fredag 29 november 2013

Grattis Murphy - du vann

Offerrollen är ingen roll jag gärna spelar. I vanliga fall brukar jag i det närmaste rygga undan om den tränger sig för nära, men nu är jag trött och offer verkar i det närmaste vara ett helt acceptabelt alternativ. Det här livet har visat sig vara ganska hårt, uttröttande och det tär. Jag är så otroligt trött på att det aldrig verkar bli lite lugnt, lite harmoniskt eller lite fungerande. Jag är otroligt trött på att nåt så ytligt som pengar alltid ska vara det som till sist får det redan skrangliga att rasa. Välstånd är definitivt inte detsamma som lycka, men motsatsen är definitivt nåt som gör en olycklig. Åtminstone medför den ständiga oron och alla funderingar den effekten. Det påverkar och det sliter ner och idag är jag ofattbart trött och i det närmaste uppgiven. 

Så ja, jag tycker lite synd om mig själv. Å ja, jag har i det närmaste blivit ett med den äckligt smetiga offerkoftan som jag slitit på mig. I kväll är jag till och med så utmattad på alltihop att jag skiter i den stinkande koftan, den kan sitta på. Det gör varken till eller ifrån så varför inte. Positivitet är bra, men idag är åtminstone min positiva gräns nådd och inte ens det tänker jag bry mig det minsta om. 

Fast det finns nåt som är bra. Emelie blir lite hjälpt av hostmedicinen hon fick utskriven igår och under natten hostade hon avsevärt mindre. Avsevärt mindre är definitivt bra, även om inte alls skulle sitta som en smäck. Mindre är i alla fall ett steg åt rätt håll, så snart kommer nog inte alls också att inträffa.        

torsdag 28 november 2013

Mitt i livet

Inga ytterligare gardiner har kommit på plats. Vad är det egentligen med tiden som aldrig räcker till. Det är inte bara tid det råder brist på, utan även ork. Så vart har all ork tagit vägen. Är det årstiden, tiden på året, livet som kommer emellan med alla sina nycker eller har det helt enkelt bara varit mycket att göra ett tag? Igår var jag så trött att jag inte orkade delta i den bokcirkelträff som var inplanerad. Det är ändå nåt jag i vanliga fall prioriterar och gillar. Istället åkte jag hem efter jobbet och gick helt sonika och la mig. Trots den tidiga kvällen var jag helt slut i morse, varpå jag snabbt utnyttjade den gudomliga idén kallad flex. Nio ramlade jag in på jobbet, fortfarande lika trött. 

Idag har jag, energibristen till trots, jobbat, hälsat på och ätit lunch hos mamma, varit på meditationscirkel, hälsat på pappa , hämtat min hostande lilla dotter Emelie hos Magnus och, relativt sent, faktiskt kommit hem. Faktiskt så sent att det inte är motiverat att börja fixa med gardinerna. Turligt nog kanske, för jag är fortfarande väldigt trött. Dagen har, även om tröttheten är överhängande, gått i positivitetens tecken. En hel del av dagens händelser har varit riktigt, riktigt positiva. Jag gillar positiva dagar, så den här gillas definitivt. Nu ska jag mixtra i min sovande, men extremt hostande, dotter ytterligare en dos hostmedicin. Hoppas den hon fick utskriven idag hjälper lite bättre än den tidigare, för det är inte alldeles lätt att hosta som Emelie gör nu.   

tisdag 26 november 2013

Stjärnstatus

Det är en stor dag i vårt hem. Det är nämligen dagen när tre av minst nio återstående gardiner kommit på plats. I ren förundrar orkar jag inte ens ägna mig åt vågenrörelsen, men som sagt: det är enormt. Inte lika enormt som universum förstås och varje kväll när stjärnorna lyser, förundras jag storligen över hur nåt som är så stort och så långt borta ändå kan ge en sån trygghetskänsla. För det är precis vad dom gör, stjärnorna, där dom glimmar lite kyligt distanserat. Trygghet och en stunds sinnesro och det är en ganska bra prestation av dem tycker jag. 

