Kortfattat

Det finns hopp om livet, även om det kanske inte har märkts alldeles otroligt mycket just på bloggen. Mitt huvud är lite översvämmat av ny information, men det är roligt att jobba igen. Det är inte bara roligt, det är rätt tröttande också. Där är den korta förklaringen till varför datalivet har gått på sparlåga de senaste dagarna. 

Nåt mer än att bara arbeta har dock hunnits med. I lördags till exempel var mina husgudar för första gången till en djurkommunikatör. Det var en spännande upplevelse och dessutom riktigt bra. En del  saker som kom fram var helt klockrena. Vid Harrys samtal satt jag rörd och lyssnade, när det var Novas tur att ta till orda skrattade jag gott åt hennes snusförnuftigheter. Såväl Harry som Nova anser oss vara annorlunda på ett bra sätt, men Nova tog det lite längre än så. Hon förespråkade starkt att inte falla in i nån form av norm, eftersom hon menade på att vi är som vi är och vi är bra som vi är. Harry berättade att jag tänker med hjärtat och att det är nåt jag gjort länge, faktiskt så länge att det inte sker medvetet längre utan det är bara så jag numer fungerar. Dock hade jag lärt mig att inte säga allt jag "visste med hjälp av mitt hjärta", vilket hade varit fallet tidigare påstod han, och det var tur eftersom jag tidigare hade trampat en del människor på tårna genom det. Hur jag tänker bemöta det de sa? Inga kommentarer är väl antagligen på sin plats en del gånger och den här gången är en av dessa gånger. 

Nu blir det lite vila. Jag försöker att ta det lite lugnt, att inte dras med alltför mycket i allt det nya och att låta saker ta tid nu när jag äntligen börjat arbeta igen. Det är inte alldeles lätt, eftersom det är frustrerande att inte ha allt på plats i skallen direkt och att inte veta precis allt som är viktigt att veta. Därför är sofftid en del av min lugna plan och eftersom huvudet är mer än fyllt för dagen, så är sofftid en bra tid just nu. 

Avundsjuka människor

Frukost på sängen serverad 06.15

Antagligen tänker de människor som vet vem jag är när de möter mig: vilken lyckosam sate! I alla fall är det vad folk borde tänka när de ser mig. Naturligtvis inte vad gäller alla aspekter av livet, men när det kommer till de människor jag har runt mig. När andra tänker på det borde det inte finnas nån annan beskrivning i deras huvuden, som stämmer bättre än just lyckosam sate. Det är vad jag är. Det är lyckosamt att ha så många underbara människor i sin närhet, som jag har. Alla dessa vänliga själar som vimlar runt i mitt liv, finns där i vått och torrt, i glädje och sorg. Igår var det i glädje. Igår fyllde jag år och eftersom jag är den lyckliga sate jag är hade jag alla dessa suveräna närvarande i mitt liv, som dessutom gjorde allt möjligt för att förgylla min tillvaro och världen i stort. Vad sägs om att bli serverad frukost på sängen klockan 06.15 av en älskad men fasligt morgontrött Camilla? Eller att komma till jobbet första dagen efter en hur lång sjukskrivning som helst och mötas av paket, kort och ljus från de underbara damerna under pseudonymen "växelhäxorna"? Kanske det inte är alltför svårt att förstå glädjen över att komma hem från jobbet och ha fått hela hemmet städat av de älskade döttrarna och exet Magnus, som även fixat till sängen efter målningen och ställt den på plats? Ja, för jag har målat en säng, den är numer vit efter att ha levt några år som brun. Nu är det dessutom den jag sover i från och med igår. Magnus ställde den på plats och Camilla bäddade rent tills det var dags att sova. Om inte det är lyx, så vet jag inte vad som ingår i den kategorin. Det var inte mindre lyxigt att Tove, Johanna och Patrik stod för tårtbaket av tre stycken tårtor eller att Camilla hade bakat hallongrottor. Efter arbetet blev det fika hemma hos oss i sällskap med Camilla, Emelie, Tove, Johanna, Patrik, Majan, Hasse, Ebba, morsan, Emma, Thomas, Anita, Magnus och farsan. De kom med blommor, änglar, choklad och sitt underbara umgänge. Jag är som sagt en lyckosam sate!

