söndag 31 mars 2013

Fel ställe att vakna på



Den här morgonen uppenbarade sig en person under min morgonrastning av de fyrbenta. Stressad, på fel ställe med ett uttryck i ansiktet som talade om att denne inte sovit där det var tänkt. Det är vid såna här tillfällen, gånger när jag ser vilken påverkan igår har haft för idag, som jag känner mig så nöjd med att, tråkig och hemma, njutit av mitt eget sällskap i lugnet istället för att ha varit ut. Det är trots allt lycka att få vakna i sitt eget hem, omgiven av de trygghetsskapande husgudarna och totalt utan vare sig baksmälla eller ånger. Bara det gör den här dagen till en bra dag. Den startade helt suveränt med solsken, kaffe i mitt eget kök med älskvärt sällskap och utan nåt annat än harmoni. Vilken tur att jag fick en påminnelse om precis hur bra jag har det, det första jag fick den här dagen.

Trots hemmaliv har natten inte varit totalt händelselös. Det har ringts, skickats meddelanden och knackat på dörren. Jag kan erkänna att jag inte var mitt mest sociala jag, men det var glada människor som stod utanför min dörr som definitivt inte fick komma in. Har jag gått och lagt mig så har jag. Jag ska höra av mig till en av dem idag, för att uppvisa en mer social sida.

Det bästa med den här dagen är nog ändå att Camilla och Emelie kommer hem. Det blir skönt att ha dem på plats igen, församlade och tillsammans. Nu hände nåt som fick den här morgonen och dagen att bli ännu bättre, nu ringde morsan med det suveränt goda förslaget om gemensamt morgonkaffe med påföljande lunch. Det var ju det jag sa, det här är en bra dag.

lördag 30 mars 2013

Just saying


Vild framfart

Att sitta i sitt vardagsrum med öppet fönster i solen är njutbart!

Solen skiner, dagen har börjat och om nån timme blir det påskmiddag hos mamma. Lugnet råder. Meditation står på schemat, det och en lång dusch till tonerna av husgudarnas vilda framfart. Trots bristen på barn i hemmet är det en bra dag. Jag njuter av att bara vara.. i solen, lugnet och hemma.

Tråkig lunk & charmerande muller



I den sömniga lilla byn som aldrig sover råder lugnet, ute likaväl som inne. Camilla är i Göteborg och Emelie är hos sin pappa. Tystanden är öronbedövande på ett behagligt sätt och tillåter alla tankar att dåna högt. Det är bra, det är när tankarna hörs som de går att sortera. Det är dags för vårstädning, mentalt och i tillvaron i övrigt. De viktiga frågorna behöver dammas av och besvaras, en del bitar behöver revideras medan en del andra behöver exkluderas.

Som alltid, när barnen inte är hemma, är tillvaron lite flytande. Dagarna släpar sig fram, samtidigt som tiden går fort. Min egen bubbla är något ostrukturerad på ett lite ungkarlsaktig sätt och världen verkar lite blekare och ha förlorat lite av sin färg. Eftersom tiden numer består av just nu, känns det som de varit borta för alltid redan efter några timmar. Några timmar, eller snarare ett dygn, är även vad det tar att acklimatisera sig i tystnaden när de är borta. Nu har jag dock landat och njuter lite av att bara vara, av att flyta i min egen takt, dricka te och lyssna till mitt inre och de raggarbilar som tinat fram och mullrande rullar förbi nedanför mitt fönster. Det är lite vardagslyx, mitt under påskhelgen, att bara kunna ligga och läsa en hel dag, inlindad i filtar, en värmekudde och tre husgudar. I övrigt är livet lite vanligt lunkande för närvarande. Det händer inte mycket utöver det vanliga, men till och med det har sin charm ibland.

Fast ibland innebär absolut inte för länge. Därför har jag, för att förgylla den lunkande tillvaron, snabbt hunnit anmäla mig till säkert åtta högskolekurser, kanske till och med nåt program, studerat boenden att hyra utomlands, laddat hem sudoku, nåt ordspel, yatzy och youtube i min mobil och använt wordfeud flitigt. Korsordstidningarna ligger utbredda över hemmet, tillsammans med de fem böcker och samtliga tidningar jag läser. Ett lunkande tempo funkar bra ett tag, helst vid havet i sol och lite lagom mycket blåst. På andra platser kan det gå fort innan det blir lite trist och händelselöst. Nåja, på söndag kommer Camilla och Emelie hem och sätter stopp för lite av lunkandet och den mer ungkarlsaktiga tillvaron. Fram till dess ska jag njuta, fundera över på vilket vis jag kan fördriva lunket, sortera tankar och äta färdigmat. Utom imorgon, imorgon ska jag äta påskmiddag hos mamma. Även det en lyx i den numer lunkande tillvaron.       