I övrigt har dagen inneburit bland annat lunch hos mamma, som var supergod. Emelie är fortfarande förkyld och väldigt hostig, så det är hos sin mormor hon spenderar de sjuka dagarna. Camilla har dragit på turné, eller åtminstone till en ort ungefär tio mil bort för att umgås med en vän. Min hals ömmar och näsan är täppt. Under kvällen har jag torkat alla golv på nedervåningen. Det är vansinnigt tråkigt och minst lika skönt när det är gjort. Nämligen går det inte annat än att säga att nytorkade golv är suveräna för välmåendet. Det är inte mycket mer att komma med en dag som denna. Det är vardag, det är ökenartade rutiner och underbart familjeliv, det innebär att arbeta och att njuta av att inte göra det de timmar man är ledig. Det är en rofylld lunk, som ändå är helt och hållet fylld med diverse aktiviteter. Det är dessutom vackert med all frost som gör att vartenda litet grässtrå glittrar på det mest briljanta vis. Dessutom har Angelica och jag konstaterat pingviners inneboende förmåga att glida fram i livet med ett inslag av "gadich", som faktiskt verkar vara ett väldigt utvecklat sätt att ta sig fram på. Pingvinernas leverne ska penetreras mer ingående, men nu är det återigen bara en sak kvar att göra för dagen. Det är att krypa i säng.   

måndag 25 november 2013

Hänsynslös kärlek

Störst av allt 
Livet har slagit till igen på sitt sedvanligt hänsynslösa sätt. Jag saknar ord helt enkelt, men däremot inte känslor. Känslorna är många och omtumlande och jag känner mig arg. Räcker det inte snart? Är det aldrig nog? Trots att det mest logiska borde innefatta en viss vana efter ett tag, är verkligheten en helt annan. Jag blir aldrig van, istället är jag trött. Mina tankar finns hos någon jag älskar väldigt mycket, men just nu inte kan spendera tid hos fysiskt. På alla andra sätt är jag där.

Fika med betydelse
Det är så otroligt tydligt. Pengar, karriär, status eller annat världsligt som kan räknas upp, betyder inget. Det enda som betyder något är dom man älskar, dom som står en nära och dom som är viktiga i ens liv. Är det nåt jag lärt mig på denna förunderliga resa som kallas liv, så är det: sluta aldrig att älska, sluta aldrig att bry dig om och kom alltid ihåg att våga släppa nära trots att det ibland gör väldigt ont. Det är det värt, det är det enda som egentligen är nåt värt. 

Ljus och värme hemma hos Majan och Hasse i lördags 
Oavsett vad som händer, oavsett vad livet har på lur, rullar det ändå vidare. De senaste dagarna med en del av dem som står nära. Jag har fått avnjuta fredagsmys tillsammans med Emelie och en av hennes kompisar. Vi har fikat, Camilla, Emelie och jag, hos Hasse och Majan. Glögg har provats, en bastukväll med amaretto och något glas vin har stått på menyn, Majan har fyllt 50 år idag vilket har firats med thaimat och tårta och mamma har bjudit på mängder med kakor. 

50 på thai
Kalorierna haglar ner och in och, om jag ska vara alldeles ärlig, smakar de flesta av dem väldigt gott. Det som däremot verkar vara en vision snarare än en målsättning, är mina gardiner. Jag har försökt i veckor att få dem på plats, men icke. Jag har till och med lyckats beställa fel längd. Nu är rätt längd hemma, men dock varken orken eller tiden. Hoppas att såväl gardiner, tid som ork sammanstrålar inom en snar framtid, så kanske de kommer på plats till första advent.

Kärleksfullt 
Förutom firanden, kalorier och livet, så är Emelie riktigt, riktigt hostig och förkyld. Det är en sån där hosta som aldrig ger sig och inget verkar heller hjälpa särskilt bra. Just nu sover hon och jag hoppas att hostmedicinen vi införskaffade idag hjälper lite bättre än den förra, då kanske hon får sova lite mer i natt i alla fall. Det är inte lätt att vara liten heller. Det är väl det enda som återstår av dagen även för min del, att försöka sova. Så mot sängen då med andra ord.

Hasse - inga ord behövs ;)

torsdag 21 november 2013

Otroligt oförskämt

Bregottkakor - enbart i medicinskt syfte förstås ;)
Neej! Mitt andningshål i en alldeles galet framfarande värld blev inställt idag. Det betyder ingen torsdagsmeditation i grupp den här veckan och det är lika med förlust av energipåfyllnad. Så frustrerande! Men meditationsledaren var inte alldeles på topp hälsomässigt, så det fanns ett synnerligen giltigt skäl. Det gör det inte mindre frustrerande, så i syfte att lindra lite av all uppkommen frustration har botemedel inmundigats. Vad är bästa botemedlet mot frustration? Naturligtvis är det drömmar. Nybakade, fortfarande ljumma och med kaffe till. Morsan är på gång med bakning och det har varit ett flertal dagar den här veckan som jag fått smaka nybakat, när jag hämtat Emelie och/eller mina fyrbenta huliganer där efter jobbet. Det är lyxigt. Åtminstone för smaklökarna och själen, de kroppsegna volangerna tar också tacksamt emot denna manna i kaloriform vilket kanske inte är lika lyxigt. Fast det är helt klart värt det, för vad spelar en och annan volang för roll när det kommer till nybakad medicin för själen? Häromdagen bestod medicinen, som då intogs i ett mer förebyggande syfte, av bregottkakor. Ett mycket helande inslag i tillvaron får jag lov att säga.