Mitt i allt det glada, det roliga och varma, fanns förstås den enorma saknaden efter de två som också borde ha varit med. Carro och Henke som alltid finns med i mitt hjärta och mina tankar, igår likaväl som alla andra dagar. Fast igår fick jag ett besked till mig. Inte från Carro eller Henke, men om nåt som rörde i alla fall en av dem. Det kanske låter konstigt, men som mamma oroar man sig. Till och med när två av ens fyra barn har dött oroar man sig även för dem som är döda. Det finns så många funderingar, som det är svårt att få svar på. Det finns lika många rädslor, som det finns funderingar. En rädsla tillika en fundering är om de farit illa när de dog. Naturligtvis har de farit illa, de är ju inte vid liv längre. Men ändå så vill man som mamma att det ska ha varit så smärtfritt som möjligt för dem när de dog, att de ska ha sluppit haft ont, varit onödigt rädd osv. Jag kan inte ens tänka mig hur Carro hade det, mörkt kallt vatten, ensam och klar med livet. Det gör ont att veta att jag inte kunde hjälpa henne, inte kunde trösta henne eller få henne att ändra sig. Det gör ont att veta att hon for så illa i livet och antagligen gjorde det när hon dog med. Ingen förälder önskar sina barn att må så. När Henke dog, dog han snabbt. Åtminstone är det vad de som vet och kan säger och jag litar på att de har rätt. Kanske hann han inte ens uppfatta vad som hände innan det svarnade för honom och hans 17-åriga liv tog slut, men det är inget jag någonsin kommer att veta med säkerhet. Jag hoppas att han slapp känna nåt eller märka nåt, jag hoppas att han hade det roligt och var glad in i det sista. Därför kändes det bra när en person från räddningstjänsten, som var med vid olycksplatsen där Henke och Jens omkom, berättade att Henke sett lugn ut när de kom fram. Tack till dig som berättade! 

Uppradade godingar bland godbitarna

En del av de underbara

Magnus, pappa & Patrik

Rättställd & nybäddad

Hasse i sitt rätta element

Livsandar & hajen

I vanliga fall är morgnar inte välkomna i min närhet, jag är helt överens med kissen ovan. Men idag, en grå måndagsmorgon med lite snö som seglar ner från himlen, är det en alldeles underbar ny dag. Snart kommer kaffe att inmundigas i mängder, livsandarna så sakteliga att återvända och dagens långa lista på saker att göra att plockas fram. Det skulle kunna låta avskräckande med en lång lista, en del dagar skulle den ha samma effekt på mitt humör och mående som medverkan i nån verklig form av hajenfilmerna skulle ha haft, men idag ser jag fram emot att ta itu med den. Den handlar om viss organisation av hemmet (läs städning), tvätt, inköp och plock och det blir riktigt roligt att fixa lite i vårt hem dagen till ära. Alldeles nyss, innan jag kommit upp ur sängen och innan nåt som helst kaffe runnit ner för min kaffetörstande strupe, ringde jag min chef. Det var ett trevligt samtal och inga av livsandarna skrämdes på flykt. Det är helt klart en bra dag och det ska den få fortsätta vara. Så God morgon J    

En blöt & svamlig lördag

På väg hem i en utstyrsel att rekommendera

Det har varit en svamligt, blöt och umgänglig lördag. En lördag som även innehållit en hel del kaffe och en och annan smoothie. För att börja från början så väcktes jag.. eller nej.. för att börja från början så väcktes jag inte av att Camilla alldeles för tidigt bestämde sig för att göra en smoothie med mixer och steka ägg med fläkten på. Jag vaknade inte heller av att hon seglade förbi min säng samtidigt som hon bytte några ord med Emelie, däremot hade jag reagerat. Efter oljud i form av mixande saker, fläktar och babblande vid denna okristligt tidiga timma hade mitt sovande jag tydligen fått nog av alla fridstörande oljud, vilket medförde att jag fortfarande sovande satte mig upp i sängen för att högt och bestämt utbrista: vad är det som händer här egentligen?!! Camilla, som hade situationen helt klar för sig, svarade: fortsätt sova du, vilket jag snabbt och irriterat replikerat med: det är ju det jag försöker med, men det verkar vara omöjligt i det här huset. Allt detta var jag fortfarande lyckligt ovetande om när jag väl vaknade och klev upp, det vill säga tills mina, på min bekostnad, roade döttrar medvetandegjorde även min mer vakna del om morgonens scenario. Nåja, om dom är glada är jag glad.