torsdag 28 mars 2013

Saknar

En av dessa helger igen. Det är tomt, det är fruktansvärt längesen och jag saknar Er. Carro och Henke, ni borde ha varit här. Det är svindlande att tänka på hur länge sen det var jag kunde ge er en kram, lyssna till er när ni berättade om alla era galna idéer, upptåg och lösningar och bara veta att ni var nära. Glad Påsk på Er, vart ni nu är. Jag älskar Er!

onsdag 27 mars 2013

Livs levande skiftnycklar

Människor är intressanta varelser att studera eller, för den delen, att interagera med. Det är spännande att se olika människors sätt att bete sig mot varandra, sätt att prata, bemöta, hävda sig och försöka kontrollera sin tillvaro. Det är alltid lika fascinerande att fundera över varför olika personer beter som de gör, deras mönster och/eller valet av sätt att hantera tillvaron. Ibland är det till och med väldigt intressant att fundera över varför man själv gör som man gör och väljer som man väljer.

Mitt liv innefattar för närvarande tillgång till experthjälp. Kanske det vore mest troligt att hjälpen skulle handla om att förstå sig på människor, men det gör den inte - i alla fall inte direkt. Istället har jag fått experthjälp vad gäller verktyg och verktygslådor. Sakta har jag börjat upptäcka att min verktygslåda innehållig rörmockargrejer, trots att jag ägnar mig mer åt att snickra eller meka. Eftersom jag nu har tillgång till en expert vad gäller verktyg, får jag de verktyg jag kommer att ha störst nytta av utpekade för mig så jag, om jag vill, kan välja dessa istället till min verktygslåda. Indirekt får jag även hjälp att förstå människor i allmänhet och mig själv i synnerhet. Det är naturligtvis KBT-grejen jag syftar på. Idag har jag spenderat tid i grannkommunen tillsammans med min verktygsexpert på MHE-kliniken. Det var ett mycket givande möte, där saker som varför man kan känna sig mer levande efter att ha förlorat två barn än innan de gick bort, den personliga utveckling som kommer sig av att vara med om såna saker samt de skuldkänslor det kan leda till diskuterades. Även andra saker, som mina mönster, förhållningssätt och metoder för att hantera tillvaron, avhandlades. Bland alla dessa samtalsämnen ramlade ett och annat användbart verktyg ner i min verktygslåda. Det är lyxigt att få en sån förmån som en verktygsexpert serverad i tillvaron. Jag är imponerad och önskar egentligen att alla skulle få tillgång till en sån. 

tisdag 26 mars 2013

Blommig post & ärliga kuddar

När man får lov att fråga hur förkortningen på med flera stavas, då vet man att man jobbat nog för dagen. Det har varit en intensiv dag, men med en del skratt, lite galenskaper, godismutor och papper överallt. Imorgon är en ny dag, dessutom en dag som börjar ganska tidigt. Nu däremot, är jag hemma. Camilla och Emelie är också hemma. Emelie är förkyld och febrig, med en undertråd som tagit slut för länge sen. Camillas undertråd är tack och lov inte slut, det är inte minsta husgudens heller. Hon far oförtrutet omkring och biter i det mesta som kommer i hennes väg, nyss var det min fot som var i vägen. Det gör inget, är man så söt som hon då kommer man undan med det mesta.

Dagar som denna händer inte mycket som sticker ut. Jobb, hundliv, det förflutna som knackat på, Camilla har återgått till husligt fixande, minnet är lite kaputt, husguden i miniformat har hälsat på och visats upp på jobbet, lunchen var serverad när jag kom hem och det var blommor i postlådan när jag slutade jobbet för dagen. En vanlig dag, en lugn dag och snart blir det en väldigt tidig kväll. Var dag ny och imorgon vill även jag känna mig lite som ny, därför blir det en tidig kväll. Jag kan faktiskt väldigt ärligt säga att jag redan nu längtar efter min kudde.     

