Kanske är det bara trasor kvar

Nu, på slutet, har det börja sjunka in i mig. Efter två år, sju månader och 27, snart 28, dagar har jag börjat förstå att min Henke är död. Först nu kryper det sakta in under mitt skinn och jag avskyr det. Det gör ont, fysiskt ont, att börja förstå. Det sliter, trasar sönder och förstör allt som för länge sen var helt. Ibland, som idag, blir smärtan för stor för att dölja. Då går det inte att hålla några tårar inne, de tränger fram hulkande, högljutt, brutet och precis så rått som bara sorg kan visa sig. Det känns som bröstet sprängs inifrån, samtidigt som all hulkande gråt gör att det inte går att andas. När jag inte kan andas som jag vill får jag panik, eller panikångest som det så osnyggt heter. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Hur ska jag kunna leva utan min Henke? Jag vill inte att han ska vara död, jag vill att han ska leva, jag vill att han ska vara här. Efter de fyra år, åtta månader och 21, snart 22, dagar som Carro varit död, har jag ännu inte lyckats klura ut hur jag ska klara mig utan henne. Hur ska jag klara mig utan min Carro resten av livet och alltid? Jag har inte ens lyckats med att riktigt förstå att hon är död, så hur kan då Henke också vara det? 

Ibland, nästan jämt, mitt i förståelsen som sakta kryper nära, känns det som vi leker vardag. Vi försöker låtsas att livet går sin gilla gång med alla vanligheter som hör livet till. Åtminstone är det vad vi visar upp utåt, åtminstone är det vad de flesta människor orkar med att se. Fast vi vet att inget längre är vardag, eller åtminstone ser inte vår vardag ut som många andras vardag gör längre. Vår vardag är uppdelad i stunder, en stund i taget som till sist blir till timmar och så småningom dagar. En dag är nu för tiden som en evighet, fylld av hur många stunder som helst och lika många känslor. 

Vi är långt ifrån hela längre. Snarare är vi bitar som vi genom vår egen kraft håller samman, som vi lägger ner hur mycket energi på som helst för att klara av att hålla på plats.. ibland. För det är jobbigt att se efter alla bitar samtidigt som allt inom en gör ont. Det är krävande att försöka leka vardag, när inget längre är som det ska och orken knappt räcker till nåt mer än att hålla ihop. Jag tycker vi gör ett bra jobb ändå, Camilla, Emelie och jag. Faktiskt så tycker jag att vi klarar det alldeles strålande som överhuvudtaget lever eller är vid liv. För vissa stunder är det så det är, vi är bara vid liv men vi orkar inte leva. 

Idag har stunderna varit av blandad karaktär. Vi har levt, Emelie och jag här och Camilla på den plats hon för närvarande är, på olika vis. Emelie har lekt med en kompis, jag har hämtat böcker och målat dem vita, vi har lagat mat, bakat en sockerkaka, sett på serier, varit ute med hundarna och gått sönder. Mellan alla stunder av liv, har vi stunder total trasighet, av lite förståelse som gör att världen krackelera igen. Men alla stunder, alla dagar, är i ljuset av dem, i tomheten de lämnade efter sig och i smärtan som kommer av all saknad när de inte är här. Idag hittade Emelie ett meddelande som Henke skrivit för länge sen, om att han var hos en kompis, på receptet när vi skulle baka, vi hällde en av ingredienserna till kakan ur Carros burk, jag vek nytvättade handdukar och då var Carros aprikosfärgade handduk med hennes namn och Bamse tryckt på med och Emelie frågade mitt i alla bestyr: kommer du ihåg att du kallade Henke för Nelen ibland? Det gjorde jag, bland annat. Varför minns jag inte längre, men det stod för kärlek och Henke accepterade det utan invändningar. Så ser våra vardagar ut, olika stunder med olika innehåll, blandade huller om buller med varandra. Det enda som är konstant är att alla stunder silas genom saknaden efter dem, efter Carro och Henke, som väl ingen av oss ännu har klurat ut hur vi ska klara oss utan. Älskade, saknade barn. Tänk om ni bara kunde leva. 