Efter frukosten var det simning vid ortens badhus som stod på menyn. En simmad kilometer senare, nybastad, nylunchad och med angenäm mängd styrkande kaffe i kroppen, begav jag mig till Tove för ytterligare koffeinintag och umgänge. Medan min Emelie hade begett sig iväg till sin pappa, hade Tove tre av sina döttrar hemma. Det var trevligt att träffa dem och det var lika trivsamt som alltid att inta extrema mängder kaffe tillsammans med Tove, under friskt analyserande av framtida möjligheter. Det var helt enkelt en bra eftermiddag.

Hemma & ombytt till aftonklänning tillika nattlinne

Kvällen bestod av en bärig smoothie och bad i badtunna hos Hasse och Majan. Det är helt underbart att ligga blötlagd i vatten som ångar av värme i den vintrigt kyliga luften, samtidigt som kvällsmörkret slukar alla bekymmer och funderingar. Efter en stund i tunnan har såväl värkande muskler som molande tankar slappnat av, till förmån för den behagligt varma och ganska sövande harmoni som är vad som återstår. Det var i det skicket, avslappnad och sömning, som vi samlades i familjen Lilla Blads kök för inmundigande av en viss mängd onyttigheter i form av muffins och engelsk konfekt. Det var i det skicket Majan svepte iväg till en av vardagsrummets fåtöljer för att så gott som somna och det var i det skicket jag bestämde mig för att bege mig hem igen. Det var bara det att i det skicket fanns ingen som helst ork för att krångla i onödan, så hemfärden försiggick iklädd handduk, jacka och skor. Det var en alldeles perfekt utstyrsel för att forsla sig hem i. Det var även en alldeles perfekt utstyrsel för att snabbt kunna komma i nattlinnet, när jag väl kom hem. Det var helt enkelt en utstyrsel att rekommendera.

Huvudsakligen

Dagarna verkar rusa iväg, nu och som alltid. De senaste dagarna har livet rört sig, som livet har en tendens att göra. Emelie har börjat rida på Varghedens islandshästar, nåt hon gillade rejält. Camilla har kommit hem från Göteborg med ett sårigt bakhuvud och sviter från sin hjärnskakning, det har varit alla hjärtans dag, Tove har varit här, pappa och Carina har varit hit, en del människor från det förflutna har fått återvända till att tillhöra det förflutna och arbetslivet verkar spännande. Förkylningarna kommer och går, jag har varit på lunch hos morsan och dagarna blir ljusare. En del i omgivningen lider av beslutsångest, andra av reslust. Själv längtar jag efter att få börja arbeta nu. Det blir skönt. Får jag välja är det sjukskrivna livet inget att sträva efter. Livet är just nu rätt okej faktiskt och jag njuter av det. Nåt jag inte alltid njuter lika mycket av, som ikväll, är städningen av marsvinsburarna som jag strax ska ägna mig åt. Nåväl, bara jag börjar går det faktiskt relativt fort. Dessutom blir marsvinen så himla glada när de får städat, att bara det gör det helt värt det. Så full fart mot marsvinsburarna helt enkelt.

