Tårar & näsblod

Varenda dag skulle jag, utan någon som helst tvekan, ta på mig alla mina barns bördor, sorger och bekymmer om det gick. Antagligen, förhoppningsvis, är det vad de flesta föräldrar tänker. Antagligen, förhoppningsvis, är det vad de flesta föräldrar försöker med. Trots det, trots alla försök att lyfta bort allt som är jobbigt, går det inte alltid. Idag har det varit en sån dag. Idag fick jag hem en väldigt ledsen Emelie. När livet blir för mycket, blöder Emelie näsblod och idag har det varit för mycket. Ett marsvin har dött under dagen. Är man tio år är ett husdjurs bortgång en traumatisk händelse, är man över fyrtio år är det fortfarande traumatiskt. Fast är man tio år och dessutom bär på en ryggsäck som är lika tung som Emelies, är förändringar och död inte bara traumatisk, utan en förödande upplevelse. Min samtalskontakt har förklarat det många gånger för mig, både när det gäller mina barn och mig själv. Med en sån ryggsäck som Emelie bär, som vi alla tre bär, blir alla förluster, förändringar och ledsamheter det som gör att våra hjärnor kastar oss tillbaka. När nåt negativt händer, eller när nåt händer som innebär förändring, tar hjärnan med oss tillbaka till när Carro och Henke dog. Inte bara som minnen, utan våra hjärnor slänger oss formligen in i de känslorna vi hade då. 

De känslorna som vi hade i samband med att först Carro och sen Henke dog, är övermäktiga. Dem klarar inte jag av särskilt bra och hur ska man då klara av att hantera dem när man är tio år. Det är inte bara marsvinets bortgång som har varit av den mer förödande karaktären idag, det är fler saker som gjort Emelie ledsen. Utan att gå in på det för mycket, kan jag väl säga att det gör ont i ett mammahjärta att se sina barn så ledsna. Det gör ont att inte kunna hjälpa, rätta till och göra allt bra. Så är en del dagar, allt styr man inte över. Eller snarare så är det väldigt lite man styr över. Det enda jag kan göra en del dagar är att försöka prata, visa och lära ut det jag kan om förhållningssätt. För det är faktiskt det enda som går att göra i de flesta situationer, att försöka välja förhållningssätt och att tillåta sig att känna. Känslor är inte farliga, inte ens de som får en att känna det som att man går sönder. Känslor i sig är aldrig farliga på det viset, utan det är först när man vägrar att känna dem, som de blir farliga. Emelie har känt, det har varit floder av tårar och minst lika mycket näsblod. Det har därmed varit en tuff dag för en tioårig liten tjej med extremt tung packning.

Dagen har även innehållit en hel del glädje. Bland annat har Camilla kommit hem. Mina kvarvarande två döttrar hemma, det är underbart. Det stack till rätt rejält i mammahjärtat när de kramades länge och väl, men då istället på grund av all kärlek som vällde fram när jag såg på dem. Så dagens ledord är nog känslor, av alla de slag, och en förlust.    

Hästkrafter och hyllspets

En lysande dag helt enkelt

Vilken dag det har varit. Den började med en rivstart i samma sekund, som Emelie och jag upptäckte att vi inte hört alarmet igen. Det ordnade sig, vi kom i tid ändå. Väl på plats visade det sig ganska omgående hur dagen skulle komma att bli och så blev den också. Det har varit en helt galen dag, men mycket skratt och underbara kollegor. Den har inte bara varit rolig, den har varit effektiv också. Det är så alla dagar med mycket vardag borde vara. En viktig punkt för dagen, har varit hyllspets och rysch. Det hade jag inte trott när jag gick till jobbet i morse.

Hasse gör ett riktigt hästjobb

Förutom vardagslycka i form av skratt på jobbet, har det även varit en förvirrad dag. Till exempel skjutsade jag Emelie på ridning och det i sig var väl helt i sin ordning. Eller det hade det varit, om det inte vore så att Emelies ridning drar igång först nästa vecka. Snopet skrattande fick vi åka därifrån utan nån ridning för Emelies del.  

Man ska inte se skogen för bara träd 

Istället för hästliv tillsammans med Varghedens islandshästar, begav vi oss iväg till Majan och Hasse och deras hästar, hundar, chinchillor med mera. Kaffe inmundigades, hästarna avnjöts och eftermiddagen blev trevlig trots att den inte blev riktigt som vi hade planerat. 

Älskar att vara i naturen - så vackert & så energigivande

Två kortare promenader i skogen hanns också med, till husgudarnas stora lycka. Utanför Hasse och Majans hus finns det nämligen en perfekt liten stig ut i skogen. Hundarna, som aldrig blir trött på att knalla runt, njöt lika mycket idag som alla andra dagar med skogsdoft och tallar.  

Nya vägar i livet 

Efter Hasse och Majan for vi till Emelies pappa. Han höll på att flytta som bäst, så det gav en förkänsla för vad som komma skall även för vår del. Som vi väntar, men det står antagligen inte på förrän det är dags även för vår del att bege sig till lilla huset.