måndag 25 mars 2013

Fullmåne & grötfrossa


Måndag och arbetsdag. En bra sådan dessutom, trots en lite kaotisk start på dagen. Camilla hade i ett svagt ögonblick av förvirring glömt bort husgudarnas tillfälliga behov av konstant övervakning, vilket tvingade våra sömndruckna hjärnor att knacka igång alldeles för tidigt. Knackandet ledde till att morsan snabbt blev väckt ur sin skönhetssömn, för att få kärt besök av de tre fyrbenta. Det är bra att bo nära varandra. Mitt i tankeyra, koffeinpåfyllning och grötfrossa fick jag en påringning, med en förfrågan om jag visste vart jag hade mitt bankkort. Naturligtvis hade jag ingen aning om det. Turligt nog hade personen som ringde däremot full koll på mitt kära kort och hade även den goda smaken att leverera det hem till oss.. under kvällen. Åtminstone har det inte spenderats särskilt mycket idag, faktiskt ingenting.

I övrigt har dagen inte medfört några större överraskningar. Jag trivs på mitt nya jobb. Jag gillar stämningen på arbetsplatsen och jag gillar människorna. Alla unika, speciella och med sin egen historia att berätta. Emelie har ridit, den här veckan en dag för tidigt. De red ut och Emelie var nöjd. Tove har varit på besök, kaffe har druckits och husgudarna har trängts med oss övriga i soffan medan vi tittat på ”det okända”. Det är fullmåne och kvällshimlen är suveränt vacker. Köket däremot, är inte lika strålande vackert. Förhoppningsvis är morgondagen den dag Camilla återigen kommer på det roliga med hushållsarbete. Förhoppningsvis är det här kvällen, som John Blund slutar undvika mig och kommer över en sväng. Förhoppningsvis blir morgondagen lika bra som idag och förhoppningsvis kommer harmonin att fortsätta råda.

söndag 24 mars 2013

Packeterad, solad & isäng

Sol på Toves trappa - igen

En dag paketerad i solsken. Camilla har firats, solen har vördats – faktiskt på Toves trapp för att återskapa gårdagens underbara känsla. Det lyckades och dagen förflöt på ett underbart sätt i solen, åtminstone fram till lunch. Då var det bara att bryta upp till följd av de fysiska behoven. Camilla bestämde lunch. Det blev kebab och pizza, vilket visade sig vara det sämsta alternativet för att fylla på med energi. Efter lunch fanns därför bara ett att göra, nämligen sova middag. Det har varit en riktigt påfrestande dag med andra ord. 

Flower Power  to the people, eller iaf till Camilla 
Utsikten från en trapp, Toves trapp - dagen har som synes gått planenligt  

Solstollarna som plankade

Solstollar & plankstek
Morgonen startade genom att alla måsten gjorde sig påminda, det vill säga tills jag kom ihåg att det bara finns två måsten i livet och resten är val. Snabbt valde jag att det jag tidigare trodde var måsten fick lov att vänta. Solen lös upp dagen på ett underbart sätt, så varför skulle denna härlighet förslösas på val förklädda till måsten? Efter en snabb omprioritering bestämdes att det var lapa sol hemma hos Tove, som var prio ett av alla val för dagen. Därför begav vi oss, husgudarna och jag, till Tove i en utstyrsel som inte direkt går att skryta över. Till mitt försvar kan jag väl säga att det är skönt med joggingbyxor, även om de råkar vara i modell till nedanför knäna. Precis lika skönt som det är att strunta i alla inpackningar i form av BH:ar. Nåja, Tove har sett mig i alla utstyrslar som finns och bryr sig inte nämnvärt i vad jag har eller inte har på mig. Husgudarna älskar mig oavsett klädval och humör, så därför var det utan några betänkligheter över huvud taget som vi for dit i en kanske mindre representabel outfit. Väl framme serverades, förutom sol i obegränsad mängd, kaffe och hembakade bullar. Det har varit en suverän dag. 

Kvällen har spenderats genom middag i form av plankstek och amerikansk äppelpaj hemma hos oss. Det var både roligt att laga mat och äta den i kärt umgänge, beståendes av bland annat Tove. I övrigt har inte mycket hänt de senaste dagarna. Först sjukdom, sen jobb och så kom idag. Nu blir det att mätt och belåten krypa i säng. Imorgonbitti blir det att kliva upp relativt tidigt för att sjunga för Camilla och ge henne frukost på sängen. Imorgon fyller hon nämligen 21 år.  

torsdag 21 mars 2013

Valbart

Tröttheten är överhängande, så därför blir det en kortfattad sammanfattning av denna soligt kalla dag. Det finns bara två måsten i livet. Det ena är att dö och det andra är att välja. Det är livets magi snyggt paketerad i ordform och det är vad dagen har handlat om, det och så äntligen kaffe igen. Dessutom tillsammans med Tove och vi har ägnat oss åt just ovanstående enkelheter. Stillasittande aktiv, så har dagen gått. Dessutom har solens bleka strålar viskat om vårens återinträde. En bra dag, en friskare dag och imorgon en jobbdag igen.  