Oförskämt väldoftande
Nåt annat som fungerar såväl som ett botemedel mot frustration som väldoftande upplysning, är partylights doftljus "marshmallows och pepparmynta. Dom luktar helt enkelt oförskämt gott och det är dom Emelie och jag har eldat under kvällen. Emelie är pigg och jag är trött och det är en synnerligen komplex kombination. Hon vill ha rörelse och jag vill ha lugn. Kvällen räddades av läxläsning under inflytande av redan nämnda upplysande väldoft och musik, som fick Emelies ögon att tindra. Därmed blev kvällen riktigt bra, vem kan låta bli att känna sig lite lycklig när ens barns ögon glädjeglittrar? 

Glittrande värld
I övrigt är det intet nytt under solen. Efter att jag läst om människor som köper upp billiga djur, framförallt hundar, för att låta andra sjuka individer ha sex med dem mot betalning, människohandlare och pedofiler som söker sig till katastrofutsatta områden såsom Filippinerna för att kidnappa barn att användas på godtyckligt vis och om tre kvinnor som befriats grovt traumatiserade efter att ha varit kidnappade under tre decennier, är jag relativt avmätt inställd till mänskligheten för närvarande. Det ständigt förhärskande egot verkar vara vad som styr alldeles för många människor, men det kan inte bara vara det. Det måste även bero på en enorm brist, eller snarare total avsaknad, av empati för andra levande varelser hos dessa personer och jag undrar vart världen egentligen är på väg. Nej, för att förskona mig själv tänker jag hålla mig från alla dessa tragiska nyheter så gott det går och ägna mig åt mer glittrande saker. Saker som frost i solskenet, Emelies och Camillas glittrande ögon när livet visar upp sig från sin mer vänliga sida, stjärnorna och alla underbara människor som jag har omkring mig som gör hela min värld tindrande och fylld av glitter.

Blandad

Livet fortsätter sin gilla gång i blandad form av både glädje och sorg. Idag har jag levt, åtminstone under kvällen. Kvällen har varit min och Emelies och det är stort. Det kanske låter ganska vardagligt och det är det också, men för min del har livet kommit att visa sig som allra mest i de små vardagliga göromålen och tingen. I alla de där små sakerna som egentligen betyder så mycket, som kanske rent utav är det som är viktigast av allt. För det är inte vad man gör så mycket, åtminstone inte för min del, utan det är med vem man spenderar sin tid som spelar roll. Tid tillsammans med dem som betyder mycket och kanske även allra mest, är tid fylld av liv. Åtminstone för mig och säkert för många fler. 

Men livets alla sidor har varit närvarande även i kväll. En av mina allra närmaste vänner förlorade en av de viktiga i hennes liv alldeles nyss, så mina tankar går till henne, till personen som nu har lämnat sitt liv här och till alla dennes anhöriga som har en tung tid framför sig. Det är ett hårt liv och det är alldeles för många som slits härifrån alldeles för tidigt. Frågan varför kastas, som vanligt vid alla dessa tillfällen, runt inombords som ett eko och frånvaron av svar gör den nästan öronbedövande. Det är tufft att leva och det är ännu tuffare att leva kvar när andra runt om försvinner. Detta förunderliga liv, så svårt, så stort och så otroligt komplext. 

Avslutningsvis kan jag meddela att Emelie under kvällen förgyllt min tillvaro genom att dela med sig av en del självinsikter. En av dem var: mitt humör är ganska komplext! Haha, tja en mycket träffande beskrivning.. på henne och de flesta andra gissar jag på. Underbara unge! Det är såna gånger, gånger när jag får spendera tid med någon av de viktigaste, som jag nästan kan se livet självt svepa omkring. Glittrande, busigt och mitt framför i den allra vanligaste vardagen och blandat med såväl upp- som nergångar. Det är där det verkar vara, insprängt i tiden som går och på samma ställe som ögonblicken av lycka finns. Så stort i all sin litenhet.     

tisdag 19 november 2013

Förlåt..