Bland flyttsakerna hittade Emelie några av sina idolsamlargrejer.
Vild-Hasse -  det är nog en av de största idolerna Emelie har

Väl hemma var det kaffe i kärt sällskap som gällde. Även det var trivsamt. Det är skönt att sitta och titta ut på stjärnorna, småprata och komma fram till en del viktiga slutsatser i livet. Fast kvällen har inneburit fler saker än bara kaffe. Det har sms:ats och det har skickats meddelanden. Tider har ramlat in för en meditationscirkel, medial utveckling och samling runt en bok. Det kommer att bli en spännande höst det här minsann och jag älskart.

Styrka och kraft snyggt paketerat

Ingen man i byrålådan heller

Mannen som ibland delar min säng har varit osedvanligt bångstyrig ett tag. Det är såna beteenden som leder till frustrerad irritation, för att inte tala om otroligt tröttsamma dagar. Herr Blund, den kära manligheten som aldrig finns till hands när man behöver honom, är inte riktigt med på min lista över de mest populära individerna för närvarande. Individer och individer för den delen, myt är väl närmare sanningen nu för tiden. Trots bristen på bångstyrig sängkompis, har dagen varit bra. Förutom bra har den varit lång, med mycket jobb som hållit i sig länge, men förhoppningsvis kan jag efter en sån här dag, och väldigt många vakna nätter, klara mig utan den där totalt odugliga sängkompisen och bara somna ändå.

Den kortfattade versionen av livet just nu består av jobb, lunch med Anette tillika prästen, ridning för Emelie imorgon - islandshästar så klart, ingen sängkompis som tillfredsställer sömnbehovet och annars bara öken. Eller lite social samvaro, kaffe, hundar och älskade barn också. Kanske en och annan bok, nån promenad och bilturer för den delen också. Men annars bara öken. Nåt måste göras, öken är ett ord jag inte ens vill kunna stava till och nu verkar jag klara det alldeles utmärkt. Nåja i helgen kommer Camilla äntligen hem igen efter sommarens bortavaro. Det blir bra det, de av oss som är kvar i samlad trupp igen. Innan samling behöver jag visst åka till Karlstad på nåt vis, med en bil med dragkrok och släpvagn visade det sig häromdagen. Fast inte förrän på söndag. Då ska jag väl bistå när Camilla hämtar sin säng, som hon precis inhandlat. I Karlstad, rimmar inte det på IKEA måntro? 

Det som är viktigt

Jag och tre av mina barn, Carro, Camilla & Henke

Igår kväll, som var en kväll efter en underlig men bra dag, vek jag undan lite tvätt. Där, bland den rena tvätten, hängde en tröja som Carro brukade ha. Nu är det Camilla som brukar använda den, men det hindrade mig inte från att nästan som i trance sträcka mig efter den och trycka den mot mitt bröst samtidigt som jag borrade in mitt ansikte i den. Det enda jag kunde tänka där och då var: Carro! Min älskade, älskade Carro, om du bara kunde vara här. Jag älskar dig, kan du inte bara komma tillbaka? Jag stod där och snusade på tröjan i flera minuter och fast det bara var doften av nytvättat och sköljmedel jag kände, var det Carros doft jag letade efter. Naturligtvis begrep jag, rent intellektuellt, att inget av hennes doft var kvar, men det spelade ingen roll just då. Jag önskade bara så väldigt, väldigt mycket att hon skulle vara nära igen, att hon skulle komma tillbaka, att varken hon eller Henke skulle vara borta och att allt bara skulle visa sig vara en otroligt hemsk dröm trots allt. Men igår, precis som alla andra dagar, kvällar, veckor och månader, visade sig ingen annan verklighet än den jag inte vill ha. Carro och Henke kom inte tillbaka och ingen tröja i världen ändrade på det. Det var med det gnagande hålet i bröstet helt vidöppet och trasigt, jag gick och lade mig. Det var med den skavande känslan av ofrånkomligt borta, saknar mer än jag klarar av och mina älskade barn, som jag försökte sova. Det gick inte särskilt bra, eller faktiskt inte bra alls. Det tog tid att ens glida in i nån dålig halvslummer och natten var egentligen inget annat än en halvvaken skärseld att genomleva, eller kanske snarare försöka överleva. 