onsdag 20 mars 2013

Carros dag i efterskott


I måndags fyllde Carro år. Hon skulle ha blivit 23 år och vi for inte till kyrkogården och firade det. Ingen av oss ville det, utan vi tände istället ljus i en lykta i fönstret hemma. Även om jag hade velat åka till kyrkogården, hade jag inte kunnat. Magsjuka får en att ligga stilla, i alla fall så stilla man förmår. Så jag låg stilla och tittade på ljuset i lyktan och tyckte det kändes orättvist att vi får fira två av våra älskade familjemedlemmar genom att tända ljus för dem, istället för att fira dem som sig bör. I vilket fall som helst, så är den 18 mars Carros dag. Det är, precis som med Henkes födelsedag, en av de lyckligaste dagarna i  mitt liv och även en dag fylld av en enorm saknad. Fast jag är lycklig, lycklig att jag ändå haft förmånen att ha dem i mitt liv den stund det nu blev. Samtidigt är jag olycklig, olycklig över att de inte längre är med oss och att de saknas oss jämt. 

Så inte förrän idag får du din låt på Din dag. GRATTIS i efterskott CARRO! Vi älskar dig lika mycket nu som alltid och saknar dig jämt. Puss och Kräm Gumman, vart du än är.


söndag 17 mars 2013

Imorgon - Carro 23 år

Älskade Carro - ett kort hon tog själv, en natt hon inte mådde alltför bra.
Mitt i all glädjeyra och totala valpförälskelse, finns det med. Tomheten, saknaden, sorgen och alla obesvarade frågor. Imorgon är den dagen min Carro skulle ha fyllt 23 år. Jag undrar ofta hur hennes liv skulle ha sett ut nu om hon varit vid liv, hur hon skulle ha mått och till och med såna enkla saker som hur hon skulle ha haft sitt hår. Jag hör fortfarande hennes röst i mitt huvud, hennes skratt och hennes helt galna humor i kombination med en vishet som egentligen inte skulle behöva finnas hos en så ung människa. Carro hade nämligen förmågan att blanda allt, allt från total omognad, könsord och ilskna utbrott till klokhet, empati, omsorg och ett väldigt mod. Jag älskar henne, då, nu och jämt och jag saknar henne. Carro och Henke - alldeles för långt bort, men ändå alltid så väldigt nära <3

lördag 16 mars 2013

Nu har det hänt

Idag var vi, Camilla, Tove och jag, till Eskilstuna och hämtade Emelies lilla överraskning tillika födelsedagspresent. Även om det var två veckor för tidigt, Emelie fyller år den 1 april, så är nog succé en ganska passande beskrivning av situationen. Just nu ligger de, Emelie, Camilla och lilla Engla, i Camillas säng och myser. Eller snarare så myser Emelie och Camilla, lilla Engla som den lilla valpflickan heter - hon sover. Det har varit en spännande dag för henne, först skilsmässa från mamma, sen en lång biltur, många nya bekantskaper, nytt hem och nya vovvevänner. Det är nog inte alldeles vågat att gissa på att hon kommer att sova ganska bra. Harry och Nova är däremot förundrat nyfikna. Efter en dag bestående av umgänge med Johanna och Eve, kom de hem och överrumplades av nåt som är lika litet som en kattunge - men mycket tuffare. Hon kan nämligen säga ifrån, lilla Engla, och det har hon gjort också. Eftersom dagen har varit lång, tänker jag strunta i John Blund och somna helt på egen hand. Idag behövs inte hans tjänster. Dessutom kommer jag att sova gott, det är mycket värmande för ett mammahjärta att se sina barn lyckliga och det har jag fått göra idag. 

