Kortfattat

Det har varit en hektisk dag, med andra ord har jag jobbat. Efter jobb kommer bokcirkel, i alla fall en del dagar och en del dagar är till exempel idag. Vi har läst boken "För mycket lycka" av Alice Munro den här gången. En mycket välskriven novellsamling, som absolut var läsvärd men den lämnande en vemodig lite tung känsla efter sig. Förutom bokdiskussioner innebär bokcirkelträff soppa och idag var det en helt suverän paprikasoppa som serverades. Efterrätten bestod av en chokladöverdragen mjuk kaka och kaffe eller te. Kvällen var suverän och den blev inte mindre suverän när jag åkte hem och gick ut med hundarna. Världen hade hunnit med att förvandlats till att vara frostigt glittrande och stjärnhimlen visade stolt upp sig, som för att glittra ikapp med resten av allt det vackra. Det är inte dumt att leva dagar som denna. Eftersom kortfattat betyder just inte så långt, får jag lov att masa mig i säng istället för att skriva mer. Imorgon är det en ny dag och den nya dagen består av datautbildning och meditationscirkel. Så sängen då alltså.

Maktlös afrikan

Igår var en sån där gång när Emelie rasade. Det har varit på gång ett tag och igår kom alla känslor ikapp, ramlade fram till ytan och exploderade. Så många tårar och inga ord som hjälper. Hon saknar Henke och hon saknar Carro och det finns inga ord som tröstar eller räcker till då. Det går inte att göra så mycket annat än att lyssna, krama och ibland vara den som sticker hål på den bubbla som ändå är på väg att brista. När Emelie rasar blöder hon näsblod, så även igår. Även idag har hon blött näsblod och morgonen idag började med tårar. Emelie vaknade av att hon grät. Hon hade drömt om Henke och hon saknar honom. Det är inte lätt att vara utan nån, som har varit en riktig trygghet, en väldigt nära vän och dessutom ens storebror, för alltid. Hon imponerar, min Emelie. Det är svårt att hantera två så stora förluster som hon har varit med om, ändå gör hon det med bravur. Inte bara det, hon fungerar i vardagen också. Hon är stark min lilla tjej. 

Som mamma är man maktlös såna här gånger, gånger när ens barn är otröstligt ledsna och det inte finns nåt man kan göra för att rätta till, underlätta eller göra bra. Fast det är så det måste vara, Emelie måste också få rasa, vara ledsen och sörja och för mig är det bara att acceptera att det inte finns nåt som kan ta bort de där tunga känslorna för henne heller. 

Förutom tårar och näsblod, har dagen innehållit köttbullar och afromix. Mamma stod för lunchen idag och den bestod, som sagt, av köttbullar. Dessutom av hemgjorda och det är inte mycket som slår det. Så om inte det är vardagslyx, vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Efter lunch och jobb, var det gymet som gällde. Dagen till ära ägnade jag mig åt afromix och har således vickat en hel del på samtliga kroppsdelar. Det var trivsamt och kvällen är därmed behagligt avslappnad. Så avslappnad att jag ska duscha och lägga mig och läsa. Imorgon kväll ska jag på bokcirkel, så jag har nåt kapitel att plöja igenom för att kunna hänga med där. Det är en hektisk vecka och förutom en del jobbiga samtal, näsblod, tårar och maktlöshet, så är det även en riktigt trivsam vecka.

De lämnade två stora hål

Förlusten av Carro och Henke har lämnat två stora hål inom er, som aldrig kommer att försvinna. De kommer alltid att finnas kvar där och göra ont. Skillnaden är att det inte kommer att göra ont på samma sätt hela tiden. Det var en del av allt min samtalskontakt på MHE-kliniken sa idag. Jag gillar när det inte är några värdelösa omskrivningar och inlindande halvsanningar, även om det inte alltid är de sanningar jag vill höra. Det är jobbiga samtal där på MHE, men även väldigt, väldigt bra samtal. Samtal där sånt som jag inte vill prata om dryftas. Saker jag kanske inte ens vill erkänna för mig själv att jag tänker ibland, sånt är det som är tillåtet att dra fram i dagsljuset för allmän beskådan där. Kontentan av att slänga fram allt ologiskt, sånt som ger skuldkänslor eller verkar helt otroligt långsökt, blir att det inte längre verkar så tabubelagt eller dumt att tänka som jag gör.

