söndag 29 december 2013

Okej? Verkligen?

Extremt lättläst bok ;)
Kan det vara så enkelt? Är det möjligt att komma undan så pass lätt? Igår var jag på glid, neråt och mot svart. Så har det varit några dagar och igår erkände jag det för mig själv, kapitulerade och insåg att det inte var någon idé att kämpa emot. Av någon anledning går man alltid förlorande ur den striden. Så hände det. Idag har det vänt. Idag är det ljusare och lite energi har återkommit. Underbara liv och tack för den vändningen. Hur gick det till? Räckte det att lägga sig, acceptera och kapitulera? Vad det än var är jag glad. Idag har jag fått en del gjort, idag har jag livslust och är motiverad igen. Livet känns okej igen och jag älskar det. 

Någon kanske ställer sig frågan om hur livet någonsin kan vara okej när man förlorat två av sina barn. Ibland ställer jag mig den frågan själv. Fast okej nuförtiden innefattar annat än okej gjorde förr, innan Carro och Henke dog. Okej nu är kvalitet, förstånd att uppskatta allt det som kanske tidigare var lite självklart eller nåt jag tog lite för givet. Okej nu har ett djup och är faktiskt nåt jag noterar och verkligen uppskattar. Trots okej finns den alltid där, med och nära. Sorgen försvinner inte, saknaden blir inte mindre utan snarare tvärtom ju längre tid det går. Fast som med mycket annat i livet finns det bara en sak att göra. Det enda man kan göra är att välja hur man ska förhålla sig och jag tänker förhålla mig uppskattande, välkomnande och väldigt tacksam över okej. Carro och Henke ser säkert ner på mig från vart de nu befinner sig och firar alla okej som dyker upp, så det tänker jag också göra. Inte stort, inte särskilt märkvärdigt utan helt stillsamt med en kopp kaffe och levande ljus som luktar marsmallows och pepparmint. Förutom det ska jag mysa med Emelie med översovande kompis, få hjälp att starta bilen som inte hade en okej dag idag, diska, laga mat och kanske läsa lite.. om det går ;)

lördag 28 december 2013

Odjurserotik i mörkret

Trots att den här gångens uppåt inte tog mig till några vidare höjder, utan snarare till en medioker vardagsgråhet, är jag nu på väg utför igen. Tecknen är tydliga och har jagat mig ett flertal dagar, men en del saker vill man bara inte se. Jag vill aldrig se dessa återkommande nedgångar, mörka hål och avgrundsdjupa dyk. Jag avskyr det, jag vill leva i ljuset, vara pigg, glad, i harmoni och se allt det som är viktigt. På väg neråt tappar mycket viktigt sin viktighet och motivationen är jämställd med noll. Så utifrån nollpunkten sett med en energi som går att likställa med en utdöd vulkan, ser livet för närvarande inte så ljust ut. Min vanliga cynism gentemot livets råhet försvinner dock inte, snarare fördjupas den och därmed kan jag i och för sig roa mig med en del tankekedjor som turligt nog befinner sig väl instängda innanför mitt pannben. Andra, väldigt irrelevanta men ändå otroligt tydliga, tankar som tränger sig på är tjälen i marken och att Carro inte fick med sig sina raggsockor i kistan. 

För att liva upp mig själv har jag försökt mig på att läsa 50 nyanser av honom. Det har inte lett till några upphetsade känslor, utan snarare resulterar i en del råa gapflabb. Om det är så sagan om skönheten och odjuret ser ut nu för tiden, måste jag säga att Disney´s variant är mer spännande. Skönheten är, precis som i Disney´s version, oskuldsfull, har en känsla av att vara lite annorlunda och läser mycket. Även odjuret följer den tidigare uppsatta normen och är egocentrisk, lite farlig och har ett enormt kontrollbehov. I den nya mer vuxna versionen är skönheten till och med rent fysiskt oskuld och odjuret har ett lekrum med piskor istället för en magisk ros. När den nya varianten av skönhetenkaraktären får orgasm genom att det enormt oemotståndliga odjuret masserar hennes bröstvårtor och odjuret sensuellt säger du har sån fallenhet (eller nåt liknande) för det här, kan jag inte annat än att vrida mig. Inte av vällust eller enorm upphetsning, utan av skratt. Hur kan dessa böcker ha blivit så populära? Hos vuxna? Om det vore litteratur för tonåringar hade jag möjligen förstått det, men att vuxna människor tycker det här är så bra övergår min fattningsförmåga. Nåja, det är åtminstone roande och det är alltid lite intressant att se Disney´s sagor i nya tappningar. Fast i det här fallet är till och med de vampyrserierna jag är löjligt förtjust i mer erotiska, för att inte tala om intressanta. Fast, som sagt, det har åtminstone lett till viss underhållning eftersom jag ändå har fått skratta då och då. Dock är det inte så underhållande att jag orkar läsa hela boken, istället återgår jag till nåt som faktisk är bra. Engelsforstriologins sista del, nyckeln.      