Ögonblick med min älskade Carro

Det var med hålet i bröstet alldeles vidöppet, som jag klev upp. Det var med känslan av saknar så jag går sönder, som jag tog mig an dagen. Det var i stadiet kämpa för att orka leva, som dagen gick. Jag måste erkänna att, i jämförelse med att sakna sina döda barn, aktivt välja att leva varje dag och att försöka göra det samtidigt som man går sönder igen och igen, blir många av de världsliga tokviktigheterna inte särskilt enorma och livsavgörande. Det var i det stadiet jag förundrat tänkte på Paulo Coelhos ord: 

"kasta inte bort din tid på förklaringar - människor hör ändå bara det de vill höra" 

Små ögonblick med min älskade Henke

Det var i samma stadium jag klappade mig själv lite försiktigt på axeln, trots att det inte är nåt man bör göra. Det struntade jag högaktningsfullt i. Trots att man inte bör göra det, så gör jag det ändå. Jag tycker att jag sköter mitt liv rätt okej, trots rådande omständigheter och det tyckte jag även idag. Nåt mer som hände även en dag som denna var att det serverades lyxigheter. Exempelvis har min mamma bjudit mig på lunch, min kollega har bjudit mig på eftermiddagsfika av ett rätt onyttigt slag och jag har blivit bjuden på bland annat kaffe på en anordning kallad bodega av en man i kilt. Nu ska jag strax lägga mig och hoppas på att få sova inatt. Som sagt blir en del saker bara ett otroligt ödslande med tid i jämförelse med annat.

Semester med Carro, Camilla & Henke - Emelie var inte född än då

Carro & Camilla 

Henke & Emelie

Linking Park - Castle of glass

Bästa sättet att beskriva det på? Troligen GAHH!

Ny dag - nya omöjligheter?

Hur går det till egentligen? I fredags råkade jag blinka och när jag öppnade ögonen igen var det måndag! För att sätta status på den nya veckan som helt enkelt tagit ett steg förbi helgen, satsade jag naturligtvis fullt ut från början. Eller inte riktigt kanske, jag började faktiskt med att vakna nå så när i tid och det i sig är inte att förakta. Sen återgick allt till det normala igen och tiden betedde sig därmed som den alltid har en tendens att göra, den sprang iväg och inget blev riktigt så mjukstartat som jag hade hoppats på. 

Hårda kontraster

I vilket fall som helst vandrade jag glad i hågen i väg till stället för kontorslek, bara för att upptäcka på vägen dit att min tröja plötsligt blivit väldigt obekväm. Min första tanke var: kan tiden bete sig hur som helst så varför skulle inte även kläder kunna det? Ignorera, gå vidare och låt dagen börja. Det var bara det att tröjan blev mer och mer svår att strunta i och det verkade nästan som den bestämt sig för att stryptag var dagens bästa outfit, vilket verkligen inte är att rekommendera. Nästan framme vid kontoret var det nog, ignorera var över och hårda fakta var vad som gällde. Därför tittade jag ner och upptäckte att tröjan var obekväm av en anledning. Den satt bak och fram. Antagligen berodde det på att såväl tid som allt annat numer verkar bete sig precis som det vill, eller så berodde det helt enkelt på att jag bara hunnit blinka så var helgen var över och det blir väl ingen piggt uppmärksam av.

Utstickande

När nåt inte riktigt går som planerat, finns inte mycket annat att göra än att försöka rätta till det som gått så där. Därför styrde jag snabbt mina steg mot hissen när jag väl kommit fram till konstorsstället, som i sin tur verkade ha flyttat sig en bit längre bort efter upptäckten av den besvärliga tröjan. Planen var att gå in i hissen, trycka på våning tre, vilken jag passande nog även skulle till, för att sedan fixa till tröjproblemet på vägen uppåt i tillvaron.

Uppåtsträvande

Döm om min förvåning när jag för första gången någonsin, fick sällskap i hissen av en för mig okänd person. Det kanske inte uppskattas av okända personer, om man sliter av sig tröjan utan förvarning i hissen på ett ställe som inte är alldeles lätt att kombinera med beteenden av sådan karaktär. Så jag väntade med det, en hel våning uppåt väntade jag innan jag fick min hissiga egentid. Så fort personen klivit ur och hissdörrarna gått igen, skred jag till verket. Tröjan, den besvärliga saken, åkte delvis av för att snurras rätt och sen åka helt och hållet på igen. Jag hann precis klart med operation fixa och forma, innan hissdörrarna åter slog upp och jag klev ut på ett helt tomt och icke upplyst våningsplan. Med en hög suck tog jag några steg ifrån hissen, funderade vilt över vilken av alla saker att misstolka som hade misstolkats och vandrade planlöst vidare när jag hör: - nejdå, så jobbigt är det inte med måndag ändå. Uppenbarligen hade personen i skumrasket fel, måndagar är faktiskt precis så jobbiga. Trots det var det ändå trevligt att åtminstone inga misstolkningar skett - i alla fall inte ditintills.

Svårknäckt

Med statusen satt till avig , fortsatte även den här måndagen sin gilla gång. Dock inte i samma rasande tempo som under morgonen, men på ett ungefärligen lika ut och invecklat sätt. Till och med Emelie utbrast, när hon under kvällen insåg att det fortfarande var måndag, att det här kommer att bi en lång vecka. Jag tror henne. Med en sån start finns i alla fall alla möjligheter. Fast trots att det varit måndag, en avigvänd sådan, har dagen varit bra. Det är en vacker värld, solen har skinit, jag har blivit bortskämd av min mamma som har diskat medan jag jobbade, Emelie och jag har promenerat med husgudarna och hunnit med viktiga reflektioner över livet och kvällen har visat upp en relativt harmonisk sida. Förhoppningsvis blir morgondagen ändå lite mer rättvänd. När allt kommer omkring, blir det alldeles för mycket om alla dagar har ett måndagsskimmer över sig.