För fem år sedan vid älven där Carro dog
Fem år låter som en lång tid och i vissa avseenden är det precis vad det är. Dock inte när det kommer till sorg. Sorg följer en egen tidsplan och är, för den delen, innesluten i en alldeles egen tidsrymd där tid är exakt så relativ som den uppges vara. Sorg följer inga uppsatta normer eller samhälleliga regler, den går sin egen väg i sin egen takt oavsett vad alla runt omkring tycker om det. Idag är det fem år sedan Carros kropp återfanns efter tio dygns letande. Idag är tiden som har gått sedan dess både oändlig och ingen tid alls. Jag saknar henne! Varje dag saknar jag henne och önskar att hon vore här. Jag tänker en del på en saker hon skrivit i sin dagbok, saker som: "mamma, du vet att jag älskar dig.. Du vet att jag aldrig skulle kunna klara mig utan dig.. Jag vet att du älskar mig.. Jag kommer alltid att finnas med i ditt hjärta och du kommer alltid att finnas med i mitt.. Förlåt mamma. Jag älskar dig! Förlåt.." Älskade, älskade Carro, om du bara visste hur svårt jag har att klara mig utan dig.. 

Saker som hon skrev..
Ibland känns det som jag tjatar, som jag upprepar allt jag skriver. Det gör jag troligen också, men så påminner jag mig själv om att så måste det få vara. Sorgen, saknaden och all bearbetning måste få ha sin gång och ta sin tid och jag får dessutom lov att ha tålamod med mig själv under tiden. Det är inte alla dagar det är enkelt, oftast är det svårt. Det är svårt att acceptera att jag inte är den jag varit och inte fungerar som jag tidigare gjort, men svårast av allt är det att acceptera att dom är borta.. att Carro och Henke inte finns hos oss längre och heller aldrig mer kommer att göra det. Ibland tror jag att jag aldrig kommer att kunna acceptera det.

Ord från ett hjärta till ett annat..
Mitt i alla funderingar över tidens relativitet och att fem år är en alldeles för lång tid att vara utan nåt av sina barn, fick jag ett brev som berörde mig djupt idag av en väldigt modig och klok kvinna. Det var ett tag sen jag hörde av henne och därför blev jag glatt överraskad när jag öppnade brevet. Det var skrivet från hjärtat, utlämnande, ärligt och dessutom så otroligt ödmjukt och snällt. Naturligtvis började jag gråta när jag läste det, men det var rörda tårar som rullade nerför mina kinder. Vilka underbara människor det finns!    

söndag 17 november 2013

Suveränt livsviktig

Efter en trevlig kväll hos Angelica och Peter, med suveränt god mat och väldigt trevligt sällskap, är jag själv med mig själv. Det är då alla tankar får utrymme och plats, det är då magen drar ihop sig och hjärtat skakar sönder igen. Det är i tystnaden, ensamheten och under månen och stjärnornas sken, som det alltid kommer närmare och är alldeles inpå. Det är egentligen inte långt borta en enda sekund, men i tystnaden kryper det in under mitt skinn, tar över det som annars brukar vara jag och blir allt jag är.

Det är den tiden nu, tiden som jag kommit att hata. Tiden när de dog, de som borde ha fått vara kvar och må bra. Så dog ännu en vacker personlighet för tre dygn sen. Det är sorgligt, tragiskt och så onödigt. Jag tänker på honom, hans familj och på Camilla. Camilla som är skör ändå efter förlusten av Carro och Henke, som nu förlorat en nära vän igen. Allt jag kan göra är att finnas, när hon vill och behöver, inga ord kommer att hjälpa och inget kommer att göra nåt annorlunda. Det är så livet är och det är så döden är. Definitiv och utan möjlighet att förändra, ändra eller göra nåt annorlunda. Det är döden som bekräftar livets viktighet, för det gäller att leva varje sekund. Åtminstone de sekunder man orkar, för att undvika risken att missa alltihop. Ikväll har jag levt. Jag har varit bland vänner som jag älskar och jag vet att mina kvarvarande barn har varit med människor som de kan vara levande med. Så trots ett skakigt avslut, har det varit en bra kväll. En kväll som bestått av det som är viktigt och av liv. 