torsdag 26 december 2013

Verbala knuffar

Reflektionstid
Dagen började genom att Camilla ringde och väckte mig med orden: jag antog att du var vaken!? Jag svarade det enda självklara: det var ett väldigt underligt antagande! För det var det. Speciellt med tanke på att Camilla levt hela sitt liv med vetskapen om min enorma morgontrötthet, men man ska aldrig sluta förvånas. I och för sig tänkte jag inte så mycket på dessa ord förrän senare under dagen när Camilla påpekade att mitt svar hade varit något roande. Så länge det är roande är det bra. Ord är nämligen oerhört kraftfulla verktyg i tillvaron och bör användas med försiktighet. Felaktigt använda kan de få en människas värld att rämna. Idag har jag fått berättat för mig om hårda ord, som sårat, raserat och förstört. Jag vet inte bakgrunden, eller känslan bakom, men jag hörde vilken effekt det gett. Ibland, som idag, undrar jag om det verkligen är värt det. Är det bästa sättet att uttrycka känslor på? Går det inte att få ut frustration, sårade känslor, rädsla eller vad det kan vara, utan att använda sig av ord som så tydligt sliter sönder nåt som kanske borde ha fått vara helt? Eller har nåt redan trasats så mycket att det enda som är kvar är ord som förmedlar den besvikelsen? 

Middagen serverad
Fast jag har inte bara fått höra om en mer hård användning av ord idag, utan har även själv fått ord till mig. Inte många och inte hårda, utan några få och värmande. Ord som lyfte upp och gjorde mig glad. Så lite det behövs för att både lyfta en människa och för att få en människa att känna sig mindre. Några andra uttalade ord som gladde under dagen var: vill ni komma och äta lite senare? Mitt ex tillika Emelies pappa var det som bjöd och Emelie och jag tackade glatt ja.  Det är verkligen lyxigt att slippa laga mat ibland och bara få sätta sig till dukat bord och njuta.

Rofyllt
Förutom serverad middag och ordagranna funderingar, har vi, Camilla, Emelie och jag, handlat och varit till pappa med lite paket. Ja absolut, det var nån dag för sent. Gjorde det nåt? Nej, det som spelade roll var att det var människor som står varandra nära som träffades. Förutom pappa var Carina och mina två systrar där. Det var mysigt att se alla en sväng igen. Dessutom fick vi en materiell liten 42 tums sak att forsla hem. Det gick inte i golfen, så det får vi fixa en annan dag och med en annan bil. Åter i hemmet lugna vrå har kvällen, förutom lugn harmoni och levande ljus, ägnats åt hämningslöst knuffande. Vi samlades i Emelies rum, som hon hade fixat med lyktor och fika, och spelade fia med knuff. Det var lika roligt som alltid, trots att det för min del innebar förlust. Nu återstår bara en sak till för dagen. Jag tänker krypa i säng och läsa och det är nåt jag faktiskt har längtat efter ändå sen jag klev upp i morse. Med tredje delen i Engelsfors-triologin väntandes är det en begriplig längtan, så godnatt helt enkelt.

onsdag 25 december 2013

Kärleksfullt

Julafton
Trots gårdagskvällens idoga tjurande kom julafton ändå inrullandes med ett sedvanligt gott humör. När den gjorde sitt inträde hade ingen i huset ännu gått och lagt sig, utan istället fikade vi, Emelie och jag, med min pappa och bror som var på besök. Det var en mysig start på en överlag mysig julafton. 