Går sin gilla gång    

Själslig nomad

Emelie har tänt ljus för Carro & Henke
-dom borde vara här, mamma :`(

Min själ är av den mer rastlösa karaktären, svårt att finna sig till ro och ständigt lite jagad. Kanske det till och med går att kalla den flyktig ibland och jag har alltid hävdat att trygghet hittar man inom sig själv, inte på en fysisk plats i världen. Trots det lyckades jag under tretton år att få den att landa, att finna trygghet och ro även fysiskt. Eller snarare så var det tio år som lullade fram i viss rofylldhet även om livet i sig inte alltid var så rofyllt. Det var i en lägenhet i radhusform, som Caroline, Camilla, Henrik och jag flyttade in under våren 1998. Den bestod av sex rum och kök, en tvättstuga, två förråd, ett garage och en egen liten trädgård att njuta av och ibland svära över. Vad som än hände i livet, så var det där vi var hemma, det var där vår trygghet var. När Emelie sen föddes och blev lite större än bebis, kom även hon att ha den lägenheten, vårt hem, som en trygg utgångspunkt för livet. Det förändrades när Carro dog. Det var efter det, efter chocken och de första månadernas totala fastfrysning inomhus, som det började krackelera. Det trygga hade fått sprickor i fasaden, blivit lite mindre tryggt och mycket mer fyllt med sorg än med ro. När sen Henke dog, var tryggheten borta. Inte direkt, men från en dag till en annan var det rastlösa tillbaka. Inte bara hos mig, utan även hos Camilla. Ingen av oss orkade längre vara kvar där. Ingen av oss orkade möta rummen som inte borde vara tomma, men som ändå hade blivit det.

Nyinflyttad hos oss under helgen

Bästa beskrivningen av vad vi företog oss, efter rastlöshetens återinträde i våra liv, är nog att referera till det som en flykt. Vi begav oss av till ett nytt ställe att bo på, ett ställe som aldrig blev vårat hem. Så vi flyttade igen, till lägenheten vi bor i nu, en lägenhet vi älskar. Trots det, trots total kärlek, saknar vi gräset och luften som kommer med en trädgård, så det är med andra ord dags igen. Snart ska vi flytta och vi längtar. Fast hur mycket jag än längtar, hur mycket jag än hoppas att det blir tryggt och hemma där, är jag ändå skeptisk. Kanske det bara händer en gång i livet och min sån gång är redan över och klar? Jag står på ruta ett igen, jag är åter tillbaka på att trygghet hittar man inom sig och inte på en fysisk plats någonstans. Trygghet inom en är så mycket känsligare för störningar, än vad tryggheten inom en i kombination med tryggheten i ett hem är. Ett negativt klimat, ett underligt mänskligt spel eller bara uttråkning räcker, för att få den där inre rösten att viska om att det är dags att börja vandra.

Inte för givet - ta vara på <3

Efter allt som hänt har det blivit så mycket viktigare att leva, inte bara vara vid liv, och att leva innebär bland annat spontanitet, glädje, att inte behöva vara beräknande eller uträknande och att ta vara på istället för att ta för givet. När nåt inträffar som skulle kunna få mig att bli indragen i nån spiralformad rörelse som för mig inte längre är lika med liv, börjar alla varningsklockor att ringa och all flyktighet komma till ytan igen. När nåt sånt händer är jag, om inte fysiskt så åtminstone i tanken, redan på väg. Det är inte alla gånger det är stället jag bor på, som är det jag är på väg bort ifrån. Det kan vara annat i livet också, utan att boendet blir indraget. Förhoppningsvis är vårt nya boende även nåt som blir vårt hem, men inom andra sfärer vet jag redan att det är bort som kommer att gälla.

Bokcirkelbok

Så läser jag i boken som vi läst i en bokcirkel jag blivit delaktig i:

-Vad är det som betyder nåt i livet egentligen?
-Att spjärna emot.
-Spjärna emot vad då?
-Likformigheten. Det vedertagna, Det andra vill passa in en i. Hela alltet egentligen.
-Ska man satsa på att bli jobbigare?
-Det är ingen dum målsättning. Alla borde ha den. En gång i världen var det viktigt för mig att vara omtyckt. Det är inte det minsta viktigt längre. Tvärtom. Det är ens plikt att vara lite besvärlig. Annars glider man bara genom livet som en hal ål.



Jag gillar den tanken, för hur ska man nånsin kunna vara omtyckt om man bara är vid liv och inte ens klarar av att tycka om sig själv?   

På väg..