fredag 15 november 2013

Skandalös vinkänning

Innan fredagsmys, men efter gymet, som Camilla och jag var på, begav vi oss till systemet. Det var en chockartad upplevelse att inse att jag inte ens kommer ihåg vilket vin det är jag tycker om längre*. Jag fick åtminstone med mig två vinflaskor därifrån, en med en vit katt och en med en ganska färgglad etikett som det stod nåt fågelnamn på. Morgondagen får utvisa om det kan tänkas ha varit bra val. Imorgon kväll är det nämligen middag hos Angelica och Peter innefattandes nåt glas vin. Mitt bidrag till middagen blir en beställd amerikansk äppelpaj. En kväll att se fram emot. Ikväll har det också varit en kväll att se fram emot och den är inte riktigt slut än. Ikväll har nämligen Emelie och jag haft myskväll. Just nu duschar hon och jag väntar på att hon ska bli klar. Om jag får som jag vill så kommer hon att sova hos mig inatt. Inte vet jag om jag blivit extra hönsig av allt, om det är tiden på året, det otroligt hemska som inträffade igår eller om det helt enkelt bara är så mammor är ibland. I alla fall är jag så med jämna mellanrum och nu är ett av mellanrummen. Jag vill ha mina barn nära och Emelie får därför snällt fina sig i att sova hos mig ibland.     

*Notering till mig själv, drick vin ofta nog för att komma ihåg vad som är gott. 

Alldeles för ung

Gårdagskvällen slutade inte som jag tänkt mig. Istället ringde telefonen och meddelandet jag fick var ett av dessa meddelanden man önskar att man aldrig skulle behöva uppleva. Igår dog en fin och alldeles för ung människa igen, en av Camillas och Henkes kompisar från en annan ort och det var det telefonmeddelandet bestod av. Informationen om att ännu en människa helt onödigt ryckts ifrån oss och en förfrågan om att förbereda Camilla på det. Det går aldrig att förbereda vare sig själv eller någon annan på den typen av förlust som ett dödsfall är. Gårdagskvällen var inget undantag. Camilla hade redan anat det, som vanligt ligger facebook ett steg före, så när hon förstod att jag visste nåt frågade hon rakt ut. Eftersom jag vid det här laget vet att det inte är några inlindade svar eller undanglidande fraser man vill höra i den situationen, svarade jag som det var. Ännu en gång hörde jag Camilla rasa ner och upprepa "nej, nej.." för att sen chockad ställa den fråga som hon är ytterst berättigad att fråga: "men.. vad är det här för en värld egentligen"..


Jag vet inte vad det här är för en värld. Den verkar ofta vara väldigt orättvis och alldeles för hård. Jag vet ännu mindre vad det är för ett samhälle, eller det vet jag väl kanske.. dagar som igår, vet jag däremot inte om jag är särskilt stolt över att vara en del av det. Kära lilla du.. vila i frid. 

"Det är ett hårt liv, men jag är hårdare"
 Axel 

torsdag 14 november 2013

Cirkeln är sluten

Nu är orken slut och jag med den. Sängen är vad som hägrar och jag längtar efter att få krypa ner. En hel arbetsdag med data, stress hem och sen iväg på veckans energipåfyllnad i form av meditation sätter sina spår. Idag räckte inte ens den energi som strömmade in på meditationscirkeln till, utan dräneringen inom energiområdet har tydligen varit synnerligen effektiv. Imorgon är det dock fredag och på lördag har jag sovmorgon. Hur underbart är inte det :) 

onsdag 13 november 2013

Ärlighet är en dyr present

Jag sätter ärlighet och att vara rak högt. Trots det så reagerade jag till en början negativt idag när jag fick ett ärligt men inte önskat svar. Det tog mig faktiskt ändå till kvällen att komma fram till vad det var som hade hänt. Det jag fått var det jag efterfrågade, utan krusiduller eller inlindande i underliga spel, och det jag gjorde var att missa det under åtminstone ett flertal timmar. Jag är glad att jag ändå upptäckte det till sist, att jag såg vad som egentligen hade hänt. Klarseende ger nämligen ett helt annat utgångsläge när det kommer till val och att kunna välja förhållningssätt är en stor grej, som även medför en hel del ansvar hos en själv. I det här fallet gillar jag inte själva hanteringen av det hela, utan är snarare relativt säker på att det inte är det officiellt accepterade sättet även om det nog ändå i smyg är det sätt som används. Det kommer jag aldrig att gilla eller anse vara acceptabelt, jag tycker inte om spel på det viset. Dock är jag även, efter att jag upptäckte den, väldigt säker på att jag uppskattar ärligheten. Ärlighet är nämligen en dyr present och den tänker jag välja att ta emot som den ynnest den är. Så i det stora hela visade sig det här vara en relativt lärorik dag på sitt sätt och lärorik är, i min värld, nåt riktigt bra.  