Förändrad KBT & handlingskraft i ridbyxor

Sömnen lever, som vanligt, sitt eget liv och vägrar infinna sig i den vardagslunk som de flesta anser vara normal. Snön lever även den sitt eget liv och beter sig som enligt många är det normala, genom att ramla ner i tid och otid. Själv förundras jag över det normaliseringstillstånd som verkar råda över rädslan för förändringar. Varje dag träffar jag någon, om inte annat ser jag min egen spegelbild, som hyser en näst intill krampaktig rädsla för att den situation de befinner sig i på nåt vis ska förändras. För en del handlar det om en rädsla för misslyckande om de förändrar sina drömmar, andra är livrädda för att förändra sina liv och uppnå sina drömmar, medan ytterligare någon är rädd för förändringen i sig. En del förändringar kan verka skrämmande, men det går inte att styra livets framfart och liv innebär konstanta förändringar. Stagnation, som snarast verkar vara motsatsen till liv, finns inte ens som ett tankescenario i livets skådespel. Istället sveper livskraften fram och lever, utvecklas och tar sig nya former. Stagnation av alla slag medför snabbt att det som tidigare varit i färg, förvandlas till att gå i grått och en grådassig tillvaro är inget för livskraftens porlande karaktär. Därför har livet oftast beredskap för att förhindra att dess kraft stoppas upp, genom att på ett eller annat sätt tvinga fram handlingskraft och initiativtagande om det inte sker genom medvetna handlingar och val. De senaste dagarna har saker som jag dragit ut på, kanske till och med varit medveten om att jag borde förändra, serverats som möjligheter att reda upp och göra klara. Hela jag är i stand by, redo, förväntansfull och rastlöst otålig inför vad som komma skall, men innan nåt kan komma måste en del saker ordnas upp, förändras och bli klara. En del av situationerna är skrämmande att ens titta på, andra är enkla att göra medvetna val i och helt enkelt transformera. Ytterligare en del av förändringarna kommer oväntat, som idag när en relativt stor arbetsrelaterad förändring slog ner i mitt medvetande genom ett telefonsamtal. Det blir, precis som jag sagt tidigare, en spännande vår.

En annan förändring dagen till ära kom tidigt, redan imorse, även den genom ett telefonsamtal. Det var ingen omvälvande förändring, som på nåt vis satte spår för framtiden. Ett av dagens planerade göromål, som bestod av KBT på MHE, förändrades till följd av att vabruari kom i vägen. Inte för min del, men för KBT människan. Jag har nämligen förmånen att få genomgå sorgebearbetning på MHE-kliniken i Mora och än så länge har jag inget annat än positiva saker att säga om det. Idag blev det dock, som sagt, inställt och istället blev det lunch hos morsan. Stekt fläsk med löksås var vad som stod på menyn, vilket följdes upp med ingående kaffeterapi på samma ställe med förstärkt deltagarantal i form av Tove och Johanna. Från mamma begav vi oss, Emelie, morsan och jag, till Hasse och Majan för ytterligare kaffeterapi och ridbyxprovning för Emelies del. Hon hittade ett par passande helskodda bruna ridbyxor, som kommer att invigas imorgon när hon gör en förändring i sitt liv genom att börja rida i grupp på Varghedens islandshästar. Det blir en spännande dag för såväl Emelie som för mig, som får äran att följa med och titta på. En önskad förändring i mitt liv vore annorlunda sovvanor. Kanske kommer den önskan att gå i uppfyllelse nästa vecka, när jag börjar arbeta heltid från att ha varit heltidssjukskriven sen januari förra året. Som sagt, det blir en spännande vår och jag ser fram emot den.

Välspacklad trasighet

Jag har lärt mig så mycket under senare år, dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan. Ändå är det viktiga lärdomar, som har förändrat min syn på det mesta. Det jag lärt mig har jag kanske tidigare kunnat läsa om, men aldrig förstått. Ibland kunde jag tänka, när Carro levde och inte orkade hålla ihop under sina perioder av dåligt mående, att hon borde skärpa sig. Ibland tänkte jag att hon borde ta sig samman. Tack och lov sa jag aldrig dessa saker till henne. Tack och lov lät jag dessa uttryck för oförstånd och kunskapsbrist stanna vid tankar. Livet vore enkelt om det bara vore att skärpa till sig, om det bara vore den egna viljan allt hängde på. Naturligtvis spelar den egna viljan in. Självklart är det de egna valen som gör skillnad, men ibland kan människor faktiskt må så dåligt att det inte spelar någon roll vad viljan säger. Ibland går det bara inte att röra sig ur fläcken även om det enda man vill är att fungera lika bra som alla andra och det enda man önskar är att få må bra och göra det som förväntas av en.

Det är lätt att i oförstånd säga att en del handlingar kommer sig av bristande motivation, men bara att hålla sig vid liv kan ibland kräva mer motivation än vad någon egentligen ska behöva uppbåda. Jag såg Carro sminka sig i timmar när hon levde ibland, bara för att inte orka gå utanför dörren. Många gånger såg jag min älskade dotter kämpa hårt för att försöka klara av att gå till skolan, för att kanske inte ens klara av att ta sig ur sängen. Det hade inget med bristande motivation att göra, även om det oftast var så det sågs. Det var inte lathet eller så enkelt att hon bara kunde skärpa sig, fast det förstod jag inte fullt ut då.