Stress i världsklass

En dag som börjar en kvart för sent, utan rätt telefonnummer och med en mycket stressad 10-åring bredvid sängen, kan liksom inte bli annat än lite galen. Pinsamt nog fick jag, när jag fått upp åtminstone ena ögat, ringa en kollega på stället där vi leker kontor för att få telefonnumret till dotterns, för året, nya klassrum innan jag ringde hennes fröken för att säga.. precis som det var helt enkelt. Jag hade, till Emelies stora förtret, försovit mig. När jag försover mig, försover Emelie sig. Husgudarna försover sig aldrig, men sover alltid minst lika länge som de tvåbenta varelserna i huset och är därför aldrig till någon hjälp när det kommer till väldigt tidiga (här är det helt öppet för tolkningar i stil med omänskligt arla) morgonbestyr. Så efter den något abrupta starten på dagen, så fortsatte den i ungefär samma stil. Jag glömde nyckeln till platsen för kontorslek, ringde en kollega som var på väg för att släppa in mig när en annan kollega skulle ut och jag kunde slinka in. Det är konstigt hur platser som i vanliga fall verkar vara relativt tillgängliga, en del dagar kan förvandlas till ett pentagon av ointaglighet. Väl inne i nya pentagon var det roligheter som gällde. Vi högläste bevis på autokorrigeringens inflytande på sms-världens utvecklade inveckling och gapskrattade. Därefter var det allvar i lekandet ett tag, dagen till ära med en lånenyckel för att överhuvudtaget ta mig nånstans i det nyupptäckta fort Knox i mindre skala. Så har dagen gått på, som i nån slags form av sötsur blandning av humor, skratt, irritation, politisk korrekthet, mutter, möten och underbart trevliga människor. Det är ändå bra härligt med såna dagar, även om inte precis allt blir som man tänkt sig. Fast å andra sidan blir just inget som man tänkt sig, så det kanske egentligen är såna här dagar som det går mer som man tänkt sig än vad man tänker på om man tänker på det.     

Undercover kanske

En del av den, som synes, fullkomligt normala
sms-kontakten mellan Camilla och mig i dag.
En del dagar bara är så ;)

Under de senaste åren, eller för den delen så gott som hela livet, har det skett en del saker som helt enkelt medfört ett förstummat kippande efter andan i kombination med mindre subtila huvudskakningar. Sån har dagen varit, så från och med nu tänker jag därmed referera till de återkommande vardagliga sysslorna på samma sätt som Spader Madame. Det medför att det som tidigare gick under benämningen "att arbeta", numer kommer att gå under benämningen "leka kontor". Det finns inget ytterligare jag kan tillägga om det. Kanske beroende på att jag fortfarande har fullt upp med att kaka på huvudet, eller kanske bara för att det inte finns nån anledning att se mer allvarligt på det hela. Trots stunder av förstummad förvåning på gränsen till chock, har dagen även innehållit en hel del skratt. Både på stället där jag leker kontor och hemma och det är helt underbart. Det är sånt som har gjort den här dagen spektakulär och det är sånt som jag numer refererar till som en del av det som är viktigt i livet. 

Förutom skratt, huvudskakningar och chockartad förstumning, har Camillas operationstid kommit. Eftersom mina barn definitivt är det viktigaste i livet tänker jag i samband med morgondagens kontorslek, söka semester under två dagar i anslutning till hennes operation. Redan nu är jag stressad över att hon ska sövas, men jag försöker att jobba på det samtidigt som jag är lite snäll mot mig själv. Jag vet ju numer varför jag stressar upp mig när det kommer till vissa situationer. Jag vet att min hjärna har en egen syn på tid och för den delen på livet i sig efter allt som hänt. Det går till och med att sträcka sig så långt som till att påstå att min hjärna har en dold agenda, ett eget mål med det mesta den far med som kanske inte alltid är alldeles tydligt för mitt medvetna jag eller för den delen för min omgivning. Å andra sidan, utan att för den sakens skull dra upp den ena sidan, är det inget jag oroar mig för just idag. Istället kan jag krasst konstatera att min hjärna ligger helt rätt i tiden och att det enda jag behöver göra är att ha överseende med den och dess agerande.     

En del människor är helt enkelt jobbiga att prata med

Tålamodsprövande person

En dag som denna, i början av veckan och mitt i livet.. åtminstone förhoppningsvis, var det då dags igen. En del dagar är såna numer, de slår liksom alla rekord i att servera dryga samtalspartner. Somliga gånger kan det dryga bestå av en enda, men en väldigt utstuderad för att inte säga utbildad sådan. Dagens dryga är utbildad, utstuderad och mycket skicklig på det hon gör. Med andra ord, idag har jag varit till grannkommunen för en session beståendes av sorgebearbetning på MHE-kliniken. För dem som om möjligt tror att det är en avslappnad stund med diverse småprat, kan jag jag meddela att så är inte fallet. Det är drygt. Faktiskt så drygt att jag varenda gång det är dags, drabbas av diverse krämpor av tidigare helt okänd karaktär. Idag bortsåg jag dock från alla underliga krämpor och begav mig av, tillsammans med Majan som figurerade i händelsen i form av kombinerad vän, vapendragare och chaufför. Naturligtvis var inte Majan med in på samtal, utan begav sig exalterad av under tiden för det dryga för att frossa i strumpbyxor. En relativt underlig form av frosseri kan tyckas, men det finns en fullkomligt ordinär förklaring som innehåller bland annat en tonårsdotter med en förkärlek för just strumpbyxor.  