Farsan & brorsan
Efter sömn var det då fortfarande julafton och fortfarande var humöret sedvanligt gott. Dagen har inneburit mycket mycket god mat, fika, paket och ljus. Den har även innefattat hundar i varierande storlekar, vilket i sig lett till en del skratt.

Fika efter paketöppning
Trots att vår lilla familj har varit väl medveten om att två så älskade medlemmar fattas oss, har dagen varit mysig. Det har varit en ganska harmonisk julafton, utan stressande och utan runtåkande. Det är dessa aftnar som tenderar att vara de bästa. Det är då det viktiga får ta plats, istället för att klockan ska styra och dagen ska fyllas med så mycket som möjligt.

Julbrudarna + varghundsbebis
Väl hemma tände vi ljus för Carro och Henke i deras lykta. Det är den lykta Camilla och jag köpte i Mora precis innan Carros begravning och som vi sedan tände ljus i på hennes grav samma dag som hon begravdes. Samma lykta tände vi ljus i för Henke på hans grav när han precis hade begravts. Det känns som den är deras speciella och därför tände jag den, för att de på nåt vis skulle vara med och fira jul även i år. Det är viktigt att hålla dem nära, så nära det går och på de vis det är möjligt. Vi saknar dem och har därför inte bara tänt ljus utan även pratat om dem och om minnen vi har, såsom när Carro lärde Camilla att äta rödbetssallad och Henke ville ge mormor Bon Jovi i julklapp, under kvällen.
 
Ljus för Carro och Henke i deras lykta <3
En del saker går rakt in i ens hjärta. Det gjorde de julklappar jag fick av Camilla idag. Hon gav mig: en tavla med texten "om du inte tror på änglar, har du inte mött min mamma", willow tree ängeln "thank you", högtalare med baslåda till datorn och ett kort med en text som fick mig att gråta.

Några av mina julklappar

Det var många tårar som trillade när jag läste vad som stor på kortet, men det var inte ledsna tårar utan väldigt rörda tårar. Det var för den delen inte bara när jag läste kortet som tårarna trillade, utan även när jag öppnade paketet med ängeln och tavlan och när jag hörde ljudet i högtalarna. Nåja, vad är väl en jul utan hjärta och rörda, berörda känslor som får synas?

Ledde till tårar <3
Julaftonskvällen har fått avslutas i Emelies rum. Hon fixade fika, mysbelysning och julkalendern där och det var riktigt, riktigt härligt att få sitta där med två nöjda döttrar och några hundar och bara känna alla överväldigande känslor över att ha förmånen att känna så mycket och ha så mycket kärlek omkring sig. Det har, under omständigheterna, varit en riktigt bra julafton. Jag är väldigt tacksam för allt jag har och för dem jag har och har haft förmånen att få ha i mitt liv.

Tacksam <3

måndag 23 december 2013

Å så jul också

Äntligen jullov, det vill säga drygt två veckors ledighet, och det som förväntas är julefrid och tindrande juleljus. För oss, som har fått tända ljus för två av våra kära på kyrkogården, är julen en återkommande bekräftelse på det vi inte vill ha slängt över oss. Julen bekräftar år efter år att Carro och Henke inte längre finns hos oss, för om de gjorde det hade vi firat julen tillsammans. Förutom det är julen en slitning mellan olika delar av dem som ingår i familjebilden på något vis och det har idag tröttat ut mig. Därför deklarerade jag högt för Camilla att från och med nästa år tänker jag åka bort,strunta högaktningsfullt i jul, slitningar och bekräftelse på det jag ändå inte vill få bekräftat i tid och otid. Camilla skrattade åt mig och sa att det går ju inte. Vi firar ju julen med våran familj och jag är ju hennes familj, så i så fall fick vi alla lov att åka utomlands och fira jul. Snusförnuftigt upplyste jag henne om att vi, på sin höjd, kommer att ta oss till nån hytte i Norge med tanke på alla våra fyrbenta och vår enorma rikedom. Camilla skrattade bara och sa: ja just ja, det har du rätt i, vilket kanske inte riktigt var det svar jag hade trott jag skulle få. Upplysningsvis har jag ingen som helst lust att fira jul i nån hytte, så hela min plan verkar för närvarande grusad. 