fredag 15 mars 2013

Imorgon händer det

Det finns inte mycket mer att tillägga för dagen. Sömn är det planerade, John Blund är omöjlig att styra så sömnen har i alla fall inte kommit än. Lite frustrerande. Imorgon blir det en biltur i kärlekens tecken. Färden går mot Eskilstuna och för att hämta hem den guldklimp Emelie inte vet nåt om än. Imorgon kväll kommer antagligen en snart tioårig tjej att vara riktigt, riktigt lycklig.. och förvånad. Det ska bli kul att se hennes reaktion. Det värmer i hjärtat att se Camilla och Emelie glad, de behöver det så väl och de är så värda det. Så morgondagen är en spännande dag, antagligen även en glad och lite lycklig dag.
Morgondagens guldklimp 

torsdag 14 mars 2013

Stjärnglans & integritet


I vanliga fall älskar jag stjärnor. Jag avgudar deras blekt blygsamma sken på den djupt nattsvarta himlen och jag förundras varje gång över deras ödmjukt distanserade sätt att lysa upp tillvaron. Även ikväll under promenaden med husgudarna, lät jag mitt sinne förföras av deras unika perfektion. Dock är inte alla stjärnors sken lika förtrollande underbart, vilket jag under dagen blivit påmind om. Viss stjärnstatus har inget alls med stjärnor att göra, utan uppnås kanske snarare genom frånvaron av begreppet lysande. Åtminstone var det den tolkning som låg närmast tillhands, när den allt annat än strålande uppvisningen av inklampande, runtrotande och uppslitande av de varsamt planterade plantorna innanför mitt staket gjordes. All vandalism av integritetens ägor och det egna utrymmets besittningar, gör mig alltid storögt förstummad i kombination med häpet ogillande. Istället för att vänligt men bestämt undanbe mig alla tjänster av redan omnämnt slag, drar jag mig tyst och irriterad undan. Så även idag, vilket varken är särskilt konstruktivt eller bra för sinnesfriden. Nåväl, jag är medveten om mitt beteende. Det är väl bara att fila på ett annat sätt att bemöta andras omedvetenhet om följderna av sitt beteende.

I övrigt har det varit en helt vanlig torsdag. Jag har återgått till arbetet efter de senaste dagarnas febriga hemmavistelse, lunchat med prästen, haft trevligt fika med en kollega, gjort lärdomen av hur flaskpost skickas i en vas, åtnjutit lyxen av Camillas fortsatta huslighet och sett följderna av irritationen över gränsöverskridande björntjänster. Nu ska jag försöka locka till mig John Blund, vilket är en man med enormt stor integritet tillika en alldeles lysande stjärnstatus.. de gånger han väl dyker upp.


onsdag 13 mars 2013

Din dag

Henke på sin 17-års dag
Morgonens uppvaknande bestod i att Emelie sa rakt ut i luften: grattis Henke, grattis Henke, grattis Henke. Därefter knallade hon till datorn och spelade en Asta Kask-låt för Henke och frågade mig efteråt: tror du att Henke blev glad nu? Idag är det, som sagt, Henkes 20-årsdag. Dagen när han borde ha varit på systemet och handlat för första gången, en stor dag i de flesta ungdomars liv. Antagligen firar han den där han är nu, vart han nu är nu. Saknaden är naturligtvis stor en dag som idag, men det är även ett datum som är förknippat med ett av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Dagen då Henke föddes. Det känns inte som så väldigt länge sen jag för första gången höll honom i min famn, så liten och så underbart söt. Samtidigt känns det som det var i en annan livstid det hände, tusen år bort och väldigt väldigt länge sen. Idag är det i alla fall Henkes dag, hans 20-årsdag och den bestämde vi oss för att inte fira på kyrkogården. Vi for inte dit och tände ljus, vi tände ljus i en lykta i fönstret hemma istället. 

GRATTIS HENKE vart Du än är nu. Kom ihåg att vi älskar Dig och saknar Dig väldigt. Så till Dig Henrik på Din dag, Teniacious D med låten "Dude (I Totally Miss You)", som du spelade så ofta. Vi spelar den och tänker på Dig. Puss & Kräm!  

  

tisdag 12 mars 2013

Imorgon - Henke 20 år




Imorgon, den 13/3, skulle Henke ha fyllt 20 år. Han borde ha fått vara här och fira. Det är han inte och det känns. Det tär en del på humöret och måendet, inte bara hos mig utan även hos Camilla och Emelie är det tydligt märkbart. Förutom det så snöar det och mitt immunförsvar har bestämt sig för att inte vara alldeles samarbetsvilligt, med den påföljden att jag har ont i kroppen, är yr och har feber. Ingen av delarna är nåt jag har varken tid eller lust med. Om det inte är solklart vid det här laget, är jag dessutom gnälligt sur och även det ingår i kategorin "varken tid eller lust med". 

