tisdag 4 juni 2013

Ner igen

Äckelkänslan jag känner när skuggorna börjar närma sig för att sakta omsluta mig igen, går inte att beskriva i ord på ett rättvisande sätt. Jag hatar det, det ger mig rysningar av rent obehag bara jag anar att det är dags igen. Det går fort i hockey, det går ännu fortare om man har en depression. Det krävs kraft för att kämpa och ibland försvinner den kraften. Ibland är för den delen inte heller riktigt rätt beskrivning, snarare är tillståndet så ofta återkommande att konstant verkar mer nära sanningen. När konstant återkommande inträffar tappar jag lusten. Varenda gång funderar jag över vad det är jag kämpar så för. Vad är det som kommer att bli annorlunda, vad kommer någonsin att bli bättre? Samma hjulspår, samma liv, samma konstanta återkommande. Ibland får man känna att man tappar lusten och vill ge upp. 

4 kommentarer:

Spader Madame sa...

Du måste fortsätta att kämpa och du vet varför! Trots att du är deprimerad VET du att det kommer fina stunder, kanske till och med fina dagar och veckor. Men den här tiden. Löftesrik och ljus - och inom en det där mörkret.

KRAM!

Ulrika sa...

Ja Spader Madame, du har så rätt. Jag vet, precis som du vet. Men ibland måste man få rasa.

Kram tillbaka <3

Anonym sa...

Ingen tycker det är konstigt att du rasar ibland, men jag hoppas innerligen att det finns folk runtom som håller, ja håller, håller, håller (ihop dig)!! och det är antagligen bra eller tur att du sätter ord på det, eller vad vet väl jag... jag önskar dig iallafall bara lugna, fina, trevliga, glada, kärleksfulla dagar - you name it. Men att det kommer dagar, stunder, perioder då minnena dippar ner dig det är inte konstigt/ kram
Lena

Ulrika sa...

Kram tillbaka till dig Lena <3