tisdag 12 november 2013

Bordad

Dagen har inte innefattat några nya bord i sökandet efter sinnesro. Faktiskt har inte ens ett nytt bordsben skymtats. Vad ska man säga om sådant? Kanske att frågan har bordlagts, eller att sinnesro bara är intressant för den som efterfrågar den. Hur det nu än är med det, så har jag inte tappat hoppet än. Med reklamens trägna budskap om att plötsligt händer det ringandes mellan öronen, har jag svassat fram under dagen med en tydlig målbild inpräntad i mitt sinne. Om det sen är ett mål eller en vision, lär väl tiden utvisa. Det är ungefär vad dagen innefattat. Mål, eventuellt visioner och en och annan skalenlig lite sak. Det och utvecklingssamtal med Emelie, afromix, te, kaffe, lunch hos mamma och att snart få lägga sig i en nybäddad säng. Roligare än så verkar vissa dagar inte vara och även såna dagar kan vara helt okej.   

måndag 11 november 2013

Tidsenlig anarki

Igår hände nåt storslaget och mycket rätt i tiden. Klockan som suttit uppe så gott som sedan vi flyttade in i september, fick såväl nytt batteri som rätt inställd tid. Underligt nog känns det tryggt att höra tickandet, det har en lugnande, lite hemtrevlig effekt och det är helt enkelt precis rätt i tiden med rätt tid. 

I övrigt verkar livet bestå av en öken av upprepningar för tillfället. Uttråkande, uttröttande och bara att genomleva. Idag har jag i frustration över alla underliga upprepningar och i syfte att skaffa ett bord dit det behövs, kastat en del spadar och lite sand omkring mig. Politiskt korrekt eller någon form av genomtänkt karriärsdrag? Nja, det kanske inte är en alldeles korrekt beskrivning. Fast vad är väl en bal på slottet och vem vet överhuvudtaget vart det där slottet ligger? Jag har för länge sen tröttnat på att titta efter slott, speciellt de renoveringsobjekt med upputsad fasad som jag snubblat över under livets gång. Istället är mitt mål sinnesfrid i så stor utsträckning som det går att få i den här världen och i mitt sökande efter det ger jag inte så mycket för alldeles korrekt enligt någon och "alla andra", så länge det inte skadar någon annan på vägen. När jag dör ska jag åtminstone inte behöva känna mig besviken över att jag låtit bli att fråga sånt jag vill veta eller ifrågasätta sånt jag inte förstår eller ogillar. Så trots klockans pånyttfödelse och tidens anda av solidarisk medgörlighet är jag otidsenligt inkorrekt, men på ett egentligen totalt harmlöst sätt. Som mest, i ett extremt överdrivet scenario, går det kanske att kalla mig för lightvarianten av anarkistisk wannabe. Dock inte idag. Idag är jag inte ens det, utan mestadels bara trött på att inte ha ett bord där det borde vara ett och ett bord skulle definitivt leda till lite större sinnesfrid.    

lördag 9 november 2013

Hatar mitt mörker

Jag hatar mitt mörker. Det är helt svart. Jag är uppe på höga klippor. Jag ser inget, det är för mörkt. Går jag för nära en kant faller jag. Jag kan gå till kanten frivilligt, men jag vill inte lämna alla mina älskade. Ibland kommer dom med ljus. Då vet jag vart jag ska gå. Ju längre jag går blir det ljusare och ljusare. Jag börjar se hur allt set ut. Men kommer jag för nära ljuset gör det ont i ögonen.. och jag måste springa tillbaka! Ljuset skrämmer mig. Har jag varit för nära ljuset blir jag rädd. Mörkret är min trygghet, fast jag hatar det så. All panik och smärta. Alla tårar och ekande skrik. Allt blod som rinner. Alla planeringar och texter. Allt hat. Det är min trygghet och en snabbare väg till frihet. Här kommer jag för alltid att vara fast.
Ur en av Carros dagböcker

Vid den här tiden för fem år sedan, hade Carro varit död i cirka 17 timmar. Hennes jacka, handväska och förpackningen som de dödliga tabletterna legat i hade blivit hittade och jag var chockad, eftersom det gått upp för mig att det var för sent. I mitt hjärta förstod jag i samma sekund som jag tog emot telefonsamtalet om att hennes saker återfunnits under bron bredvid älven, att det var över.. att Carro var död och att det från och med den sekunden enbart handlade om tid tills det skulle bli bekräftat. I chocken försökte jag kontrollera nåt i mitt liv, så jag städade. Jag fick Camilla och Henke att också hjälpa till att städa och jag väntade. Vi väntade. Det vi väntade på var polisen, som vid det laget var på väg ut för att leta efter Carro med hundpatrull. Mina kinder var domnade, fingrarna kalla och allt jag såg, såg jag som om det var i en tunnel. Världen hade blivit inlindad i bomull och var långt borta, det enda som var verkligt var smärtan som hotade att slita sönder allt inom mig. Trots att jag egentligen visste, trots att min kropp på ett så smärtsamt sätt skrek åt mig hur det var, ville jag ändå hoppas. Jag ville så gärna tro att hon ändå fanns där någonstans, levande och skulle komma tillbaka.. Hon kom aldrig mer tillbaka, åtminstone så kom hon aldrig mer tillbaka och var vid liv. Nästa gång jag skulle få se Carro, var när hennes kropp hade hittats av dykare i älvens svarta kalla vatten tio dygn senare. Det visste jag inte då, då visste jag bara att allt var fruktansvärt fel och att jag hoppades så väldigt mycket på att hon skulle dyka upp, leva och att allt bara hade varit en otroligt hemsk dröm.