Som sagt

Tänk så ofta människor bara slänger ord omkring sig, utan eftertanke och oftast utan att egentligen mena så mycket med dem. Jag är ibland en av dessa obetänksamma, som kan göra mig lustig över mig själv, ibland driva med andra i nån dålig humorform, irriterat kasta ur mig nåt obetänksamt eller för den delen faktiskt säga nåt vänligt ibland också. Allt detta utan att ägna alla dessa ords åverkan en tanke. Men ord är kraftfulla, oavsett vilken tanke eller brist på tanke som ligger bakom, så påverkar det uttalade människor starkt. Ofta landar uttalade ord, vare sig det är verbalt eller i skrift de är uttalade, i mottagaren för att stanna. Tänk alla ironier, alla skämtsamt uttryckta saker, alla arga ord som bara kastas fram. Tänk alla vänliga, omtänksamma, kärleksfulla ord som också kastas omkring. Tänk alla tankar vi har om oss själva. Så dök vattenbilden upp framför mig på datorn. Som vanligt säger bilder mer än ord och det är nog tur det.

Skrikande galningar på vägen

Även Emelie älskar vatten - åtminstone om det innefattar att bada i det

Om någon nånsin skulle undra om det går att skratta så man skriker, är svaret ja. Vilken himla galen dag det har varit. Planeringen innefattade egentligen Furuvik, tivoli, djur, bad och under kvällen Stiftelsen, istället hamnade vi i Orsa. Jodå, det var genomtänkt. Bara inte alldeles planerat. Trötta, lite lojt avslagna begav vi oss mot vårt nya resmål. Emelie var trött och somnade i baksätet, Camilla körde och jag var sedvanlig kartläsare. Det där med att vara kartläsare är mer nån form av pseudonym för att lida av total brist på lokalsinne, men jag är åtminstone inte den enda i familjen som lider av denna åkomma. Dagen idag var inget undantag, men det var inget som visade sig förrän vi var på väg hem. Ditvägen gick faktiskt helt utan underliga inslag och väl framme hittade vi faktiskt till badet omgående. Vi badade, solade, badade, fikade och badade. Det tar på krafterna att bada relativt oupphörligt, så framåt eftermiddagen var undertråden slut. Trots det tog vi oss en sväng ner till stranden, efter dagens bassängbadande. Jag älskar vatten, stora vatten, helst havet. Det är som hela mitt väsen står i direktkontakt med detta respektingivande element och så fort jag är i närheten av det, får min själ ro. Det är en helt underbar känsla, att bara stå där med fötterna nergrävda i sanden under vattnet och bara suga i sig helande energier. Nämnde jag att jag älskar vatten?

Nyvaken Emelie, älskade Camilla och Emelie, solstolle och vatten

Det var på hemvägen det spårade ur, det var då all trött nöjdhet bubblade fram och det var då vi faktiskt började skratta så vi skrek. I Mora visade sig de första symptomen. Vi pratade om allt och inget, mindes lite roligheter och då kom det. Allt skratt bara bubblade fram, frigörande, högt och så totalt osnyggt som bara äkta totalgalet skrattande kan vara. Det åkte förbi folk i bilar, en del hörde oss andra såg oss, och även de skrattade. Faktiskt såg det ut som de skrattade åt oss, men det verkade alltför otroligt för att vara sant så antagligen hade även de en väldigt rolig dag. Skrattandet i så gott som skrikform fortsatte hela vägen hem. När vi, efter att bestämt oss för att köra över Sollerön hem och körde den vägen i säkert en halvtimme (medan Emelie muttrade att det kändes som vi åkte åt fel håll), för att komma fram nästan vid ridskolan i Mora igen var det totalkört. Camilla klarade inte ens av att köra ur korsningen, för ett nytt försök att hitta hem, på flera minuter. Emelie forsatte sitt muttrande, den här gången handlade det om att det var tur att hon inte hade någon av sina kompisar med som vi betedde oss och till och med det var fruktansvärt roligt. När vi väl kom hem, såg vi snarare ut som vi gråtit än skrattat. Tårarna rann, näsorna rann och det var helt uppenbart att skrattande inte riktigt har de skönhetseffekter man skulle kunna tro. Det var ett härligt avslut på Furuviksresan, som blev en Orsaresa. Väl hemma har vi skött oss, åtminstone nästan, viss fnittrande har det allt varit. Fast kvällen har även innefattat marsvinsbursstädning, tvättning, köttfärsbiffsstekande och diskande, så viss nytta har faktiskt även hunnits med.

