Down down down

En helg är på väg mot sitt slut. Det enda som är kvar av den är kvällningen, mörkret och vridandet inför en ny morgon och dag. Nerverna ligger utanpå, idag precis som under ett flertal dagar nu. Det spränger i bröstet och vibrerar i varenda cell av rastlös flyktbenägenhet. Är det så här resten av livet kommer att vara? Dessa ständiga svackor. Dessa ständiga neråtsving som får hela livet att verka mindre vackert, meningslöst och oändligt långt. Inget verkar roligt, inget är heller roligt. Istället är världen insvept i ett grått töcken av intighet och leda. Vardagens krav blänker, med sina ständiga upprepningar av total onödighet, till i allt det gråa och får frånvaron av färg att bli än mer tydlig. Ska det vara så här?

Några av de saker som glimtat fram under veckan som gått, har lämnat spår och fått en del saker på plats fast ändå så otroligt malplacerade. Jag är trött och uppgiven. Camilla är i samma stadium och det enda som är bra med del hela är att vi kan prata om det, försöka vända och vrida på situationen för att hitta nån väg framåt, nåt sätt att ta ytterligare några tunga steg vidare. Vi har inte hittat nån stig att gå än, inga ljus som lyser upp tillvaron. Världen är grå, tråkig och oändligt liten, i alla fall för liten för att fly i. Så har helgen varit, så kommer resten av natten att vara och antagligen flera dagar eller veckor till. Och dom är borta än, borta för alltid och jag vill ha dem tillbaka. Det gör ont i mitt hjärta att inte ha dem hos mig. Jag saknar dem, saknar Carro och Henke hela tiden.