Efter Carros död kom insikten om att det ibland kan krävas noggrann sminkning för att en kort tur in på en mack, ska bli möjlig. Efter Henkes bortgång sjönk den förståelsen in ännu mer. Ibland behövs ett glättigt skydd och en välspacklad fasad för att dölja all den trasighet som finns inombords. Ibland behövs ett sminkat yttre för att ingen ska komma åt att peta på nåt av allt som kan få hela världen att rasa. Efter Carros och Henkes död förstod jag också att uttrycket bristande motivation, ofta används felaktigt och egentligen bara är en täckmantel för bristande kunskap. Det är åtminstone den enda medmänskliga anledningen jag numer kan hitta, för att nån någonsin kan använda sig av det uttrycket om någon annan utan att ha hela bilden av hur den människan mår. Det känns inte längre särskilt troligt att någon som nånsin mått så dåligt att bara det att komma ur sängen och att klä på sig kan vara en bedrift eller som behöver en glättig fasad som skydd för att klara några minuter bland andra människor utan att världen rasar, skulle använda uttrycket bristande motivation om nån annan som kanske inte klarar av att ta sig dit det var planerat och bestämt. Ibland kan ett välordnat yttre kanske vara ett tecken på ett väldigt trasigt inre och upplevd motivationsbrist vara ett uttryck för en väldig motivation och en enorm inre kamp. Saker och ting är inte så enkla, människor är inte så enkla.  Kanske kan därför ytliga spekulationer om andra människors motivation och yta möjligen vara ett tecken på bristande motivation att våga se en annan människas sanning, hela situation och mående. Kanske säger ytan lite eller ingenting alls och kanske säger uttrycket bristande motivation mycket om vilket mod och vilka erfarenheter och lärdomar den som uttalar det besitter. Åtminstone har jag under senare år lärt mig så mycket om att en del befintliga idéer bara är mindre fungerande idéer. Jag har de senaste åren fått dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan, om att det krävs både erfarenhet och mod för att våga se en annan människas hela situation och den personens sanning och att det aldrig går att säga nåt om nån annan människa beteende, sätt att vara eller se ut innan man gått lika många steg som den personen i dennes skor. Under senare år har jag förstått det jag önskar att många fler åtminstone kunde ta till sig som en idé varje gång orden bristande motivation eller ser ut att må okej svävar emot dem.

Lördagens lyxvara

En ny dag med till och med lite solsken som silas genom molnen har anlänt. Den anlände dessutom på ett alldeles suveränt angenämt sätt, genom att Tove var kaffesugen och vandrade in i vårt hem. Nu, nån timme senare, har alla nattliga äventyr och tankar bearbetats in i minsta detalj och koffeindepåerna fyllts på till betryggande nivåer. Emelie sitter bredvid mig med Nova i knäet, Harry ligger tryckt mot min sida och snusar och svinen mumsar tryggt på sitt hö. Det är en behaglig lördag. En lördag som ska få fortgå en i en lugn lunk, med alla måsten undanstoppade. Gårdagens älskade orosmakare har ringt och lugnat mig även idag. I och för sig med huvudvärk och blod i håret, men i övrigt relativt välbehållen. Lugn och ro är definitivt en lyxvara. 

Skrämselhicka

En del kvällar och nätter är mer spännande än andra, somliga kvällar och nätter behöver man inte ens gå utanför dörren för att de ska bli i det närmaste riktiga rysare. Ibland räcker det med en telefon och nån älskad närstående som ringer och gör en rejält orolig i några timmar. En sån kväll och natt har jag haft. Allt slutade dock väl, utan några större skador. Lite limmad hud och en lättare hjärnskakning var vad den här fredagskvällen och natten valde att överraska med. Nåja, när jag väl landat i min kropp igen efter redan nämnda samtal är det viktigaste ändå att allt gick så bra som det gjorde. Ibland kanske en del har änglavakt ändå.  