Fredagens turistande i Mora

Torsdag och fredag var även det riktigt trevliga dagar. De innehöll också en hel del skratt, turisttågsåkning i Mora, lasarettsbesök med Camilla för bedömning av knä, kaffebjudning hos ex svärföräldrarna som bjöd på suveränt god päronkaka i syrenbersån, hämtning av Camilla i Värnäs, älskade döttrarna samlade igen, lunch hos morsan, sol, åska, vatten och självklart hundliv. Det har varit några bra dagar i livet, med de allra viktigaste ingredienserna - kärlek, vänskap, skratt, familjeliv och tacksamhet. 

Kaffebjudning i Tores och Anitas syrenberså, grönska och hundliv  

Grisbra eller svindåligt?

Grisbra eller svindålig - det är liksom frågan

Det är konstigt att livet kan vara åt helvete, samtidigt som ens dag är bra. För så har den här dagen varit, åt helvete och bra. Kanske helvetes bra, fast det är dåligt. Dåligt är det för att jag glider på den numer mycket välbekanta kanan neråt, bra för att livet i sig kan vara just bra ibland. Bra kanske även för att jag vet hur viktigt det är att ta vara på allt som inte är dåligt och inte dåligt är det mesta som innehåller liv. Komplext, men livet är faktiskt precis så. Inte alltid bra, suveränt, magiskt, orättvist, smärtsamt, glittrande, fyllt med kärlek, svart och fyllt med sorg - komplext helt enkelt. Idag läste jag vad en 90-årig man skrivit om livet och det var bland annat: det enda som verkligen betyder något i slutet är att du har älskat. Det tror jag också, allt annat är egentligen oviktigt när saker och ting sätts på sin spets. Därför, när jag tänker tillbaka på det liv som är mitt, känner jag mig ändå väldigt nöjd med att jag har älskat och att jag fortfarande älskar. Jag älskar många människor, men den kärlek som sticker ut och betyder allt är kärleken till alla mina fyra barn. Jag älskar dem med en sån där kärlek som egentligen inget rår på, inte ens döden kan ändra på den kärleken. Naturligtvis har jag ibland varit både arg, uppgiven, osedvanligt utmattad och trött, men jag har ändå alltid älskat dem. Antagligen, det är åtminstone en klok 90-årig mans erfarenhet och även min, så är det det enda som i slutändan egentligen betyder nåt - kanske till och med det som betyda allt. 

På väg att bryta en vana ;)

I vilket fall som helst så har vi, Emelie, hennes kompis Elvina, Emelies pappa och jag, begett oss ut på en liten utflykt idag. Eftersom det på slutet varit väldigt mycket naturupplevelser, bestämde vi oss för att bryta den trenden och därför begav vi oss till fårcaféet i Dala-Järna. Sist Emelie och jag var dit var för två år sen och det visade sig att det var precis lika trevligt nu, som då. Vilken kanonbra idé egentligen. Barnen, ja de vuxna med om de vill förstås, får umgås med djuren på ett avslappnat sätt i deras naturliga miljö, samtidigt som det finns fika som gör att de vuxna sätter sig och låter lita av all tid bli kvalitetstid. Guldkorn i tillvaron faktiskt. Vi fick dessutom uppslutningssällskap medan vi var där. Madde och Signe samt Emelies farmor och farfar Tore och Anita, dök upp för fika och umgänge. Det var en trevlig utflykt, en sån där bra dag grej, med människor som står en nära. 