Förutom eländesjul, har Emelie och jag ägnat stor del av dagen åt handling. Kanske det är en förklaring till den energibrist som fått mitt humör att dala så enorm. Det och besöket på kyrkogården. Det är jobbigt i sig att gå till Carros och Henkes gravar, det är ändå jobbigare när en väldigt ledsen Emelie står bredvid och snyftande viskar: god jul Carro och Henke, jag saknar er.. jag saknar er hela tiden. Det gör ont i ett mammahjärta på många vis. Lilla Emelie som fått vara med om så mycket redan. Vilken stark liten dam hon är ändå. Om jag bara kunde skulle jag lyfta all denna börda från hennes små axlar, men det är inte riktigt så livet fungerar. Därför kan jag inte göra annat än finnas bredvid, nära och till hands. Så det är det jag gör. Förutom om allt går enligt mina för dagen rådande planer. Då tänker jag inte finns nära och bredvid eller i nån hytte nästa jul. Då tänker jag åka bort och strunta i julen.   

söndag 22 december 2013

50 shades of grey

Camilla med sin lilla valp David på födelsedagskalas hos Magnus
Så mycket vardag och så mycket jobb. Den senaste tiden har det känts som den delen tagit så stor plats i livet, att det knappast funnits kvar någon energi till just nåt annat. I takt med vardagslivets stora utrymme i tillvaron har även färgen grått gjort sitt inträde. Numer är känslan av vandrande gråskala nåt jag identifierar mig med, vilket inte är det önskade. Jag tycker om tindrande färgskalor och glittrande skimmer och det är i någon av dessa energier jag vill uppleva livet. Inte i någon nyans av grått. Imorgon är sista dagens arbete innan jullovet, vilket ska ägnas åt familj, gemenskap, meditation och utklurande av nya infallsvinklar för att uppnå någon form av konsensus mellan vardag, jobb och glittrande färgpaletter. Med andra ord är förväntningarna höga på kommande ledighet och jag längtar enormt. Jag längtar efter att få pyssla med Camilla och Emelie, till exempel ska vi virka. Jag vet att det kanske inte låter så glittrande färgrikt, men för mig är det dessa tillfällen som ger mest. Vardagen är helt okej, det lilla och vanliga är det som är som bäst när det finns utrymme och ork till att njuta av det. Så det är såna saker jag ser fram emot, virkning, laga mat tillsammans, kanske någon spännande utflykt inom närområdet och bara vara tillsammans och nära. 

En del vardagslyx på jobbet
Julen är även en tid när det blir än mer tydligt att "vi" inte utgörs av samtliga som utgjort "oss" tidigare. Det är den här tiden två platser gapar extra tomma. Den 23 december 2008 skrev Henke på sin bilddagbok: "vi saknar dig nu och kommer alltid att sakna dig Caroline Stafås <3. Jag fattar inte hur det kommer att kännas imorgon. Det var Carro som hade mest julkänsla i familjen, så det kommer att bli en väldigt konstig jul i år". Henke hade rätt, det blev en väldigt konstig jul det året och de följande åren. Det kommer det att bli även i år. För vi saknar Er nu Caroline Stafås och Henrik Stafås och vi kommer alltid att sakna er <3 

En inte så väldigt vintervit utsikt från köksfönstret idag, men vackert ändå

Större än rädsla

Modig och stark <3
Oräkneliga är de gånger jag har förundrats över mina barn. Samtliga av dem besitter en enorm inre styrka och ett väldigt mod. Det visar sig och har visat sig på lite olika sätt och vid många olika tillfällen, men det visar sig alltid och har alltid visat sig. Jag är otroligt stolt över dem, över alla mina fyra väldigt starka och enormt modiga barn. I fredags visade Camilla upp sin inre styrka, sin inre känsla för att göra rätt oavsett den egna rädslan och ett enormt mod. I fredags begravdes Axels. 