Landning, koffeinpåfyllnad, sol och babbel på
en uteservering, tillsammans med Majan

Så samtalet då. Det var ett suveränt samtal, trots att det var precis lika drygt som de tidigare samtalen av liknande karaktär. Fast det är lite av själva poängen med det hela, att det ska petas i sånt som egentligen gör alldeles för ont för att petas på. Mitt i allt ångestfyllt, smärtsamt infann sig ändå en förståelse, insikt och en känsla av att jag ändå är rätt normal bland allt onormalt. Nej, jag tänker inte gå in på vad som är normalt och inte. Normalt får helt enkelt ses som det normala utifrån de normer jag har tillskansat mig under livet. En viktigt förklaring idag var den om hur hjärnan ser på nu och då och hur det påverkar reaktionerna hos mig i olika situationer. Helt plötsligt fick jag förståelse nog för att tålmodigt tillåta mig att vara sån jag är nu, istället för att frustrerat svära över att jag inte riktigt fungerar som då. Innan Carro och Henke dog, kunde jag vara lugn när nåt oväntat inte jättetrevligt hände. Inte som när till exempel Harry försvann i en vargfylld skog mitt i kolsvarta natten för någon vecka sen och jag förvandlades till ett knippe känslor som reagerade, istället för som tidigare då jag lugnt och metodiskt skulle ha tänkte igenom situationen och därefter agerat. Det blev begripligt när hon, den skickliga, förklarade att inom mig hamnar min hjärna tillbaka i när Carro och Henke var borta och jag väntade på att få veta vad som hänt. Inom mig är jag återigen i alla känslor som jag hade under de tio dygn som Carro var försvunnen innan hon hittades död och de timmar som gick innan det blev bekräftat att Henke varit med i bilolyckan och var död. Jag är inte bara i alla känslor som jag var i då, utan i min hjärna händer det nu och dessutom händer det med ett facit. Facit innebär att händelsen kommer att resulterar i att de är döda och det är, säger min drygt skickliga samtalskvinna, det värsta som går att vara med om även i hjärnvärlden. Det är bra med såna insikter. Det är nämligen inte alldeles lätt alla gånger, att acceptera att jag inte är riktigt som jag varit tidigare i alla situationer eller att behandla mig själv lite varsamt snällt när såna nya sidor visar sig. Det blir definitivt lättare ändå, om det är begripligt och det är begripligt. Nämligen är det två av de värsta händelserna i mitt liv, då när Carro försvann och befarades vara död och Henke ryktades ha omkommit i en bilolycka. De allra värsta händelserna är, när rykten och farhågor visade sig vara sanna.

 
    

Snart där igen

Nära vänner, en stuga i skogen, öppen eld, levande ljus,
korvgrillning och fullmåne - en kväll att leva för.

Hösten närmar sig med stormsteg, något som känns i hela min kropp. Sinnet skriker ut varningar och meddelar mig att den tiden på året närmar sig. Tiden när Carro dog, tätt följd av tiden när Henke dog. Det är som om hela mitt väsen förbereder sig, påminns och vill skjuta det ifrån sig. Det går naturligtvis inte, men det hindrar inte hela mitt väsen från att försöka. Det var inte jag som först uppmärksammade det. Istället var det en av de personer som står mig nära, som försiktigt påpekade att alla mina utanpåliggande känslor kanske beror på att det börjar bli den tiden på året. När jag fått lite tid på mig att acceptera det hela, så insåg jag att det stämmer. Det är höstens rastlösa krypande som har smugit sig fram, river, sliter och härjar fritt. Inte bara i mig, utan även i Camilla. Ändå lever vi. Vi fyller våra minuter, timmar, dagar och veckor med liv och det känns bra. Det känns till och med rätt att fylla tillvaron med mer än bara andetag. Förr älskade jag hösten, nu lever jag den.. åtminstone så ofta det går.