Himmelsk lunch

Prästen Anette

Morgonen började på ett bra sätt med kaffe tillsammans med en mycket frusen Tove. Igår när vi hälsade på hemma hos henne gick en fas någonstans i hemmet, som idag visat vad den gick för. Tydligen hade hennes hem förvandlats till nåt mer kylskåpsliknande under natten. Om hur det löst sig ska jag uppdatera mig senare under dagen. 

Lunchen bestod av thaimat i synnerligen gott sällskap. Anette, tillika den präst som begravt både Carro och Henke och varit med genom allt i sen de dog, stod för det goda sällskapet. Det var ett tag sen vi sågs nu, så det var extra trevligt att träffas. Det är en underbar människa, hon är modig och bjuder på sig själv. Hon vågar ställa de där frågorna som människor i allmänhet inte törs närma sig när nåt söndertrasande i livet har hänt. Idag var det dock inte det söndertrasande umgänget gällde, idag var det uppdatering av den senaste tidens göromål som stod i fokus. 

Nu blir det alldeles strax arbetsmöte och webbhantering som står på menyn. Även det kan bli trevligt, kanske inte lika trevligt som lunchen, men ändå trivsamt på ett mer vardagligt rutinmässigt vis. Fredagen so far har varit en bra fredag :)

Glömda nätter

Ännu en av alla dessa nätter. Vakna nätter med huvudet fullt av tankar, eller oftast snurrar samma oupphörliga tysta skrik av saknad inombords. Precis som inatt. Jag saknar dem. Idag fyllde jag i födelsedagar i koalmanackan jag fått av Camilla. 13 mars: Henke 20 år, 18 mars: Carro 23 år, 24 mars: Camilla 21 år och 1 april: Emelie tio år. Det är bara det att Carro blev bara 18 år och Henke blev bara 17 år. De borde fylla år och bli äldre, men istället påminner deras födelsedagar numer om hur många år det gått som vi inte har fått fira dem. De datum som de föddes på kommer alltid att vara förknippade med väldig kärlek, enorm glädje och stor lycka, men de kommer likaväl även att vara datum fyllda av sorg. Sorg över de år de inte fick, deras närvaro som vi inte får och över att två så älskade människor kan tas ifrån en. 

Tidigare idag blev det uppenbart i samband med ett samtal att jag glömt den KBT-tid jag hade. Jag fick en ny, på måndag beger jag mig till grannorten för ytterligare ett KBT-samtal kring sorgebearbetning. Det är bra, jag behöver det. Det är en förmån att få hjälp för att kunna hitta verktyg att hantera alla de känslor som sliter sönder en bland annat nattetid. Sånt far också runt i huvudet nattetid, saker jag glömt, saker jag borde ha gjort och sånt som jag oftast ändå inte kan göra nåt åt just nattetid. Fast KBT-tiden är i alla fall redan ordnad. Åtminstone en sak mindre att fundera över den här vakna natten.  

En del känner mig väldigt bra

Ibland är det tydligt att en del människor känner en ganska, för att inte säga väldigt, väl. Idag visade sig vara en sån dag. Rörd över gesten, över att han vet vad jag gillar och att han bryr sig om tog jag nämligen idag emot en för tidig födelsedagspresent av mitt ex. Tidigare under veckan berättade jag för Magnus (ex:et) om mitt nya mobilumgänge. Han hade utifrån det letat reda på ett skal till min telefon, ett rosa med bling på dessutom. Jag älskar rosa och bling! En present som fick mig både och väldigt glad med andra ord.  

Det var fler än jag som blev glad när Magnus klev innanför dörren i vårt hem. Emelie har nämligen längtat väldigt efter sin pappa, som varit på jobb i Norge. Hela eftermiddagen har hon därför, förutom att läsa på läxan, engagerat sig i att tillverka ett kort till honom med många, många hjärtan på. Längtan har varit synnerligen ömsesidig, för han frågade om han fick ta med sig Emelie direkt idag. Det resulterade i att jag numer sitter alldeles själv hemma, eller nästan själv i alla fall. Husgudarna och svinen är också hemma.De har varit lugnen själva fram till nyss, då de plötsligt gjorde gemensam attack i oljud. Jag följde deras exempel och deltog snabbt i oljudsattacken genom att i ganska stora bokstäver domdera om att det skulle vara tyst. För tillfället är därför lugnet återställt. Hundarna har åter lagt sig, svinen är antagligen chockade eftersom de är tysta och jag kan åter sjunka ner i tystnaden och njuta av livet, rosa och bling. 