Axel är en av Camillas viktiga vänner, en vän som finns i en stor del av hennes hjärta och som är en av dessa fina människor man stöter på då och då i livet. Camilla och Henke träffade Axel första gången när de var på Peace and Love tillsammans. Det var då Henke tyckte att det mest passande vore om Axel tatuerade in sitt namn på sin axel, så det gjorde han. Det var Axel Camilla åkte och hälsade på när hon begav sig av till Småland. Han fick Camilla att skratta trots att livet inte direkt var vackert för henne. Axel är 22 två år, eller han var det tills för några veckor sen. Han kommer aldrig att bli 23 år och det var hans begravning Camilla var på igår.

Camilla åkte dit trots att jag vet hur mycket det kostade henne. Senast natten innan ringde hon mig och var väldigt  ledsen och minst lika rädd. Ingen av oss har varit på begravning sen Jens, Henkes kompis som omkom i samma trafikolycka som Henke, begravdes. Det krävs en del av oss bara att gå in i kyrkor eller på kyrkogårdar nu för tiden, så att gå på begravning kräver massor. Framförallt kräver det mycket mod. Jag är inte säker på att jag skulle ha klarat av det så bra, men det gjorde Camilla. Hon struntade i sin egen rädsla för att inte klara av att hålla ihop och visade sin vän och hans familj den respekten att hon tog ett sista farväl av honom. Jag är otroligt imponerad över hur modig hon är, för det är bara en väldigt modig, osjälvisk och stark människa som klarar det hon gjorde igår. Min starka dotter, ett av mina väldigt starka barn, det går inte annat än att vara förundrat tacksam över att få ha en sån människa i sitt liv och det är mitt barn. Det är en av alla orsaker till att jag älskar henne så. Fast jag skulle förstås älska henne oavsett, hon är ju, som sagt, ett av mina barn.  

torsdag 19 december 2013

Barnsligt långsamt

Egentligen borde jag vara stressad, men det är jag inte. Istället är jag trött och det kanske är just det som är min räddning i all julstress som pågår. Jag har inte städat, bakat eller handlat julklappar och julmat ännu. Mitt resonemang är att allt har sin tid, så även julstök och förhoppningsvis kommer den tiden snart. Väntar den på sig så väldigt mycket längre hinner väl julen ta slut, men å andra sidan medför det antagligen att jag inte behöver julstressa alls och det vore i och för sig en bra konsekvens. Fast nej, jul måste man ha så antagligen blir det en mindre rusch de närmaste dagarna. Nåt väldigt bra är, att det inte spelar någon spelar någon större roll om det ruschas lite. Nämligen är mitt jullov lika långt som Emelies, så viss stress kan jag stå ut med. Sen kan vi vila, lufsa runt i nattlinnet och mestadels göra det vi vill i dryga två veckor. Hur underbart är inte det?

Nåt som däremot inte är underbart, är att läsa tidningarna. Oavsett om det är morgon- eller kvällstidningar, har de ändå alltid samma effekt. Efter läsandet har jag antingen symptom på nån väldigt allvarlig sjukdom, en uppgivenhetskänsla över människors sätt att behandla varandra, djuren och naturen eller en väldig undergångskänsla. Slutsats: tidningar är till för att eldas med för läsvänliga är de då inte. Jag tänker återgå till mer trivsamma tidsfördriv, som att se på julkalendern och vampyrserier, läsa spirituella böcker och en och annan deckare och leva i en lite rosaskimrande tillvaro där jag slipper bli påmind om världens och livets mest gräsliga sidor. Fram för det välbevarade barnasinnet och tilltron igen helt enkelt.

tisdag 17 december 2013

En annan värld

Jag ville så mycket, trodde ännu mer och hoppades. Inget blev som jag trodde, inget är i närheten av vad jag ville men jag lever. Det trodde jag däremot aldrig, jag trodde inte att jag skulle överleva att förlora två av mina barn. Det visade sig att jag hade fel, men även om jag lever så är det inte i samma värld. Det mesta är nytt, fast inget utanför är annorlunda. Det som förändrats är jag. 