I övrigt har Mr Murphy återigen påmint om sin allstädes närvarande makt. Den här gången genom ett ledsamt ingripande i den i tidigare inlägg nämnda kärlekshistorien, den kärlekshistorien som var kopplad till Skåne. I lördags väcktes vi, Camilla och jag, av meddelandet om att den lilla tikvalpen vid namn Alice som var föremålet för de stora varma känslorna, avlidit under natten av en för ägarna okänd anledning. Turligt nog, när det blev som det blev, har Emelie varit helt omedveten om nämnda kärlek och så ska det förbli. Hon har nog mycket att fundera över ändå, utan mer tråkigheter som tynger henne. 

Annars går livet sin gilla gång med sina toppar och dalar. Den här tiden på året kommer dalarna tätare än topparna och så måste det få vara. Det positiva som går att nämna är att Camilla fortsätter på sin husliga bana, jag har stiftat bekantskap med en suverän ansiktskräm och en del dagar lyser solen, vilket  medför att jag kan öppna fönstret till och med som mindre frisk och lapa sol i fåtöljen i vardagsrummet. Alla dagar fyller mina kära husgudar på med kärleksfull energi och idag har Emelie ridit på Vargheden igen. Idag har även Camilla spillt senap och ketchup på sin sko, samtidigt som en hund spydde i bilen. Underligt nog fick denna kombination oss att gapskratta. Kanske på grund av ironin i livets gång, kanske bara på grund av trötthet eller för att det helt enkelt inte fanns så mycket annat att göra åt saken.  Egentligen spelar det ingen roll varför. Skratt som skratt är bra delar av livet, även om det innebär att nån måste kräkas för att andra ska skratta.

fredag 8 mars 2013

Respektlöst revolterande


Vilken vecka det har varit. Den har rusat fram i ett underbart tempo, kantad av många suveräna människor och solsken. Humöret har nått oanade höjder, inte bara hos mig, utan även hos de flesta i min omgivning. Camilla har fortsatt i sin husliga anda och dessutom instiftat nya husregler. Numer ingår vi tydligen i den relativt okända styrka i världen, som är inrättad för att utrota negativiteten i det dagliga talet. Det är faktiskt rätt roligt ändå. Idag har vi till exempel inte älskat sopor och inte älskat att sparka i tån i tröskeln. Däremot har vi älskat en hel del annat, som solen och vitlöksbaguetter. Imorgon ska vi nog älska att vara ute i friska luften och grilla korv, det vill säga om solen fortfarande älskar oss.

Mitt i all älskvärd huslighet har även naiva försök att använda härskartekniker äntrat vårt hem, eller i alla fall en av våra telefoner, under dagen. Syftet med detta obetänksamma handlande var att förtrycka den grundlagsskyddade yttrandefriheten, vilket vi, i total enlighet med de nya husreglerna, inte älskade överhuvudtaget. För att avdramatisera det hela, så var det en liten liten incident på det privata planet som utgjorde detta oangenäma missöde. Ett missöde som vi självklart revolterade mot, genom att helt enkelt informera om att ett sånt förfaringssätt varken var önskvärt eller möjligt. Ibland är det roande när det finns en förväntan om att respektlöshet ska bemötas respektfullt. Idag var det mestadels förvånande. Imorgon kommer det antagligen att vara glömt.

Förutom respektlösa älskvärdheter och soliga husregler, har kaffe inmundigats. Morsan var den som fick upplåta sitt hem och sin vattenkokare för detta ädla syfte. Camilla har flaxat runt med dammsugaren, husgudarna har njutit av livet och jag har insett att body shop finns att tillgå på nätet. Arbetsmässigt har en konferens bokats in och ytterligare pusselbitar fallit på plats. Den internationella kvinnodagen har förflutit utan att några större förändringar inträffat och kvällen kommer att tillbringas i den husligt lagstiftande Camillas eminenta sällskap. Det är snart vår och den 24 mars kommer jag att älska Skåne. Så en kväll som denna finns inte mycket mer att tillägga. Möjligen en försynt förfrågan om var John Blund tänker tillbringa sin natt och ett glatt tillkännagivande om att bilen har gått igenom besiktningen under dagen.  

torsdag 7 mars 2013

Solens demokratiska sken


Efter arbetets återinträde i mitt liv är en hel del andra saker mer sporadiskt förekommande, som bloggandet, simmandet, matlagandet och dammsugandet till exempel. Turligt nog har Camilla en husligt sportig period i livet, vilket medför att hon står för såväl simmandet, matlagandet som ibland även dammsugandet. Att Camilla står för simmandet har väl kanske inga direkta fördelar för mig, men däremot för Emelie. Hon är Camillas mest trogna följeslagare i allehanda aktiviteter som innefattar klorhaltigt vatten och bastuvarma stunder. Förutom simmandet, innebär Camillas nuvarande livsstil rena himmelriket för mig. Det är lyxigt att komma hem till färdig hemlagad lunch och middag, som dessutom ingår i nån form av paketerbjudande där även disken tas omhand. Varje dag tänker jag för mig själv, måtte detta hålla i sig för evigt eller åtminstone länge, länge.