Egentligen inte dit

Det var egentligen inte dit jag var på väg och det var absolut inte heller dit jag planerat att jag skulle. Tanken var att jag skulle åka hem och städa marsvinsburar, men istället drogs jag till dem. Eller i alla fall till deras gravar. I vanliga fall klarar jag nästan aldrig av att gå dit. Under hela sommaren och fram till idag har jag fört en inre kamp med mig själv, för att försöka övertyga mig om att jag ska åka till kyrkogården och plantera blommor. Jag har inte vunnit, åtminstone inte förrän ikväll och ikväll hade jag inga blommor med mig. Precis som alla gånger jag tidigare varit dit sen gravstenen kom, klarade jag inte riktigt av att titta på den först. Det gör för ont, det sliter sönder inifrån igen och igen och jag försökte i det längsta att komma undan att få det jag inte vill veta slängt i ansiktet ännu en gång. Så istället sneglade jag ner mot marken, upp på björkarna och ut över ängarna omkring. När ögonen snuddade vid de två nya vackra änglarna som någon varit dit med, gick det inte längre. Jag sjönk ner på knä framför deras gravsten, blundade och försökte kämpa mot de tårar som brände innanför mina ögonlock. Mina händer strök försiktigt över gräset och jorden, över det som ligger skyddande över dem nu fast dom egentligen inte alls borde vara där. Jag lät en hand stryka över deras sten. När jag nuddade vid korten på dem, korten på Carro och Henke som är på deras gravsten, tittade jag upp och gick sönder helt igen. Där var dom, blickandes tillbaka på mig från en sten som inte borde ha nåt med dem att göra. Där var märkena i gräset, som så tydligt visar vart deras kistor är och där stod deras namn den här gången också..  

Jag grät. Det gjorde inget, när det skymmer eller är mörkt är det sällan nån där. Det var det inte ikväll heller, så jag lät tårarna rinna och snyftningarna komma. Varför inte, det är ändå inget emot hur det känns. Hela min kropp skrek av den tomhet som bara förlusten av ett eller flera barn kan lämna efter sig, mina händer vilade på marken fast jag egentligen ville gräva mig ner till dom, träffa dom, se dom leva. Fast jag grävde naturligtvis inte, jag vet att dom egentligen inte är där. Inte dom, som dom var när dom levde. Istället kände och såg jag förändringen i jordens lutning på Carros grav. Jag vet var det innebär, jag vet att det betyder att nåt har rasat samman lite mer. Jag vet att det talar om att hennes kista håller på att förmultna, att hon.. inte lever längre. Fast jag vill egentligen inte veta, för egentligen får varken Carro eller Henke vara där.. egentligen får ingen av dem vara död och egentligen borde livet inte vara så orättvist, så råbarkat elakt. 

Hälsade på hos nån mer på vägen ut

 När jag satt där på knä i gräset med tårarna rinnandes, pratade jag med dem. Jag bad dem förlåta mig för att jag inte klarar av att komma dit särskilt ofta, jag berättade om sommaren och talade om hur mycket jag älskar dem och hur saknade dom är. Jag såg stjärnorna som började lysa på himlen medan jag satt där, skymningen övergick till mörker och jag hörde kyrkklockan som slog sina slag. Det fick vara så, jag satt där tills jag helt plötsligt kände att jag suttit där klart. Då reste jag mig, strök med ena handen över deras sten och begav mig av. Hundarna, som väntade i bilen, blev glada att se mig, stjärnorna och halvmånen svepte in kyrktornet i ett lite mystiskt sken och jag satt där i bilen och kände att Carro och Henke för en gångs skull var lite nära till och med på kyrkogården.  

Hemkommen

Tacksamt berusad.

Tacksam

Mitt i all öken, som tillvaron ibland kan liknas vid, snubblade jag åter över en av de filmer jag tycker riktigt, riktigt mycket om. The peaceful warrior, heter den och det är inte en eller några gånger jag sett den tidigare utan snarare massor. Varje gång jag har sett den har jag upptäckt nåt nytt att ta till mig. Häromdagen var det dock första gången jag såg den sen Henke dog, med det resultatet att det faktiskt glimtade till för mig hur otroligt mycket jag har förändrats som människa av allt som hänt de senaste fem åren. Hur som helst så säger en av personerna i filmen "there´s never nothing going on" och jag fullkomligt älskar det uttrycket. Jag älskar känslan det ger att tänka på just det, att det faktiskt inte finns en endaste stund då det inte händer nåt. Så det är det uttrycket jag sugit på de senaste dagarna när jag varit i naturen, träffat härliga människor, druckit vin med grannen, genomfört en fältstudie kring ortens utelivet, tappat bort en hund i skogen nattetid och återigen fått det bekräftat för mig vilka underbara människor jag har omkring mig, lagat mat, sett till att det gått hett till, återupplevt en del av tonårstiden igen, studerat sockret inverkan på själsnivå och njutit av vädret i allehanda former. Jag har även gjort en ny upptäckt gällande mig själv. I skogen nattetid, när Harry husgud plötsligt försvann i ett område med både mycket varg och en del björn, insåg jag att jag inte längre är den iskallt lugna personen i situationer när nåt mindre trivsamt inträffar. Istället förvandlades jag till en härva av känslor och massor med tårar. Trots att det var mitt i natten, totalt becksvart i skogen och kanske inte det roligaste lördagsnöjet, så kom dom. Majan, Hasse, Angelica och Peter for ut i natten för att hjälpa till att leta efter en av de viktiga i mitt liv. De hade med sig ficklampor, filtar, kaffe och omsorg. Den typen av omsorg som aldrig går att få på nåt annat vis än genom riktigt nära och äkta vänskap och jag är så otroligt stolt över att jag har förmånen att ha såna vänner. Jag grät när jag ringde dem, jag grät när vi återigen gick in i den totalt kolsvarta skogen och det enda jag kunde tänka var: bara han inte är död, bara han inte är död. Vi fortsatte att gå, ropandes, lysandes, lyssnandes och jag, som sagt, gråtandes. När vi äntligen hörde honom, när han sen dök upp, då grät jag av lättnad över att han var oskadd. Angelica sa diplomatiskt att jag klädde i svartrandiga kinder, jag svarade att jag förstod att det skulle göra sig i det ljuset. Sen for vi allihop hem till Angelica och Peter för att avsluta natten i deras nya hus med mycket skratt, värme, kaffe och underbar gemenskap. Det blev en bra natt till sist. En natt när det var väldigt tydligt att det aldrig inträffar att inget händer. 