Under dagens samtal kom det till exempel fram att det kanske inte ens är alldeles galet att vara lite arg i smyg på Carro och Henke för att de dog! Det tog mig några år att komma dit, till att vara arg på dem och när det väl hände så var och är det inget jag direkt har mått bra av att känna. Istället har det gett mig skuldkänslor och tankar som seglar runt i någon form av negativ spiral. Tidigare, det vill säga för kanske en och en halv månad sen som senast, var jag arg på allt och till sist nästan Gud, för att den, dom, nån hade tagit två av mina barn ifrån mig. Inte rosenrasande eller vansinnesarg utan det har mer varit som en molande ilska, som inte riktigt kunnat gå att ta på. Däremot har jag aldrig tidigare varit arg på Carro och Henke för att de dog. Egentligen är det inte det jag är nu heller. Jag är egentligen inte arg på Carro för att hon tog livet av sig. Vem kan vara arg på sin dotter om hon mår så dåligt att hon får lov att göra ett sådant val? Jag är definitivt inte arg på Henke heller egentligen. Han gjorde inget annat än att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Inte egentligen och inte om jag tänker till. Det är när jag inte tänker utan bara känner som jag har börjat märka av ilskan, som helt logiskt inte ens borde vara där. När jag har funderat över det, satt ord på de känslor jag absolut inte vill kännas vid, har jag kommit fram till det nog beror det på att jag i mitt sinne, i mitt hjärta och i min själ inte orkar vara utan dem och att jag egentligen inte tycker att de hade rätt att dö. Carro och Henke hade ingen rätt att försvinna från våra liv, ta livet av sig eller dö i en trafikolycka. De skulle leva, de skulle vara här. Åtminstone skulle de vara här längre än mig och jag kan inte, fast det är orationellt, ologiskt och meningslöst ur en konstruktiv synvinkel, låta bli att känna att de svek oss. De svek mig, när de dog. De lämnade oss här, utan dem och i spillror och det var inget de fick göra. Så sa hon, min samtalskontakt, idag efter att jag skamset spottat ur mig min mörka hemlighet, att det är helt normalt. Det är två sidor av samma mynt och myntet är sorgen jag känner efter mina döda barn som jag älskar och egentligen inte kan leva utan. Även om jag logiskt kan tänka i de banorna själv, är det ändå en väldig lättnat att få höra det av nån annan, nån som inte har någon anledning att linda in mig i någon form av halvsanning för att de tror att det är bäst för mig. Nån påläst, pålitlig och egentligen okänd människa, vars jobb inte består i att säga sånt jag vill höra.   

Konstigt nog, kände jag mig inte lika arg längre efter att jag bekänt att det faktiskt händer att jag har såna känslor. Underligt nog, känner jag mig inte ens onormalt elak som har såna känslor ibland. Det var ett bra samtal, ett samtal om så mycket och om ilska, sorg och skuldkänslor. Ett sånt samtal man inte vill ha, men som man ändå bör försöka föra. Jag är tacksam över möjligheten att få tillgång till en sån samtalskontakt. Hon kan aldrig ändra något, bearbeta nåt åt mig eller ta bort all smärta jag känner, men hon kan hjälpa mig att hantera den och hitta verktyg för att överleva den och för mig är det en riktig ynnest. Det är nåt stort. 