Uppföljning av "förgylla vardagenlistan":

• Måndag 4/2: ny bekantskap i form av telefon
• Tisdag 5/3: lunch med Camilla & Emelie på ett av ortens caféer
• Onsdag 6/2: födelsedagsfirande hos mamma
• Torsdag 7/2: kaffeorgie med Tove, lunch med Emelie & Magnus samt & hemmafilm
• Fredag 8/2: lunch med prästen 

Från noll till hundra

Grattis kära mor

Steg för steg ska jag nu vandra de timmar som gått från förra inlägget, så steg ett är således gårdagens möte med såväl arbetsgivare, läkaren, samtalskontakten och facket. Det var ett bra möte, eller i alla fall var det  helt okej. Det var egentligen inte mycket nytt som kom fram, men det kom ändå till nån form av avslut och till att se framåt från och med här och nu. En positiv utveckling ändå, efter alla turer som varit. Turer som tagit en extrem mängd energi, som från och med nu kanske kan komma att användas till annat istället. Antagligen kommer en hel del energi att gå åt till att börja arbeta igen den 20 februari. Fån noll till hundra blir det då, från helt sjukskriven till heltidsarbete. Så är livet ibland, så är reglerna i vårt land och det finns inget att göra åt det. Att börja arbeta blir dock trevligt, det är nåt jag ser fram emot. Det är just det där noll till hundra som känns lite övermäktigt, men det får lov att ordna sig. Det får helt enkelt lov att bara fungera, för att vara sjukskriven heltid är inget som är trivsamt i längden. Det blir en spännande vår helt enkelt. 

Med en enkel tulipan..

Efter gårdagens möte samlades Camilla, Emelie och jag på ett av ortens caféer för gemensam lunch. Camilla var på väg ut i världen igen under några dagar, så vi ville få en gemensam stund tillsammans innan hon for. Det var trevligt och lunchen var god. Kvalitetstid delux med mina favoritbrudar i världen är en lyx att ta vara på och det gjorde jag. Det gjorde vi nog alla tre, för nöjd verkade vara en bra beskrivning av oss alla tre. Därefter var det krasch i sängen som gällde. När energin är slut så är den slut och då är det bara att lyssna. Därför sov jag ända tills det ramlade in kaffesällskap i form av Majan och Tove i vårt hem och såg till att avsluta alla sömnsessioner. Koffeinet steg till skyhöga nivåer,medan allehanda ämnen avhandlades muntligt. Det blev en trevlig eftermiddag och kväll, som avslutades relativt tidigt med mera sömn på agendan.   

På besök hemma hos Tove

Idag har det firats födelsedag. Både mamma och min yngsta syster fyller år, men när det gäller min syster befinner hon sig på annan ort. Det gör inte min kära mamma, varför vi firat henne idag. Hon bjöd på smörgåstårta och kaffe, vilket var riktigt riktigt gott. Väldigt mätta och väldigt nöjda begav vi oss sedan allihopa hem till Tove för ytterligare justering av koffeinnivån samt husesyn. Åter en mycket trivsam kväll i gemenskapens tecken med andra ord.   

Mamma & Emelie hemma hos Tove

Johanna tagen på bar gärning i badrummet

Osynlig i hörnet

För ett tag sen låste sig min följeslagare tillika telefon och vägrade vara med mer. Såväl kontakter som funktioner försvann eller blev totalt oåtkomliga. Därför har Camillas gamla telefon under en tid nu varit min förtrogna samtalspartner och filofax. Förra veckan ringde det alldeles för tidigt en morgon. Det var nån från Telia, som ville nåt som hade med ett nytt abonnemang att göra. Eftersom jag sov när det ringde och dessutom somnade om direkt efter samtalet, var inget som blev uppgjort under samtalets gång särskilt självklart när jag sedan vaknade på riktigt. Idag har jag så resultatet av detta samtal i min hand. Idag hämtades ett paket med okänt innehåll ut. Idag är därmed dagen jag blev ägare till en Samsung Galaxy S3, eller det blev jag kanske när de ringde från Telia trots att det inte riktigt fanns kvar i mitt minne i ett mer vaket tillstånd. Den visade sig snabbt vara ett trevligt umgänge, varför denna nya modell av telefon nu sysselsatt mig stor del utav kvällen. Vi kommer nog att ha en del roliga stunder ihop, dock har nyss en av de mindre trivsamma, men ack så oumbärliga, funktionerna lokaliserats. Imorgon kommer därför den här relativt nya bekantskapen att väcka mig med nån melodisk signal, förhoppningsvis händer det klockan sju dessutom. 

