor. Det går inte att ha hela bilden av varför någon annan valt som den gjort, men det går att förstå att oftast är inget så lätt som det verkar när man åskådande står bredvid. Så mitt i allt är det en bra insikt, en värdefull lärdom och nåt som jag aldrig hade kunnat läsa mig till. Jag har förstått att det som kan verka som det mest destruktiva, som till exempel Carros självskadebeteende, kan vara ett sätta att försöka göra nåt för att orka välja livet och att fortsätta leva. Med det inte sagt att jag tycker det är det bästa sättet, men det är ett sätt. Ett sätt som egentligen ingen skulle behöva känna sig tvungen att välja.