Smärtsamma möten

Ser allt så glasklart numer ;)

Efter en stunds funderande över de senaste sex dagarna, de sex dagar som gått sedan jag senast skrev ett blogginlägg, kan jag konstatera att det händer lite saker i mitt liv ändå. Kanske inte extremt märkvärdiga grejer, men det är definitivt inte totalt stillestånd heller. Under de senaste sex dagarna har jag hunnit med att gå en utbildning, fått nya glasögon, glömt att meddela var bilen varit till Camilla och glömt att ge henne en nyckel, inhandlat halloweendräkt till Emelie som blev alldeles strålande i den, sett filmen "nu är det jul igen 3" med Emelie, försovning, hundliv, fått en gåva i form av en honungsburk, haft besök, jobbat, varit på meditationscirkel, skjutsat Emelie till ridningen, varit ut och ätit pizza med Camilla, Emelie och Patrik, tagit en tripp till mora, gått på föreläsning med Kjell Enhager, ätit kinamat i Mora, varit på step up, varit till kyrkogården, hämtat hem en nöjd Emelie med kompisar efter en halloweenfest och haft bastukväll hos Hasse och Majan. Det är som sagt inga storslagna saker, men faktiskt så är det ändå saker som är viktiga för mig. Åtminstone de flesta av dem, försovning är väl kanske en av de sakerna som jag kanske inte värdesätter enormt högt. 

Min vackra halloweentjej

Torsdagen innefattade även att vi, Emelie och jag, mötte lastbilen som var inblandad i olyckan som Henke dog i. På morgonen när vi var på väg till skola och jobb mötte vi den på den lilla vägen som man åker på för att komma till huset där vi bor. Det var ingen bra start på dagen. Jag vet att Henke var med i en olycka där han omkom, jag vet att det var en lastbil inblandad och jag vet att det inte var lastbilens fel att saker och ting nu är som de är, men det spelar ingen roll. Varje gång jag ser den, är jag tillbaka till dagen när Henke dog eller till den dagen vi var på polisstationen och fick bilder på såväl bilen som Henke åkte i som lastbilen visade för oss i kombination med en beskrivning av hur det hela hade gått till. Det var bara skrot kvar av bilen. Den bilen som min son hade suttit i.. den bilen som min son dog i. Det förklarades att nån lyftanordning på lastbilen hade haft en ganska avgörande betydelse, eftersom den medfört att bilen klämdes fast istället för studsade och nåt fäste till den var det som krossade Henkes skalle. Så i torsdagsmorse, som så många gånger förr, fick jag lov att stanna efter det mötet, vända mig om för att titta på den där lyftanordningen och det där fästet och försöka få mina händer att sluta att skaka. Det är inte rationellt, det är inte konstruktivt och det är definitivt inget jag på nåt vis kan styra. Inte Emelie heller. Så i torsdagsmorse satt hon där bredvid mig, alldeles blek och upprivet tårögd, och nästan viskade att hon hatar lastbilar. Det var inte nån vidare bra dag, åtminstone var det inte det förrän framåt kvällen. 

Livskvalité under bastukväll

Det är ett hårt liv ibland och ett ganska bra liv ibland. Idag var livet rätt vackert, när jag såg en mängd svanar som samlats i en mindre sjö. En förunderlig och lite storslagen syn ändå. Det är just det som är, i alla de där små sakerna som händer under alla de där vanliga dagar - det är där det storslagna, förunderliga och otroligt viktiga i livet finns. Det är ett storslaget äventyr att leva, trots allt..    

Kärlek på ett storslaget galet och varghundsvalpigt vis

Viktigt fri

Nöjd friskrivare

När tankar kommer ut som ord i skrift, det är då jag får möjlighet att sortera dem. Det är då jag kan bearbeta, tvinga mig själv att ta in även sånt jag inte på villkorsvis vill se och det är då jag låter lite av allt inom mig få komma ut. Det är en livlina i livet, ett viktigt verktyg för att orka, för att klara av och för att välja att leva dag efter dag. Nämligen är det nåt jag sätter högt, att leva och inte bara vara vid liv och att skriva av mig hjälper mig att bana mig en väg genom mitt liv levandes så ofta som möjligt. Det är viktigt att kunna skriva det jag vill, om det jag är i och om det mina tankar snurrar kring. Under senare tid har det inte känts riktigt bekvämt alla gånger, under senare tid har det blåst vindar av tvångsmässig tystnad och framtvingad positivism inom en del områden och jag kan inte se det positiva med det. Så, med det i åtanke, har jag nu under senare tid lyckats med att koppla bort min blogg från facebook. Det kanske underlättar ett fortsatt fritänkande, eller snarare friskrivande, drag från mitt håll. Ifall det råder några tvivel kan jag nu dementera alla idéer om att jag skriver för att vara inställsamt medgörlig, jag skriver för att leva och dessutom för att leva som den jag är. Inte den nån kanske tycker att jag borde vara.

