Inte

Det är tröttheten som ofta får det att tippa över. Det är då alla skydd försvinner och det nakna, oförställda är kvar. Då känner jag ännu tydligare hur ont det gör att vara utan dem. Nu är en av de där då gångerna. Nu är jag trött, trasig och saknar. Nu, precis som alltid – bara med mindre skydd mot alla känslor som alltid finns där. Jag önskar att allt inte vore som det är, jag önskar att dem fick leva. Utan tvekan skulle jag byta plats med dem, bara de fick ha sina liv kvar. Nu är det inte så. Istället vet jag att det snart är dags, egentligen har det varit det ett tag. Det är dags att åka till kyrkogården, dags att åka till deras gravar och fixa efter vinterns övergång till vår. Bara tanken på det får mig att rygga tillbaka. Jag vill inte. Camilla vill inte heller. Det gör för ont. Jag vet redan hur det är. Jag vet att de är borta, utan att behöva stå framför deras vackra hjärtformade gravsten och få det tydligt serverat igen. Jag vet också att jag borde. Det är vad många förväntar sig och det är tydligen på det viset en del tror att man visar hur mycket någon betydde och betyder för en. Så är det inte för mig, så är det inte för Camilla och Emelie heller. Vi vet ändå hur mycket vi älskar Carro och Henke, vi känner i varenda cell av våra kroppar att vi saknar dem så mycket att det känns som vi går sönder gång på gång och allt det vet vi utan att behöva visa upp det på något vis någonstans. Fast jag ska bege mig dit, jag måste bara samla lite kraft först. Fast det ändrar ingenting och det är det värsta av allt. Ingenting någonsin kommer att ändra på att de är borta. Det är vad deras vackra sten på kyrkogården vittnar om varje gång jag är dit och det är därför det sliter upp ännu mer och bara gör ont, som trötthet och som inatt.