Om jag hade fått välja, hade jag varit utan förändring om dom hade fått vara kvar. Det enda jag kan välja nu är förhållningssätt och jag försöker varje dag att välja rätt. Om jag får säga det själv tycker jag nog att jag ofta lyckas ganska bra för, som sagt, jag lever.. i alla fall oftare än förr. Förr var jag mer ofta bara vid liv. Förr tog jag alldeles för mycket för givet. Nu vet jag hur värdefullt det mesta är. Jag är annorlunda i, en för mig, annorlunda värld och utvecklingen har varit enorm. Jag försöker ibland, när jag ramlar ner, att förhålla mig positiv till utvecklingen, även om den kom sig av nåt som jag trodde skulle få mig att dö. Jag försöker, när jag är mer i harmoni, att komma ihåg att om jag inte tillåter den är allt förgäves. Men fick jag välja nåt annat än förhållningssätt, hade jag valt en annan värld där alla fortfarande var med. 

Nu är jag här i en, för mig, ny värld. Den har idag medfört lunch med Camilla och mamma, samtal med en vän, orken att arbeta även idag, underbara kollegor, julkalendern och mys med Emelie, kaffe med två goda vänner, ljus, husgudarnas värmande närhet och jag är mer än bara vid liv. Jag lever.    

fredag 13 december 2013

Otillräckligt trött

Tiden går väldigt fort nu och jag tycker jag fyller den med alldeles för mycket jobb. För mycket jobb för att egentligen orka med att leva, så därför går stor del av min lediga tid åt till återhämtning. Fast för mig är inte det helt tillräckligt. Det har aldrig varit nog att bara glida genom det som borde vara liv, i någon form av vakuum av bara varande. Efter Carros och Henkes död har det, bakvänt nog, blivit än mer viktigt att fylla den tid jag har med små mirakler.. med allt det där lilla, men enormt viktiga, som får livet att bli glittrande, sprittande och värt all den möda det innebär. Jobbet är en stor del av livet, men för att behålla motivationen att leva så måste det till nåt mer. Så det är där jag är, i en spiral av för mycket jobb och för lite energi kvar att för att orka göra mer av sånt som ger energi och det irriterar mig. 

Trots irriterad utmattning och en motivation som sinar, har jag fått njuta av att se Emelie och hennes klass i ett Luciatåg i onsdags, varit på en medial cirkel, ätit lunch med Angelica, varit på meditationscirkel, haft luciafrukost på jobbet med en del av kollegorna, blivit bjuden på lunch av mamma, sett på luciatåg på jobbet med så vacker sång att jag blev tårögd, varit på step up, läst lagtext, druckit kaffe, fått en egen lucia i Emelieform att njuta av hemma, druckit varm choklad med vispgrädde, plöjt fem avsnitt av julkalendern och sett ett stjärnfall. Det är faktiskt nåt jag hinner med. Jag hinner alltid med att se stjärnorna när de inte täcks av moln. Jag har faktiskt även hunnit med att genomskåda den bakomliggande orsaken till Pinocchios näsa, utifrån diverse mailreklam som kanske inte alltid hittar rätt kundkrets. Så mitt i allt har det även varit en del skratt också. Dessutom har posten skickat ett sms av relativt obegriplig karaktär, där några av orden utgjordes av aet ätråt eller nåt i den stilen. Roande, men inte så väldigt lätt att förstå. Nåt jag inte har hunnit med är att vara till gravarna, kanske har jag bara inte orkat. Fast det ligger där inom mig och kräver att jag ordnar upp det, så jag ska försöka bege mig dit under helgen. Även när jag inte är till kyrkogården, för den delen precis alltid, har jag dom med mig i både mitt hjärta och i mina tankar. Det går faktiskt inte många minuter på ett dygn, som jag inte ser Carro och Henke inom mig. Det är genom dem ljuset från såväl mitt liv som mitt varande silas och jag behöver ha det så. Jag vill inte släppa dem ifrån mig, Det är det enda sätt jag har kvar att känna dem lite nära och jag vill ha dem nära, så nära det går fast det inte är möjligt.

torsdag 5 december 2013

Bland isvakar och varma källor

Rosa drinkar, isvakar, värme och avslappning. Det är vad eftermiddagen har bestått av. Experiums saunaworld är helt gudomlig, för att inte tala om känslan efteråt. Till att börja med, det vill säga innan vi kom iväg, var jag ändå smått skeptisk. Helt plötsligt började det ramla ner vit ångest från himlen. Vit ångest är detsamma som snö och inte i alldeles liten mängd heller. Vägarna var därmed inte helt enkla att vistas på och det gjorde att jag var tveksam till om det verkligen var värt att åka iväg idag. Med facit i handen kan jag tala om att det var det. Det var helt underbart.