Vackra värld

Ett lyckligt slut, ett bra avslut, ett nytt hus och älskade vänner

Också en typ av bekantskap - ny och väldigt god

Den återfunna med kompanjon

Hetta i tillvaron

Skogsnymf

Frid

Sockersött umgänge

Vackert under skogspromenaden

Som att hitta guld

Skogen förbereder sig för kväll

Livskvalitet

Möjlighet att andas

Just idag är jag stark

Där var Henke hos mig igen

Som så mycket annat i livet, är tidens framfart relativ. Dagarna växlar mellan att pågå en evighet, till att flera timmar känns som någon minut. Ikväll, inatt, stannade allt och några minuter frös fast till en evighet, samtidigt som jag slungades tillbaka i tiden till då. Till den sista gången jag såg Henke i livet. Inatt var det första gången sen Henke dog, som jag faktiskt åkte till hans skola. För första gången sen jag släppte av honom, då för drygt två år och sju månader sen, stannade jag min bil utanför bygggymnasiets ingång och för första gången någonsin stod jag där utan att Henke var med mig i bilen. Jag har åkt förbi där innan idag och efter han dog, men utan att ens riktigt klara av att titta åt det hållet. Jag trodde tidigare att jag skulle kunna åka dit för att hämta Henkes grejer och för att säga hej till hans kvarvarande klasskompisar, men jag klarade det inte. Till slut, när Henkes hela gymnasietid skulle ha varit slut, var det pappa som fick åka dit och hämta Henkes saker. Så många morgnar det är som jag har svängt in där, släppt av Henke och sett hans ryggtavla avlägsna sig när han begett sig av mot ännu en dag i byggvärldens klassrum. Så många morgnar, precis som den morgonen då den sista gången någonsin jag såg min son leva. Inatt när jag stod där var det till den morgonen jag slungades tillbaka igen. Inatt var Henke med mig i bilen ännu en gång och inatt såg jag än en gång för mig hur han gick ur bilen i sin svarta jacka och mössan lite på sned. Inatt stannade tiden och för en stund hade jag Henke hos mig igen. Naturligtvis började mina tårar att trilla nerför mina kinder, så mitt i allt var det tur att det var natt. När tiden återigen återgick till nu, när Henke inte längre var kvar hos mig i bilen, satt jag där i mörkret tillsammans med mina tre husgudar och sa högt till dem: Henke gick här, ni kommer väl ihåg det? Precis som om det krävdes en förklaring av något slag till varför vi stod där mitt i natten och var ledsna. Fast husgudarna har en förmåga att förstå, eller åtminstone att se väldigt förstående ut, så även inatt. Nova tittade mig i ögonen med sina varma, bruna ögon och med en min som om hon tänkte: jag vet, du saknar honom och det är okej. Det är okej, för mig är det bra jobbat att ens kunna åka dit.

Tidigare dagars relativt underliga tidsaspekter har fyllts med allt från nattliga samtal av relativt oväntad karaktär, lunchbjudningar av exet, morsan och exet igen, bad, kaffe hos Hasse och Majan gånger flera, naturupplevelser, synonymer, besök hos grannen, skogspromenader i husgudsformat och kärlek i Emelieform. Ändå har det känts som allt skett för så där tusen år sen och mitt liv bestått av öken. I frustrerad uttråkning har därför ett vin-nande beslut inför fredagen fattats. Så idag begav jag mig till en bekant för koffeinpåfyllnad i kombination med samtal, när tiden helt plötsligt rusade iväg och sju timmar kändes som allra högst två. Det var vid det besöket jag samlade på mig så pass mycket energi att jag till sist orkade åka till Henkes skola och det var även vid det besöket jag fick en fiskformad egentillverkad present med glitter, för att jag tyckte den var fin. Det var innan jag tog en kvällspromenad med hundarna, åkte till exet och fick kvällsmat och innan jag för en liten stund hade Henke hos mig igen. Det var faktiskt även innan jag orkade med att diska och städa marsvinsburarna. En del dagar är bättre, även om det bitvis gör väldigt ont. En del dagar är faktiskt till och med riktigt bra. 

Härliga sommar 

Också ett kaffesällskap

Kompanjoner 

Jag tyckte den var finast av alla