Idag vet jag att det inte var en avskyvärd dröm. Idag vet jag att det värsta som kunde hända hade hänt och idag vet jag att så många av alla frågor som jag har aldrig kommer att bli besvarade. Idag är jag tjurigt innesluten i min värld av egoistisk självömkan och trasig saknad och försöker desperat hålla mig fast vid nån form av illusion om att världen är en vacker plats. Vissa dagar så ser jag det, jag ser allt det vackra och tar dessutom tillvara på det i vetskapen om hur viktiga alla dessa ögonblick av vackert och glittrande är. Idag är som sagt inte en sån dag. Det är en dag när jag är ensam med mig själv, i mig själv, och det jag kommit fram till är att det är så livet är. Ensamt, ödsligt och oerhört påfrestande. Ibland går det människor bredvid en, men till syvende och sist lever man sitt liv själv, med sig själv och på egen hand. Idag är en sån där dag när det är så otroligt tydligt och det gör mig oerhört trött. 

Idag är även en dag som innehållit frånvaro av nåt som borde vara närvaro. Varje gång det händer blir jag förvånad, besviken och trött och ber om att få bli lämnad ifred. Varje gång säger jag: jag klarar mig och varje gång tänker jag på hur otroligt utmattande det är att behöva stå upp själv. Solitär, vindpinad och självklar, fast självklar är den största illusionen av alla. Så idag är, vilket även alla dagar tenderar att vara, en dag när jag återigen blir medveten om prioriteringar och dess innebörder. Och idag är det, som sagt, fem år sen det riktigt gick upp för mig att jag förlorat min 18-åriga dotter, mitt älskade yrväder och mitt förstfödda barn. Carro, som stod för livet självt, var som en stormvind och led av en depression. Carro som jag älskar och ännu inte vet hur jag ska kunna vara utan resten av mitt liv. Carro, som hade ett hjärta som rymde oss alla och ett mående som slet undan hennes fotfäste. Henne är det alla mina tankar cirkulerar kring idag. Henne är det jag skulle vilja skrika till att hon ska komma tillbaka, att hon inte fick lämna oss andra här. Jag skriker inte. Istället klarar jag mig och det gör jag på det sätt som livet är.     

torsdag 7 november 2013

Så dåligt ska ingen behöva må

Jag saknar dig älskade unge <3
Det är fem år och en dag sedan jag sist träffade min äldsta dotter. Fem år en en väldigt, väldigt lång tid att vara utan någon man älskar så mycket. Min äldsta dotter är död, men i mitt hjärta känns det som om hon lever.. som hon skulle kunna komma in genom dörren vilken sekund som helst på sitt karakteristiska vis och med sin enorma utstrålning. Fast hon kommer inte. Hon kommer aldrig mer. För min äldsta dotter, min lilla Carro, hon är död och hon skulle egentligen inte behöva vara det. 

Imorgon natt, natten till den nionde november, är det fem år sedan Caroline tog sitt liv. Efter många år med en svår depression, självskadebeteenden och en värld som inte tolererar nåt utanför det som bör vara, orkade hon inte längre. Hon löste problemet livet genom att välja att inte leva mer och så dåligt ska ingen behöva må. Fast min äldsta dotter gjorde det och det spelar ingen roll vad någon gör längre, för inget kan få henne tillbaka. För mig, för resten av min familj och alldeles för många familjer runt om i världen, är självmordsstatistiken inte bara siffror. Det är den verklighet vi lever i och alla dessa siffror, står för så oändligt många fler söndertrasade hjärtan med gapande och enorma hål. Ingen som mår så dåligt ska behöva anses vara ett problem. När man mår så dåligt som min Carro gjorde, borde man mötas med förståelse, mycket mindre krav och definitivt inte vara någon form av försöksverksamhet för eventuellt fungerande metoder för att få personen fungerande på det vis som samhället förväntar sig. Fast inget av det där spelar någon roll längre. Åtminstone inte för Carro.. Carro med sitt stora hjärta, sin enorma känslighet och väldiga önskan om att passa in och vara älskad.. Carro, som om drygt ett dygn har varit död i fem år och hon skulle inte ha behövt vara det. 