Saunavärlden
Det började med att vi fick varsina badrockar och varsit par tofflor. Ombytta och klara blev vi presenterade för den terapeut vi hade förmånen att få tillgång till. Steg ett innebar kroppspeeling och ansiktspeeling, för att sedan kliva ner i något som kallades kneippen. Kneippen är en oval bassäng med en gång runt inuti, där ena sidan är varm och den andra sidan är kall. Tydligtvis är det bra för blodcirkulationen och vi knallade medgörligt runt i den ett antal varv. Det var ganska skönt efter ett tag, även om första varven var lite av en chock varje gång vi hamnade på den kalla sidan. Därefter följde ångbastu med eukalyptusdoft, saunarium med lavendeldoft och finsk bastu med kanel- och eukalyptusdoft som spreds med hjälp av en terapeut och handdukar. Allt detta kombinerades med bad i det som kallades isvaken, en bassäng med en temp på ca 8 grader. Vi blev serverade en rosa nyttodrink, som vi intog i ett relaxrum, badade i en varm källa-bassäng och behandlades med ansiktsmasker, sittandes på varma stenmosaikbänkar i ett rum med fågelkvitter, samtidigt som vi genomgick ett väglett avslappningsprogram. Det var så otroligt skönt. Helt plötsligt kändes arbetslivets stress inte lika viktig längre. Istället kom andra värden till ytan, värden som att må bra, ta hand om sig själv, umgänge med härliga människor och ro i kropp och själ. Avslutningsvis fick vi med oss ansiktskräm och kroppslotion att smörja in oss med efter duschen. Jag rekommenderar alla som kan att unna sig den upplevelsen, det var helt enkelt suveränt. På väg ut till bilarna igen bara råkade vi svänga förbi Wayne´s coffee och råkade dessutom bara få med oss kaffe och pepparkaksmuffin därifrån. Ett bra avslut på en härlig dag med riktigt härliga människor.    

onsdag 4 december 2013

Skumt på nåt vis

Vackra glittervärld
Världen är en förunderlig plats. Den innefattar så mycket, som bland annat otrolig sorg, väldig glädje, outsägliga fasor, enorm lycka, extrem misstro och osjälvisk kärlek. Varje dag förfasar jag mig över hur människor beter sig mot varandra, mot djur och mot jorden när jag läser i tidningar eller liknande. Varje gång blir jag lite utmattat uppgiven på mänskligheten och dess beteenden och funderar alltid över hur egot kan få ta sån stor plats hos en del. Fast samtidigt förundras jag lika mycket varje dag över vilka otroligt underbara människor det finns. Så mycket stöd, medmänsklighet och välvilja. Det är när jag tittar i närheten, på dem jag har omkring mig, det är då jag inser det väldigt storslagna och otroligt speciella och väldigt värdefulla i att vara människa. Jag har tur, jag har så många underbara människor omkring mig. Det är en ynnest och när jag tänker på det går det inte att känna annat än tacksamhet.