Kattastrofartat mysigt (katastrofalt nog felstavat, men med flit)

Suveränt fika!!!

Fårskallar, ja och Emelie och Elvina förstås 

Madde och Signe

Farmor Anita och farfar Tore

Har varit bääästa dagen på hela veckan hittills

Saknade, så saknade

Det började gnaga i mig redan första kvällen vi var i skogen, Emelie och jag. Det gnager i och för sig alltid i mig, ligger precis under ytan och är det som min värld filtreras genom. Stor del av min tanketid går åt till att tänka på dem och om jag inte gör det silas alla andra tankar genom ljuset från tiden med dem. Jag tänker på, och för ensidiga monologer i mitt huvud, med Carro och Henke. Så gott som alltid, vad jag än gör. 

Då, den där första kvällen i stugan i skogen, hittade Emelie några teckningar som Carro gjort. Det gjorde hon strax efter att vi tittat på trädkojan som Carro, Camilla och Henke byggde när de var mindre. Saker som de gjorde, Carro och Henke, då när de levde, när de fanns med - inte bara i mina tankar och i mitt hjärta - utan verkligen med i livet. I mitt liv, i Camillas och så småningom i Emelies liv. Saker som satt spår, fysiskt påtagliga spår, som går att hitta. Som går att se. Som Emelie just den där första kvällen i skogen lyckades både hitta och lyckade se.

Emelie frågade många saker, olika saker. Det gör hon i och för sig ofta, så jag antar att även hennes inre värld filtreras genom allt det som Carro och Henke var. Carro, som Emelie minns lite vagare än Henke, vill hon vet hur hon var, vad hon tyckte var roligt, vilket temperament hon hade, vad som fick henne att skratta.. Emelie minns när Carro badade med henne, bakade bullar och spelade piano tillsammans med henne. Naturligtvis minns hon många andra saker också, men hon saknar att känna Carro så väl som hon skulle vilja. Hon var trots allt bara fem år när Carro dog och Carro var heller inte alltid närvarande under dessa fem år. Det är förståeligt att hon inte minns allt så tydligt som hon skulle vilja. Det är förståeligt att hon vill komma Carro närmare. När det gäller Henke är frågorna annorlunda. Honom minns hon väl, de stod varandra väldigt nära och Henke var den givna idolen. Det är han för den delen än, Emelies idol. Frågorna om Henke handlar mer om vad han sa i olika situationer, som när de byggde trädkojan vad sa han då? Jag minns förstås inte allt som Henke pratade om, för Henke kunde verkligen prata när han ville, men jag minns en del och en del av allt jag minns berättade jag för Emelie den där första kvällen i stugan.  

Ändå sen då, den där första kvällen där i stugan, har de gnagt. Alla de där känslor som jag ständigt försöker att hålla på plats för att de inte ska ta över min värld och ta över mitt liv. Bubblande, högljutt brusande och väldigt pockande är de på väg upp till ytan igen. På väg att riva sönder de bitar jag hunnit bygga ihop sen förra gången de trängde sig fram i ljuset, på väg att slita ner mig på knä igen. 