Min relativt nyopererade pappa

Den här helgen har mycket cirkulerat kring att bara vara vid liv och hålla ihop. Det är ofta kontentan av höst i kombination med kyrkogården. Höst, eftersom det innebär en påminnelse om när Carro och Henke dog. Kyrkogården för det påminner mig om just det jag egentligen inte orkar leva med. Men idag har jag levt och dessutom levt nära några av de viktigaste i mitt liv, det innebär att jag har umgåtts med delar av min familj. Pappa, som nyligen opererade halsen, och hans fru Carina kom på kaffe och Camilla och Emelie kom hem i lagom tid för att vi skulle kunna äta söndagsmiddag ihop. Det är en enorm lyx att få ha dom nära, dom som betyder allt, dom som är viktiga. Jag har den lyxen. Oftast inte med alla viktiga på en och samma plats och samma tid, utan på lite olika tider och på lite olika dagar. Det spelar ingen roll, det viktiga är att dom finns där. Nära, vid liv och dessutom som delar i mitt liv. Trots allt har jag mycket att vara tacksam över.

Så begav jag mig dit

Kyrkogården.. en så rofylld och vacker plats, ändå tar det mig veckor att samla mod nog för att bege mig dit. Så länge jag inte tittar på stenen och framförallt låter bli att läsa namnen på den går det bra. Det är när jag gör det, som det blir verkligt igen. Ändå stod jag där under kvällningen och tittade ut över kyrkogården och tänkte: det här kan inte vara sant, det kan inte vara så att två av mina barn är här, att två av mina barn är begravda här. När det sen gick upp för mig igen för säkert 200 miljonte gången bara den här dagen att det är så det är, att anledningen till att jag var där på kyrkogården verkligen är för att två av mina barn är döda och jag ska sköta om deras gravar, det var då jag hamnade i samma funderingar som så många gånger förr när jag stått där. Varför är vi överhuvudtaget här? Vad gör vi i det här livet, som innebar så mycket att bära på våra axlar. Vad är det egentligen för mening med allt kämpande? Det är tillåtet att ha dessa tankar, det är helt okej att ifrågasätta. Kanske det till och med går att säga att det är en rättighet om man står där på kyrkogården vid två av sina barns gravar. Klämkäck uppmuntran hjälper inte, inte heller stora intygande om den egna viktigheten. Jag vet hur viktig jag är för en del, jag vet att livet är nåt att vara tacksamt rädd om. Det jag inte alltid vet är hur jag ska orka stå upp, trots all viktighet och förunderlig tacksamhet. 

Som för att riktigt få mig själv att inse livets skröpliga skörhet och meningslösa kämpande, glömde jag tändstickorna hemma. Det medförde, dagen till ära, två kyrkogårdsbesök och två helvetespass vid deras vackra sten. Nu är det i alla fall pyntat inför vintern och nu är även lyktan tänd där. 

Som alla gånger kostar det på att åka dit, att vara på kyrkogården är att få sanningen slängd över sig på det mest tydliga sätt som går. Därför har den fortsatta dagen genomgåtts med sprängande huvudvärk, svidande ögon och i en sinnesstämning som går i moll. Trots låg sinnesstämning har jag ändå höstpyntat trappan lite med enris, tallris och lyktor. Det blev mysigt, skenet från lyktorna gav en välkomnande känsla och trivselfaktorn ligger på en ganska hög nivå. Det är ett komplext liv. Så totalt meningslöst, men ändå på ett så väldigt meningsfullt vis.

