Avundsjuka människor

Frukost på sängen serverad 06.15

Antagligen tänker de människor som vet vem jag är när de möter mig: vilken lyckosam sate! I alla fall är det vad folk borde tänka när de ser mig. Naturligtvis inte vad gäller alla aspekter av livet, men när det kommer till de människor jag har runt mig. När andra tänker på det borde det inte finnas nån annan beskrivning i deras huvuden, som stämmer bättre än just lyckosam sate. Det är vad jag är. Det är lyckosamt att ha så många underbara människor i sin närhet, som jag har. Alla dessa vänliga själar som vimlar runt i mitt liv, finns där i vått och torrt, i glädje och sorg. Igår var det i glädje. Igår fyllde jag år och eftersom jag är den lyckliga sate jag är hade jag alla dessa suveräna närvarande i mitt liv, som dessutom gjorde allt möjligt för att förgylla min tillvaro och världen i stort. Vad sägs om att bli serverad frukost på sängen klockan 06.15 av en älskad men fasligt morgontrött Camilla? Eller att komma till jobbet första dagen efter en hur lång sjukskrivning som helst och mötas av paket, kort och ljus från de underbara damerna under pseudonymen "växelhäxorna"? Kanske det inte är alltför svårt att förstå glädjen över att komma hem från jobbet och ha fått hela hemmet städat av de älskade döttrarna och exet Magnus, som även fixat till sängen efter målningen och ställt den på plats? Ja, för jag har målat en säng, den är numer vit efter att ha levt några år som brun. Nu är det dessutom den jag sover i från och med igår. Magnus ställde den på plats och Camilla bäddade rent tills det var dags att sova. Om inte det är lyx, så vet jag inte vad som ingår i den kategorin. Det var inte mindre lyxigt att Tove, Johanna och Patrik stod för tårtbaket av tre stycken tårtor eller att Camilla hade bakat hallongrottor. Efter arbetet blev det fika hemma hos oss i sällskap med Camilla, Emelie, Tove, Johanna, Patrik, Majan, Hasse, Ebba, morsan, Emma, Thomas, Anita, Magnus och farsan. De kom med blommor, änglar, choklad och sitt underbara umgänge. Jag är som sagt en lyckosam sate!

Mitt i allt det glada, det roliga och varma, fanns förstås den enorma saknaden efter de två som också borde ha varit med. Carro och Henke som alltid finns med i mitt hjärta och mina tankar, igår likaväl som alla andra dagar. Fast igår fick jag ett besked till mig. Inte från Carro eller Henke, men om nåt som rörde i alla fall en av dem. Det kanske låter konstigt, men som mamma oroar man sig. Till och med när två av ens fyra barn har dött oroar man sig även för dem som är döda. Det finns så många funderingar, som det är svårt att få svar på. Det finns lika många rädslor, som det finns funderingar. En rädsla tillika en fundering är om de farit illa när de dog. Naturligtvis har de farit illa, de är ju inte vid liv längre. Men ändå så vill man som mamma att det ska ha varit så smärtfritt som möjligt för dem när de dog, att de ska ha sluppit haft ont, varit onödigt rädd osv. Jag kan inte ens tänka mig hur Carro hade det, mörkt kallt vatten, ensam och klar med livet. Det gör ont att veta att jag inte kunde hjälpa henne, inte kunde trösta henne eller få henne att ändra sig. Det gör ont att veta att hon for så illa i livet och antagligen gjorde det när hon dog med. Ingen förälder önskar sina barn att må så. När Henke dog, dog han snabbt. Åtminstone är det vad de som vet och kan säger och jag litar på att de har rätt. Kanske hann han inte ens uppfatta vad som hände innan det svarnade för honom och hans 17-åriga liv tog slut, men det är inget jag någonsin kommer att veta med säkerhet. Jag hoppas att han slapp känna nåt eller märka nåt, jag hoppas att han hade det roligt och var glad in i det sista. Därför kändes det bra när en person från räddningstjänsten, som var med vid olycksplatsen där Henke och Jens omkom, berättade att Henke sett lugn ut när de kom fram. Tack till dig som berättade! 

Uppradade godingar bland godbitarna

En del av de underbara

Magnus, pappa & Patrik

Rättställd & nybäddad

Hasse i sitt rätta element