Emelie var iväg på affären en sväng i dag. När hon kom hem sa hon: jag ska hälsa till dig från Marre, Madde eller vilket är det nu igen då. Tja, det beror förstås på vem du menar, svarade jag, menar du Carros kompis? Ja, sa Emelie, jag menar Carros bästa kompis, hon som var med och tittade på Carro när hon var död. Ja då är det Marre du menar då, svarade jag samtidigt som jag i mitt sinne återigen förpassades tillbaka till det där rummet i källaren på vårdcentralen. Rummet där Carro låg på en bår, blöt, kall, lika vacker som alltid men inte längre levande, en av gångerna. En annan gång var det Henke som låg där, blodig, med ett fint puder av glassplitter i håret, trasig, men som ändå såg levande ut fast han var död. Tredje gången var det Henke som låg där på en bår i det där rummet, igen och för sista gången någonsin, fortfarande trasig, med stelnat blod och blåmärken och inte längre levande. Antagligen var det till det rummet Emelie också förpassades tankemässigt en stund, åtminstone såg det ut så på hennes eftertänksamma, lite ledsna min. Ingen av oss sa nåt mer på ett tag, istället fortsatte vi vårt dagliga liv. Livet som ständigt silas genom saknaden efter de två som borde ha fått vara med oss.    

Ex i badet

Goodmorning

Gårdagens morgon startade precis där vi utslagna somnat kvällen innan, Emelie och jag, det vill säga i Camillas säng. Nämligen är den konstant belägrad, den bredaste sängen i vårt hem som den är, när Camilla är borta. Nu var det dock ett tag sen, eftersom vi varit i skogen och det var helt underbart att vakna i en mjuk säng. Resårmadrasser, bäddmadrasser och madrasser av allehanda slag som är fjädrande, tjocka och mjuka är lyx. Faktiskt en vardagslyx som ofta glöms bort, men det är ändå en lyx. Wow, så skönt det är att vakna utan smärtande nackar och axlar. Trots att vi gärna använder hennes säng, Camillas alltså, vill vi nu gärna att hon kommer hem en sväng. Om inte annat så behöver jag hennes hårfärgartalanger, men inte bara därför. Vi saknar henne, det är inte ofta eller faktiskt aldrig som vi har varit ifrån varandra så här länge efter Henkes död så det är ovant och tomt. Fast jag vet att hon är på ingående, nämligen ska hon till Mora under fredagen så då är hon vår efter det. 

Magnus alias exet genomför ingående stuginspektion

Förutom att det var underbart att vakna upp i en mjuk säng, var det inte lika underbart att det var så in i nordens tidigt. Okristligt tidigt för att gå ut, men hundarna krävde kissmöjligheter och en snabb titt på omgivningen utomhus avgjorde det hela. Det blev inte att ta en promenad i de närliggande omgivningarna. Dansbandsveckans efterlämningar var mer än tydliga och känslan utanför porten var allt annat än fräsch. Så Emelie, husgudarna och jag klev sömndruckna in i bilen och for till skogs, eller i alla fall till Byråsen för lite hundaktigt frispring och lite blåsigt uppvaknande för oss tvåbenta. När vi kom tillbaka till de mer centrala delarna måste jag ändå säga att jag är imponerad. På kort tid hade de som arbetar med att hålla vårt samhälle snyggt, verkligen hunnit med att snygga upp en hel del. På bara drygt två timmar hade de lyckats städa bort så gott som alla spår av ovan nämnda efterlämningar. Jag trodde att det skulle ta resten av sommaren som det såg ut, så vilket jobb de hade gjort! 

Emelie tittade på termometern i vattnet och sa:
- det är jättevarmt, nästan 20 grader eller i alla fall 18. 

Under dagen hann vi även med att bada, eller i alla fall Emelie. Jag tyckte att det kändes för kallt, kanske var det den gångna veckans många bad som satt sina spår. Först for vi till Vallsjön, där stugan som vi bott i under veckan som gått ligger, tillsammans med mitt ex tillika Emelies pappa för inspektion. Nämligen är det mina exsvärföräldrar som äger paradiset vi varit i, så stort tack till dem för att vi fick förmånen att vistas där under hela veckan som gått. Jag har snälla exsvärföräldra och ett snällt ex. Vi fick godkänt efter stuginspektionen, så därefter fortsatte vi vår färd till en annan väl dold badplats av underbar karaktär i skogen. Där på bryggan i skogen vågade till och med jag doppa fötterna åtminstone. Det var en härlig dag i går. Vi fick det bästa av allt, naturen, glittrande småvågor, smågrodor, hundspring, bryggreflektion och mjuka sängar, Croodarna (animerad film) via datorn och rinnande vatten när vi diskade.