Trappfix

Alldeles för ont för att ens våga

Så många gånger det är som jag drömt om att få höra dem prata, skratta, se dem le, se deras vackra uttrycksfulla ögon glittra i kombination med deras så karakteristiska men väldigt olika minspel, se dem röra sig, andas, gå, vara.. Så många, många gånger det är som jag varit beredd att ge nästan vad som helst för att få möjligheten att se dem levande igen, få se Carro och Henke i livet en gång till. Carro och Henke, som jag älskar så otroligt mycket och som jag egentligen inte klarar av att vara utan. Mina älskade, älskade och så väldigt saknade två barn som inte längre är i livet. 

Igår hittade jag en film från när Henkes klass hade sin avslutningsshow inför nians avslutning. Igår kom möjligheten att se åtminstone en av dem levande igen. Igår kunde jag ha valt att få höra Henkes röst igen, se honom leva, spexa och spela Vild-Hasse på scen. Igår svek mitt mod mig. Igår blev det tydligt att jag inte vågar se filmen. Igår blev jag rätt säker på att jag nog inte skulle klara av det, att jag inte skulle orka hålla ihop om jag såg min son som så levande, strålande, varm och underbar samtidigt som jag vet att han inte längre är här.. att han aldrig mer kommer att vara här igen, utan istället är han det han inte får vara.. han är död. 

Jag vågade inte se filmen, jag klarade inte av att titta, jag hade inte mod nog att chansa utan nån garanti på att jag skulle klara upp det. Istället lade jag tillbaka filmen i den låda där jag hittade den. Istället sparade jag den till den dag när jag är stark nog, när jag har mod nog, att hämta den. Fram tills dess räcker det med att jag vet vart den är. Bara vetskapen om att jag kan se den om jag vill, fick min inre värld att skaka, marken att verka mindre stabil och mitt hjärta att gå sönder igen. Det gör för ont att ens tänka på att de är döda, det gör säkert alldeles för ont att se någon av dem på film när de levde. Jag vågar helt enkelt inte ens försöka än. Det är en alldeles för stor risk att ta, antagligen går jag sönder igen, blir till inget som gör så väldigt ont och jag är inte säker på att jag orkar ställa mig igen efter det ännu.   

Coolt intryck

Det händer en del i mitt liv, såväl fysiskt som psykiskt. Vårt hem är på ett nytt ställe, ett husligt ställe med gräsmatta, en bäcköringsfylld bäck på gården och det ligger utanför centrum. Jag älskar det! Under helgen ägnades en del tid åt åt att gräva bort mängder med ogräs ur en rabatt och om inte nåt annat är rogivande, så är definitivt trädgårdsarbete det. Stjärnorna verkar till och med lysa klarare här, hundarna trivs och vi andra njuter. Det känns som hemma och hemma var det ett tag sen jag kände mig. Marsvinen flyttade inte med till vårt nya hem, utan flyttade vidare till ett ställe som antagligen går att räkna som marsvinshimlen fast på jorden. Vi har fått tillökning också. En irländsk varghundshane vid namn David är numer en del av familjen och jag kan numer titulera mig hundmormor. Den "lilla" grabben är nu elva veckor gammal och "bara" 57 centimeter i manken. Han har enorma tassar och ögon att drunkna i, samt naturligtvis det helt bedårande och absolut tokdryga valpsättet som både charmar och driver till vansinne. Antagligen beskriver det en ganska passande ny medlem i vår familj. 

