lördag 12 januari 2013

Våga visa, våga se


Det sägs att en människas ögon är själens spegel. Kanske är det precis så det är. Ibland, om man verkligen vågar se och får förmånen som ett sådant förtroende är, går det att få en hel historia berättad för sig genom att titta in i en annan människas ögon. Ibland kan historien om ett helt liv, den personens liv, ditt eget liv och de delar ni har gemensamt i livet, berättas genom ögonen. Bara under de senaste dagarna har jag sett historier rullas upp för mig, historier om att kämpa, om en otrolig smärta, om förlust, trötthet och om väldig styrka. Historier jag känt igen, historier jag förstår och historier som det krävs mod för att dela.  I fredags tittade jag in i en kvinnas ögon, som först visade mig glittrande vardagsglädje, men som vid frågan om hur det var med henne lät masken av vad de flesta vill se rämna och visade mig den hårda verklighetens smärta och det mående, som ständigt ligger där alldeles under ytan för dem som vågar se. Ögonen sa allt, berättade om hennes enorma sorg, försök att åter kunna leva, om sökandet efter någon form av glädje igen och om en saknad som ord aldrig skulle kunna göra rättvisa. Hennes ord innehöll inget av det, utan bestod bara av korta fakta. Hon mådde så där och det var jobbiga datum nu. Hon behövde inte heller säga nåt mer, jag visste vad hon menade och förstod vad hon egentligen sa. Det gör ont att sakna ett barn som dött, det är smärtsamt att gå sönder och aldrig mer kunna bli alldeles hel och det tar väldigt mycket energi att försöka leva igen. Idag under kvällens tidigare timmar, fick jag en liknande historia berättad för mig av en annan kvinna i samband med en kort hundpromenad i kylan. En historia om samma väldiga smärta och enorma saknad varje dag under trettio år, om trösten en starkt lysande stjärna kan ge, om kärlek som aldrig försvinner till ett älskat barn som gått bort, om hur det är att för alltid se världen silas genom anleten på de barn som förlorats, om att för alltid bära dem med sig i hjärtat och om trasighet som aldrig går över, men som man får lov att lära sig att leva med. Den här gången innehöll historien mer ord, men fortfarande var det ögonen som sa det viktigaste och som underströk allt som sades. Två kvinnor och två olika historier, men ändå så lika. Jag vet vad de pratar om. Jag vet hur de känner. Det jag ser i deras ögon är detsamma de antagligen ser i mina, de gånger jag är modig nog att våga låta masken som de flesta vill se rämna och har orken att dela det innersta av mig med nån annan. Det behövs inte mer, det räcker med att få tillgång till, bli insläppt och att våga visa och se. Så ögonen kanske är själens spegel, åtminstone är det så jag ser det. Åtminstone är det vad jag ser.

2 kommentarer:

Camilla sa...

Jag håller med. Jag tycker också att ögonen är själens spegel.
Jag har tyckt om att se in i människors ögon, men många gånger har människor i min närhet inte alls haft den åsikten. De har bara velat "hasta" förbi saker, prata om obetydliga saker, stressa etc.
Människor är olika, inte mycket att göra åt antagligen.
Några gånger när jag varit på resor i världen, har det slagit mig att människor mött mig med en själfull blick. Att man ser och håller kvar blicken, för tex en främling. Det tycker jag om.

Ulrika sa...

Va fint du skriver Camilla. Det där med att människor vänder bort blicken och inte vill se, är nåt såväl jag som mina barn fått erfara i samband med först Carros och sen Henkes bortgång. Jag vet inte om det handlar om att inte vilja se, utan kanske om att inte våga se. Men det är som du säger, ibland kan man som helt anonym bli bemött med en blick som visar på medmänsklighet och värme och det går inte att annat än gilla.
Kram på Dig!