Livskvalitet

Under veckan som gått har livet visat upp sin komplexitet igen. Dagligen drabbas människor av just den komplexiteten, glädje och sorg i snabba skiftningar. Den här gången gällde sorgen ett barn. Mina tankar går till de anhöriga och den lilla ängeln som begav sig av alldeles för tidigt. Emelies liv består idag av glädje, hon har haft alldeles för mycket sorg i sitt tioåriga liv redan så det är bra. Hon är iväg med en kompis och badar. Lek i kombination med vatten, kan livet bli mer underbart när man är tio år? Själv gör jag, kanske inte lika underbara saker men nödvändiga, jag tvättar upp, dammsuger och studerar det sinande matförrådet. Påfyllning av detta är omedelbart behövligt, men ack så otroligt trist att hålla på med. Nåja, det är faktiskt ännu tristare om det inte blir påfyllt. Faktiskt inte roligt alls, så mission impossib.. nä just det ja.. mission påfyllning är vad som gäller. 

Dra åt skogen!

Hemma igen

I nio dagar (och nätter) har vi, Emelie, jag Harry, Nova och Engla, vistats i skogen. Inga lustiga öltältsbesök eller barrundor av något slag. Istället har energi insupits genom sol, vind, bad och frihet. Frihet genom att kunna gå klädd i tunna, korta och så lite varma kläder som möjligt, släppa hundarna lösa direkt utanför dörren, bada näck, basta på kvällarna och slänga sig i en sval sjö efteråt, njuta av spektakulära solnedgångar, grilla korv i öppen eld, läsa och sova precis när det passade. Ikväll bestämde vi trots det att det var dags att bege sig hemåt för att hinna med att se på det årliga fyrverkeriet under dansbandsveckan. Vi valde att njuta av det från balkongen. Samtidigt hann vi se fördelarna med att vara i skogen den här veckan. Emelie var mycket förskräckt över personerna som spydde på vår bakgård, kissade på en del bilar, på husväggarna och på soptunnorna. Hon var dessutom rätt chockad över att det knallade runt en manliga variant av det mänskliga släktet och drog snoppen mot bland annat husväggen. Faktiskt så chockad att hon hyschandes kröp ner för att inte synas. Jag struntade fullkomligt i om jag syntes, vi stod på vår balkong för att titta på fyrverkerier och hade inte särskilt mycket att känna oss dumma över. 

Kvällarna i skogen

Efter hemkomsten, innan fyrverkerier och chockerande människor, städade vi marsvinsburarna och duschade. Att få duscha i varmt rinnande vatten är faktiskt helt gudomligt efter drygt en vecka utan såna bekvämligheter. Till och med hundarna fick duscha. Nu sover de, Emelie och husgudarna, helt utmattade efter veckan som gått och kontrasten att komma hem till allehanda annorlunda upplevelser. Själv sitter jag och njuter av att vara nyduschad, nyinsmord och sittandes i en väldigt mjuk säng hemma. Fast jag kan inte låta bli att längta lite efter friheten, solnedgångarna och tystnaden som var i skogen.   

Badbrudarna Emelie och Jennifer

Frukost i skogen

Spår av Carro
Emelie hittade några av hennes teckningar i en låda i stugan sedan tiden Carro, Camilla och Henke var med där

Lite frusna, väldigt trötta 

Larvigt skönt i skogen
Larvigt skönt att komma hem

Även i skogen kan det finnas en prins

Solstolle

Gött att leva

Finbesök

Fi.. eh, nåja besök i alla fall

Kom och lek med mig

Vackra tjejer i en vacker värld

Husgud dyrkar solgud

Husgud på span

Morsan på skogsvisit

Soluppgång

Glittrande ögon vid glittrande vatten - en lisa för själen att se

Servicekänsla

En dag på kontoret med numer bara tre dagar kvar att arbete innan semestern börjar, kan faktiskt kännas väldigt lång. Inte bara väldigt lång, utan även väldigt tröttsam. Fast jag kan säga att det underlättade min dag när mitt snälla ex kom susandes och stack in lunch genom kontorsfönstret till mig. Det är såna gånger man kan prata om servicekänsla :)