Psykiskt så slits jag isär dagligen och var tredje vecka sker det med professionell hjälp på MHE-kliniken. Sist jag var dit gjorde det riktigt, riktigt ont. Faktiskt så ont att det fysiskt kändes som mitt hjärta slets isär igen, men jag antar att det är just all smärta som behöver få komma fram. Mina älskade, älskade och så saknade Carro och Henke. Ibland vill jag bara skrika rakt ut, så ont gör det att veta att de är döda. Jag skulle vilja fråga dem ibland, varför de fick lov att dö så unga. Varför lämnade de oss här, utan dem och med all smärta. Det finns säkert nån vettig andlig förklaring, men när det kommer till Carro och Henke hjälper inga förklaringar för mig. Dom är borta och det borde dom inte vara, det kan dom inte vara eller får inte ens vara.. för hur ska vi klara resten av våra liv här.. utan dem? Det är saker jag får lov att fundera på varje minut varenda dag, det är saker jag inte kommer undan att fundera över på MHE-kliniken och det är klart att det gör ont. 

För att beskriva allt som hänt på slutet skulle jag antagligen få lov att skriva en bok, så att få in det i ett blogginlägg är lönlöst. Nåt av allt som hänt är att jag har varit till Stockholm, Vingåker och Falun, jobbat, ätit middag med författarinnan Vibeke Olsson tillsammans med den bokcirkel jag är med i, börjat två cirklar av mer andlig karaktär, pratat med mediumet Vivvi som var med i tv-serien På andra sidan, mediterat, träffas så många underbara människor, svurit över kappor som fladdrar i vinden, varit förkyld som sjutton, trädgårdsarbetat, samlat kottar, hämtat ris att pynta med, skrattat i omgångar, gråtit lika ofta, saknat dem jag inte vet hur jag ska klara mig utan, satt upp en del gardiner, möblerat, gått i skogen, mött mod och mänsklig storhet, sett spår av motsatsen, insett att jag avgudar grundlagsskyddade rättigheter, ätit plankstek hos goda vänner, haft kafferep på allehanda platser, sett stjärnorna, lyssnat till Emelies skratt, kramats.. jag kan fortsätta länge, för den senaste tiden har varit lite speciell. Igår ringde en klocka som är kopplad till telefonen, det vill säga om vi haft nån hemtelefon. Emelie med kompis sprang runt och ropade: det ringer och ringer på dörren, men det är ingen där! Slutligen lyckades vi lokalisera ringandet till "telefonklockan" på övervåningen. Rätt kul får man väl lov att säga. Idag har jag sett höstens första snöflingor dala ner till marken. Vackert, kyligt och alldeles för tidigt. Jag förbereder mig för att åka till kyrkogården. Det tar en del av min energi, det och tiden på året som hela tiden talar om att det var omkring den här tiden först Carro och sen Henke dog. Vare sig jag vill eller inte så är det så och det finns inget annat jag kan göra än att leva med det. Nu ska jag leve med att lägga mig. Imorgon är ännu en dag vigd åt arbetande aktiviteter, så för att orka kan sömn vara en bra grund liksom.   

I´m back

Efter tid, hur lång tid som helst, kan jag blogga igen. Bredbandet är flyttat, ihopsatt, fixat och fungerande igen. Så många dagar och ännu fler nätter, som jag längtat efter att få skriva av mig. Så pass stort har behovet varit att jag letat fram en penna och ett block, men effekten uteblir på något vis. Pennan hinner liksom inte med i mina tankegångar, på samma sätt som ett samarbetsvilligt tangentbord. I och för sig hinner inga tangentbord, och för den delen inte heller jag, med alla gånger bland allt virvlande tankestoff som surrar omkring bland hjärnans irrgångar. Dock är chansen ändå större vid datorn än med en penna, så idag är en bra dag. Idag är dagen då bredbandet återkom i mitt liv. Trots all uppladdad skrivlusta är kvällen sen och jag är trött. Så återkomsten blir därmed kortfattad. Bredbandets återkomst, Emelie har två studiedagar, jag har två semesterdagar, stjärnorna syns tydligt genom mitt sovrumsfönster och hundarna snusar sovande och tryggt bredvid mig. Trots att hösten pågår för fullt och viskar om den tid på året jag önskar inte fanns, om saknaden efter två av de viktigaste i världen, rör sig livet framåt. En del dagar, dagar som idag, rör det sig till och med framåt på ett bra sätt.