måndag 4 november 2013

Ett ljus i mörkret

Helgen med alla vackra ljus spridda över hela kyrkogården är över, regnet strilar ner och det är höstigt mörkt. Snart har det gått fem år sen Carro dog och på onsdag är det exakt fem år sen jag träffade henne för allra sista gången när hon var vid liv. Fem år låter så otroligt länge och det är det, i alla fall när man saknar. Det är fortfarande ingen tid när det gäller att bearbeta och förstå det helt obegripliga. Älvens vatten är svart, lika svart som då. Varje dag, varje hösttecken viskar till mig om alla likheter och talar om att det var vid den här tiden det hände. Jag ältar. Det är inte konstruktivt, men det är nödvändigt ibland så det får vara så nu.  

Mitt i alla minnen, alla trasiga känslor och saknaden finns det ändå liv. Varje ögonblick har blivit så mycket viktigare, för jag vet vad man kan missa om man inte tar vara på dem. Så under en del av helgens ögonblick har jag njutit av att vakna till doften av nygräddat bröd, ätit nybakat bröd och nybakade bullar, haft besök, övat mina kulinariska färdigheter genom ett djupdyk i soppvärlden och umgåtts med nära och kära.  Igår tog jag vara på en bunt ögonblick genom att gå på ett gympass som kallas push. Idag har en hel del ögonblick ägnats åt att känna konsekvensen av detta förunderliga sätt att spendera tid på. Jag har träningsvärk, det gör ont men det är ändå lite skönt. Det är måndag, så naturligtvis har jag spenderat en del tid på jobbet. Jag har blivit bjuden på lunch av mitt ex, stekt köttfärsbiff efter jobbet, umgåtts med Emelie och faktiskt lyckats hitta tillbaka till mig själv lite i alla vardagligheter. Helgen var tuff, kyrkogårdsbesök innebär alltid en del ras. När de dessutom är kombinerade med november och december sparkar de omkull mig varenda gång. Fast i dag står jag igen och det har jag gjort i omgångar under helgen också. Bara det är faktiskt värt att begrunda under några ögonblick.


fredag 1 november 2013

Dyra steg


Hösten, november och december. Månader som kostar, månader som gör ont. Alla månader gör ont ännu och kommer väl antagligen att fortsätta göra så resten av livet, men hösten är tung. Det är som kroppen i sig själv vet att den här tiden har hemska saker hänt, saker som inte fick hända och den reagerar. Psyket reagerar och världen, åtminstone min värld, rasar i omgångar. Det är en kostsam tid, om energi anses som valuta. Det är ett kostsamt liv, om redan omnämnda valuta är den gällande. Mitt i alla kostnader glimmar det ändå ljus av olika slag. 

Det första ljuset som glimmade till för dagen bestod, för min del, av en oväntad överraskning i form av ett paket, som låg och väntade på mig på mitt kontor efter ett möte. Det stod ingen avsändare och det fanns inget som talade om vem det kommit ifrån. När jag öppnade det var det ett vitt hjärta med två änglar i. Jag började naturligtvis att gråta, så rörd blev jag. Efter en del detektivarbete lyckades jag ändå få fram vem det varmhjärtade personen är. Tack till Dig! Du är guld! 


De andra ljusen fanns att se på kyrkogården. Så många och så vackert. Älskade Carro och Henke, vart ni nu är, kom ihåg att jag älskar er och var säker på att jag saknar er.. alltid. Det var inte bara ljus vid deras gravar, någon hade varit dit med ett väldigt vackert hjärta med texten saknad på. Det var fint att se. Det var vackert med alla ljus och jag är glad att jag åkte dit. Trots att det är vackert, trots att jag vill, så får det mig ändå att vackla och nästan rasa varje gång. Idag klarade jag det trots allt och det är stort på sitt sätt.  

För att försöka få tyst i huvudet, begav jag mig på step up. Det var frigörande, det stillade mina tankar medan jag var där och det var riktigt, riktigt roligt. Så kroppen har fått sitt, det är helg och vi har vandrat runt på kyrkogården som nästan var att likna vid en stjärnbeströdd natthimmel, så vackert var det. Imorgon blir det hemmets lugna vrå, lite pyssel i huset och bara lite tid att andas. En bra tid, mitt i all otid som består av hösten, november och december.