Kroppsliga köttbullar

Dessa oövervakade tillfällen när man av olika anledningar lyckas slänga ett getöga på nåt, som visar sig se ut på ett annat vis än man trott, inträffar ju då och då. Idag kastade sig getögat rätt in i bilderna på mitt eget blogginlägg (det förra). Det medförde ett snabbt kliv tillbaka till tidigare köttbullereflektion. Nåväl, jag står fast vid tidigare åsikt. Jag tycker om köttbullar, åtminstone hemgjorda och jag är synnerligen hemgjord. Med den nygamla insikten om mig själv, kan jag nu lugnt vandra tillbaka till jobbet för de sista timmarnas arbetsliv för dagen. Nämligen kommer jag att flexa ut klockan 15.00, varför jobba längre än nödvändigt när det är sommar och livet inte borde innefatta kontor eller arbete liksom?  

Bilda egen uppfattning

Idag begav vi oss, Emelie, morsan och jag, för att hämta hem Camilla. När vi ändå var på vift passade vi på att ta en baddag på vägen hem. Gissa om dagen varit underbar? Den hade kunnat få fortsätta och fortsätta hur länge som helst. Vi badade, fikade, hittade musslor och ett drag. Vi njöt av solens underbara strålar och vi fick uppslutning i våra badaktiviteter av Patrik. Till och med jag har spenderat några timmar i vattnet. Emelie hade kunnat tänka sig att spendera många fler timmar i plurret, faktiskt nästan hur många som helst. Nu återstår bara dusch av hundar som ägnat dagen åt allehanda fjösaktiviteter och så sängen. Även om det nästan inte kan bli bättre dagar än såna som idag blir man väldigt trött av sol och bad, så sängen är ett riktigt efterlängtat inslag i tillvaron ikväll.

Första åsynen av dagens vistelseplace :) 

På plats

Även morsan platsar på stranden

Bränt fläsk 

Vinnande koncept

Lite utsikt

Vattnigt 

Kärlekar 

Härlig dag vid Rådastrand i Råda

Glädjeskutt

Mycket glädje

Family

Tidlöst & hopplöst galet

En solig dag med privat kock, sollapande hos kär vän, hundliv, vattenliv och vinliv.

Ledig och sol, vilken underbar kombination. Lördagar är underbara dagar, det är liksom den dagen när man har all tid i världen. Det är ingen jobbdag dagen därpå och det har inte varit en jobbdag samma dag, som stulit en del av ens energi. Så för att fira den helt tidlösa veckodagen klev jag upp klockan jättetidigt och njöt av soluppgången och fridfullt inmundigat kaffe, innan jag gick i säng och sov nån timme till. Det är ledig frihet, att inte ens behöva titta på klockan och tänka: f_n, nu ska jag strax upp, jag måste sova. 

Efter sömn, lunch tillagad av privatkock och en lunkande återstart av dagen bar det av. Majan och Hasse var målet för dagen och där blev vi kvar, Patrik och jag, under många timmar i solen. Faktiskt så många att vi bara hann hem och byta om till badkläder innan det var dags att åka dit igen. Skinksallad, vin och några goda vänner är den allra bästa inledningen på en badkväll, i alla fall en bad i tunnankväll. Så mycket skratt det blev och så många russin som slutligen klev upp ur badet, för att fylla på det urbadade energiförrådet med kaffe och glass. Soliga dagar i goda vänners lag kan rekommenderas för kraftigt förhöjd livskvalitet., kan jag tala om. Nu blir det umgänge med John Blund. Jag riktigt längtar efter att få krypa i säng med honom.