Ljus för Henke igår
Ta bara igår. Igår var en tung dag. Alla dagar är tung i den bemärkelsen att Carro och Henke är borta, men bland annat årsdagar är, hur ologiskt det än är, tunga på ett väldigt påtagligt sätt. Om jag vore själv i världen vet jag inte om jag skulle orka stå upp en gång, men jag har som sagt tur. Jag har alla dessa underbara omkring mig, alla dessa som ger så mycket stöd, omsorg och kärlek på olika vis när det behövs. Det är stort. Idag är inget undantag, utan ta bara idag också. Dagen startade, förutom med en ofta återkommande försovning, genom att en alldeles bedårande människa kom in på mitt kontor och sa snälla saker, gav mig en kram och himmelskt goda hembakade saffransbiscotti. Den fortsatte med att min mamma räddade upp ett för mig svårlöst ekonomiskt dilemma, som har inneburit en hel del oro sen det dök upp. Det gjorde hon dessutom trots att det antagligen medför en relativt spartansk jul för oss båda. Efter jobbet startade inte min bil, så mitt ex tillika Emelies pappa kom och hjälpte mig att få igång den, pumpa däcken och tvätta av bilrutorna. Sen åkte vi hem till hans föräldrar och drack kaffe, kikade på nåt tv-program och bara njöt av tillvaron i skenet från brasan i deras kamin. Under en rast på jobbet hade jag förmånen att bevittna ren osjälvisk vänlighet riktad mot en medarbetare från en annan medarbetare, vilket faktiskt också är en ynnest att få vara med om. Det finns så mycket värme, stöd och otrolig osjälviskhet i min omgivning och det går nog inte en dag utan att det är synligt på olika vis. Tacksamhet är faktiskt en relativt ihållande känsla.

Exsvärmors vackra växthus prytt med julgran  
Emelie diskuterade sin dag med mig när vi åt kvällsmat tillsammans. Det hade varit en del bråk i skolan mellan några och hon gillade det inte. Framförallt gillade hon inte att en del av killarna i skolan alltid använder sig av knuffar, nypningar osv. när de inte riktigt går som de vill. Hennes helt suveräna, och roande, kommentar om det hela var: varför kan de inte bara ägna sig åt nåt annat, som att tvätta håret på varandra och diskutera igenom saken! Jag älskar dessa samtal med mina barn. Alltid kommer det nåt utlägg som får ögonbrynen att höjas och det verkar hålla i sig oavsett ålder. Underbart är vad det är.

Förundrad 
Imorgon står Experium med en del av kollegorna på schemat. Saunavärlden med alla dess upplevelser och en terapeut är vad som väntar. Morgondagen kommer nog att vara relativt angenäm på det viset. Imorgon är även den dagen en person, som jag bryr mig väldigt mycket om och som befinner sig i en situation som inte är alldeles lätt att befinna sig i eller att hantera, ska genomföra ett måste i situationen. Ett måste som antagligen kräver en hel del mod och styrka, så mina tankar finns med där. Jag önskar att det gick att göra nåt, att hjälpa. Styrka och kärlek till dig! 


tisdag 3 december 2013

Älskade Henke

Älskade, älskade Henke <3
Ännu en dag, ännu ett år. Ytterligare tid utan dem jag inte kan vara utan. Idag har det gått tre år sedan Henke dog, tre otroligt långa, overkliga och extremt smärtsamma år. Jag saknar honom. Jag längtar efter att skrattande få sucka åt allehanda snusförnuftigheter eller lite halvtorra skämt. Jag älskar Henkes humor. Jag älskar honom. Hur kan världen fortsätta sitt snurrande, när hela livet har stannat? Det går inte en dag, knappt en sekund som jag inte tänker på honom, saknar honom och önskar att han var här.. hos oss, med oss och vid liv. När någon som är så viktig dör går livet inte vidare. Hur skulle det kunna det? Istället får man försöka lära sig att leva på ett nytt sätt, ett annat sätt, ett sätt som medför att man fortsätter röra sig, tänka, känna och andas, fast utan dem.. utan Henke. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till än, jag håller fortfarande på att försöka lära mig. Så gott som alla dagar undrar jag dessutom om jag någonsin kommer att komma dit, om jag någonsin kommer att lära mig det?

Morgonen idag började med att vi försov oss, Emelie och jag. Det innebar per automatik att det var bråttom, skulle gå fort och att tid var nåt av vikt. Mitt i all rush, mitt i allt skyndsamt morgonkaos, frös Emelie till i hallen och blev alldeles stilla. Så sa hon viskande med darrande underläpp och ögonen fyllda av tårar: mamma, det är idag det är va? Det är idag Henke dog? Hon saknar honom, precis som jag så saknar hon honom hela tiden. Hon har inte heller lärt leva på ett nytt sätt, ett sätt utan Henke än.  

Min älskade underbara Henke, jag saknar dig.. jämt. Vi saknar dig jämt.