Jobblivet är fortfarande roligt, tröttsamt ibland, men roligt. Bitar som jag tidigare bara har haft ett svagt hum om, faller sakta men säkert på plats i mitt medvetande. Samhället visar upp sig från en ny sida och jag gillar den. Demokratins efterlängtade nuna glimtar fram från de mest oväntade platser, som en suverän motvikt mot många av mina tidigare erfarenheter. Kanske inte fulländad, men ändå närvarande och önskvärd. En hoppfull vinkling av samhället och nåt att vara stolt över. Ibland är de största sakerna uppenbarligen gömda på de mest oansenliga ställen det går att tänka sig och såna saker har jag förmånen att få se och upptäcka i mitt arbete. Det är förunderligt, så mycket det finns att lära sig.

Förutom jobb och frånvaron av matlagning, simning och dammsugning, består livet av tidiga kvällar, kaffe, vänner, sorgebearbetning i KBT-form och hundar. Naturligtvis består det även av kvalitetstid med de två älskade kvarvarande döttrarna. Idag fick även solen en hedersplats i tillvaron, genom en långpromenad tillsammans med Camilla och husgudarna. Det är ett bra liv, i alla fall så bra det kan vara utan Carro och Henke. Inget kommer nånsin mer att bli suveränt när de inte längre finns hos oss, men bra är ändå ett helt okej betyg på en tillvaro som raserats flera gånger om. Bra är faktiskt det bästa i den tillvaron som mitt liv numer befinner sig i.    

söndag 3 mars 2013

En rämnad värld & det borde synas

Älskade & så saknade Carro
På bara bråkdelen av en sekund rämnade världen igen. I samma sekund som mina ögon föll på kortet som uppenbarades för mig på facebook, tystnade världens alla ljud ännu en gång för att lämna företräde för ett tjutande tryck som bara hörs inom mig. Den skärande smärtan i mitt bröst återkom återigen i full styrka, en smärta som varje gång får mig lika förvånad över att den inte syns rent fysiskt. Nåt som gör så ont borde blöda, trasa sönder och visa upp ett intermezzo av söndersliten vävnad på min kropp. Där, framför mig på dataskärmen, var en bild som jag inte sett på ett bra tag på min älskade Carro – levande, busig, med glittrande ögon, brunfärgat hår och en av sina karakteristiska kortminer. Min Carro som gjorde hela min värld ljusare, som ibland fick hela min värld att rasa och som var så full av livskraft att hennes närvaro kändes på långt håll. Carro med sin alldeles egen syn på världen, den starkaste människa jag nånsin mött och mitt förstfödda barn som fick mig att inse vad det innebär att verkligen älska när hon föddes. Min vackra Caroline som behövde behandlas mer varsamt än porslin, men som mötte mer hårdhet i världen än många andra i vår livssituation. Där var hon, på ett kort som togs för flera år sen och som jag följde till albumet det låg i på facebook. Ett album med fler kort som jag inte sett på länge, kort på henne, kort på oss, kort på liv, kärlek och på hur det borde vara. Ett liv där vi och oss bestod av fem, istället för tre. Kort som fick gårdagens lite lågmält molande saknad att kliva fram i rampljuset och krävande ta över allt utrymme, genom att högljutt skrika ut den smärtsamma tomhet som det inte finns nåt bot för. Så kan livet vara. Så är livet ibland. En del dagar kan hela världen rämna på bråkdelen av en sekund.

Kärlek & liv
Det är lika varje gång det händer. Varje gång ett kort på Carro eller Henke oförberett dyker upp någonstans i min värld, känns det som om marken under mig öppnar sig i några sekunder och inom mig rasar jag och faller djupt ner i mörkret och smärtan igen. Ändå gör det mig glad. Ändå får det mig att bli alldeles varm i bröstet. Ändå känns det bra att de, att min Carro och/eller min Henke, finns med i andras hjärtan och tankevärld också.