Det är himla trivsamt när saker och ting ordnar sig på ett enkelt, nästan omärkbart lätt, sätt ibland. Så har senaste tiden förflutit när det gäller en hel del saker. Saker och ting har helt enkelt ordnat sig på ett suveränt smidigt sätt, nästan som nån sitter i nåt osynligt hörn och bara fixar till det mesta för att bara överlämna underskrivandet åt mig. Jag har sagt det tidigare, men det är värt att upprepas. 2013 verkar bli ett mycket bättre år än 2012 och det är jag synnerligen tacksam för.

Imorgon är det möte med arbetsgivare, läkare, samtalskontakt och facket. Imorgon visar det sig om om denna osynliga i hörnet är inblandad även inom dessa områden. Det blir med andra ord en spännande dag imorgon med. 

Så bra!!

Jag & Birkan Tore 2013-02-03

Så har hemmets lugna vrå åter äntrats efter några dagars kurs med Birkan Tore i huvudstaden. För att hinna fram till kursstarten, som var på fredagsmorgonen, var det bara att bege sig av redan under torsdagen. En extra hotellnatt med hotellfrukost påföljande morgon, kategoriserades snabbt in under kategorin "helt i harmoni med mina önskemål" redan innan resan och den kategorin höll i sig även vid ankomsten till hotellet. Såväl kurs som hotellrum innefattades under samma tak, det vill säga på Sheraton Stockholm, som visade sig vara ett helt okej hotell med både trevliga rum, trevlig personal och en mycket trevlig frukostbuffé. Nämnde jag att det stod en kock och lagade omelett med valfritt innehåll, såsom skinka, ost, lök, paprika, svamp med mera, på beställning vid frukosten om det var något man ville ha? Det gjorde det i alla fall, vilket var en väldigt trevlig start på dagen. 

Lite av hotellrummet

Om det nu är någon som har inbillat sig att det går att tycka annat än bra om Birkan Tore, kan jag snabbt meddela att det är omöjligt. Det går nämligen inte att göra annat än att älska den mannen. Han visade sig vara en helt otroligt underbar människa, med en enorm ödmjukhet, suverän utstrålning, vänlighet, trovärdighet, en utpräglad självdistans och en totalt galen humor. Han var karismatiskt inspirerande och kursen var lärorik och väldigt utvecklande, med en hel del skratt blandat med allvar, övningar och seriositet. Jag höll naturligtvis mitt löfte till Camilla och Emelie. De avkrävde mig att ordna dem en autograf från Birkan Tore, då de, som Camilla uttryckte det, anser att det är det närmaste det går att komma att få en autograf från en ängel. Han skrev: "My dearest Camilla and Emily, Sending you both my love and angel blessings! You girls rock! Birkan <3 XO", till dem och de blev synnerligen nöjda.  

Camillas & Emelies autografer blir skrivna - förutom det: ögongodis ;)

Förutom kurs, hotell, underbara människor och naturligtvis kaffe i mängder, har även maträtten dumplings provats. Kortfattat så kommer jag inte att prova det igen, även om det inte var direkt äckligt. Det var bara inte väldigt gott. Nu har jag i alla fall provat det då. Kvällen har övergått till natt och det finns inte mycket ork kvar för annat än sängen nu. Det har varit en mycket trevlig och givande helg, det var himla mysigt att komma hem till mina döttrar som tänt ljus, städat upp och satt och väntade med tindrande ögon när jag klev innanför dörren och det kommer att bli extremt spännande att använda allt jag lärt mig under kursen.. när jag vaknar, för nu behöver jag inte ens John Blunds närvaro för att somna.