Henkes vetekudde

Någon gång efter att vi flyttade till huset vi bor i nu, försvann nåt väldigt viktigt. Det som försvann var och är viktigt på så många vis och står för så mycket. Det försvunna är en vetekudde. Henke sydde den till mig när han hade syslöjd och så gott som varje kväll ett tag efter att Carro hade dött, kom han upp med den uppvärmda kudden och la den på mina fötter för att jag inte skulle frysa. Nämligen frös jag så gott som hela tiden då och även om kylan jag kände kom inifrån, var Henkes vetekudde som en skänk från ovan. Efter ett tag blev Henkes vetekudde en trygghet och utan den klarade jag inte av att få upp någon som helst värme när jag lagt mig, så om Henke inte kom upp av sig själv med den ropade jag på honom. Jag behövde aldrig säga vad jag ropade om, utan han kom upp med ett snett lite överseende leende och la vetekudden på mina fötter, så brukade vi prata en stund innan han gick ner igen.

Jag älskar min son. Han var min klippa i livet, så trygg, jordnära, tålmodig, pedagogisk och med en helt galen humor, och jag vet faktiskt inte än hur jag ska klara mig utan honom resten av mitt liv. Därför blev jag bedrövad när Henkes vetekudde försvann. Den är så mycket mer än bara en värmekälla. Den är en länk till honom, till Henke som jag saknar och inte vill vara utan. Så för ungefär en och en halv vecka sedan kom den tillrätta igen. Emelie hade hittat den på övervåningen någonstans och jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev. Plötsligt kändes Henke lite nära igen, plötsligt kunde jag le åt minnet av när han leende kom upp och la den på mina fötter på kvällarna. Älskade underbara Henke! Hur glad jag än är att din kudde kommit tillrätta, kan inget lindra tomheten du lämnade efter dig. Jag saknar dig min son.