Tidigare under dagen, som gått i vänskapens och det goda samtalets tecken, diskuterade Tove och jag vikten av att välja klokt i livet, för att på så vis undvika att ta sina sista andetag i en känsla av bitterhet över de val man gjort. Det var därför jag, när jag satte mig vid datorn, befann mig i ett harmoniskt men relativt eftertänksamt stadium. Det var därför jag tänkte extra mycket på de insiktsfulla ord jag läste i Kristians blogg. Kristian, som är 29 år och är drabbad av obotlig cancer och därför har valt att rent krasst hantera livets kommande slut, skrev i sin blogg: ”ser det ännu tydligare nu. Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.” Jag funderade över hur ofta människor tar livet förgivet, hur människor väljer som de själva och de omkring dem vore odödliga och hur många gånger det medför val som inte leder till det bästa i livet. Jag begrundade det faktum att det förhållningssättet ofta verkar förändras när döden knackar på i någon form och att det är genom de mest tragiska erfarenheter, som en del får de allra viktigaste insikterna i livet. Det var i funderingar av det slaget jag satt när kortet på Carro dök upp på min bildskärm, nästan som för att styrka det viktiga i att ta vara på livet och ha ett förhållningssätt som gör det möjligt att se det paradis som livet på jorden kan vara. Det var då jag återigen erinrade min Emelies ord lite tidigare under kvällen: ”du måste titta på stjärnorna mamma! Jag har aldrig sett dem så vackra som ikväll.” Min kloka Emelie, hon såg det vackra ikväll. Hon såg paradiset och hon såg det från sin plats på jorden.

lördag 2 mars 2013

Obegripligt kristallklart


Tiden rusar fram och alla mina tidigare farhågor har visat sig vara felaktiga. Energinivån är relativt hög, fast jag för bara en och en halv vecka sedan trodde att jag skulle vara som en urvriden trasa. Konstigt nog är jag inte tröttare än vanligt, trots att jag jobbar heltid. Faktiskt finns nästan lite mer energi än innan arbetslivets återinträde i mitt liv. Det känns helt ok, det är till och med roligt att arbeta. Trots att arbetslivet gått från noll till hundra, cirkulerar livet inte enbart kring jobbet. Tvärtom händer det en del roligheter också. Saker som kommer att överraska en del och inte förvåna andra ett dugg. Än går det inte för sig att jag yppar så mycket mer om det hela, möjligen kan jag lite viskande nämna att det finns kärlek inblandat. Det är spännande, galet och förväntansfullt underbart. I det fallet går tiden alldeles otroligt långsamt, nästan i krypfart. Om inte annat har det blivit mer än vanligt tydligt att tid är ett relativt begrepp. Mina dagar rusar fram, samtidigt som de går otroligt sakta. Oefterhärmligt motsägelsefullt, extremt ologiskt och alldeles kristallklart. 

Vardagarna förflyter, förutom i arbetets, kärlekens och överraskningarnas tecken, på i en relativt njutbar form, fylld av älskade döttrar, underbara husgudar, kaffe, sol, ibland klorhaltiga bad och galen humor. Det har varit mycket skratt de senaste dagarna, det har varit en del tårar också. Det har varit liv, vänskap och gemytligt hemmasamvaro. Framtiden har funnits med, nuet har i vanlig anda varit det centrala och saknaden har som alltid smugit med i såväl toppar som dalar. Fast betoningen ligger på smugit. Den har inte tagit över, skrikande spräckt, krackelerat och banat väg neråt. Istället har den lågmält mumlande, molande, slitande och allestädes närvarande funnit i våra liv. Fast så måste det få vara, så kommer det alltid att vara. De är med i allt, Carro och Henke, och de ska de vara också. Vart de än är, så är de med precis som älskade familjemedlemmar ska vara. Tiden nu, relativ och obegriplig, är en bra tid, trots saknad och tack vara att de på nåt vis är med. Alldeles nu ringde Camilla från den punkafton hon är på, en punkafton där Asta Kask spelade. Asta Kask, som Henke tyckte så mycket om, vars ena låt spelades på hans begravning och som spelade en låt för Henke på Peace & Love 2011. Det var tydligt att Carro och Henke var med henne också, inte så lågmält, väldigt sönderslitande och med en enorm kärlek. Alla mina fyra underbara barn, så långt ifrån varandra och ändå så nära varandra. På olika vis, ständigt skiftande alltid lika älskade. Livet är, precis som tiden, ologiskt, motsägelsefullt och kristallklart. 

Som Asta Kask sjunger, som Henke skrev när Carro dog: en dag går solen ner för att aldrig komma mer. Till Er, Carro & Henke!