Knallar vidare

På väg mot eftersemestern tider. Efter semestern när mycket i det som var det vanliga innan semestern plötsligt förändras och blir nåt annat, Allt utom boendet och de vänner jag har med mig genom livet blir nytt, ungefär så ser hösten ut. Ny, okänd och delvis ganska spännande. Så jag väntar nyfiket på att få se vad livet nu för med sig, vilka vägar som nu kommer att visa sig. En del vägar vet jag redan om. Till exempel vad jag ska jobba med. För efter semestern börjar det nya, åtminstone nästan direkt, och det längtar jag efter.  

Igår fick jag till mig nåt, som satte saker och ting i det ljus det kanske borde vara. Nåt som talade sitt tydliga språk genom egentligen helt otydliga små ord. En del viktiga aspekter visade sig och berättade om att se framåt inom fler av livets områden. Rörelse är trots allt ändå det bästa, även om jag hellre skulle vilja vila ett tag till. Fast livet handlar så gott som aldrig om vila och ännu mer sällan om stagnation, så oavsett egna idéer vet jag att det bästa är att knalla på. Så det är vad jag gör, eller ska göra om ett tag. Efter semestern. Än så länge tar jag det rätt lugnt och det är okej det också, ett litet tag till i alla fall.

Förälskade samtal

Igår var en dag när kaffe och umgänge hyllades. Det var en dag när jag först fikade, pratade, diskuterade och sa saker öppet som vanligtvis inte brukar bli sagda, tillsammans med medlemmarna i den meditationsgrupp jag är med i. Timmarna gick fort och det var en efterlängtad träff, en träff som ska upprepas nästa vecka om alla berörda är på plats i hemkommunen. Därefter for jag i stort set hem och vände för att fortsätta vidare till nästa meditationsrelaterade människa för mer kaffe, prat och i kombination med väldigt god fruktsallad. Vilken suveränt trevlig dag! 

Igår var inte enbart kaffet och babblandets dag, utan det var även en oskyldigt förälskad dag. Åtminstone för de två elvaåringar som var hemma hos mig till långt in på kvällen. Det är så otroligt sött att se det där helt oskyldiga på en nivå som inte innefattar nåt som annars vanligtvis sammankopplas med förälskelse, utan bara ren glädje över att ses, fnitter över att det är lite pinsamt och rosiga kinder. Det gav energi. Kanske på grund av att Emelie var den ena halvan av dem med rosiga kinder och som sen lycklig och med drömmande ögon kröp i säng när det var sovdags. Fler såna dagar tack!    

Brännbar komplott

Ni vet såna där dagar när man vaknar relativt nollställd och alldeles för sent och upptäcker att soptunnan fortfarande är överfull? En sån dag är det. Som nollställd är man synnerligen känslig för influenser utifrån, oavsett karaktär på dessa. En överfull soptunna och ett läst sophämtningsschema som avslöjar att soptunnan töms EN gång var FJÄRDE VECKA, är en influens som ingår i någon av de mindre positiva kategorierna. Således genomlevs den här dagen i ett stadium av frustrerad irritation och min irriterat frustrerade hjärna anar en komplott av styrningskaraktär, för en gång var fjärde vecka kan, enligt den, bara vara ett sätt att försöka styra människorna i deras sopsorterande på nåt sätt som gynnar någon ekonomiskt någonstans. I andra hand finns det säkert nåt fint miljömål som satts upp som morot. Som moteld har en egen sopkomplott därmed utarbetats. Inom en snar framtid ska en plåttunna införskaffas i syfte att undanröja alla sopor som inte får plats i soptunnan där man ändå bara slänger det brännbara avfallet. I en plåttunna kan man bränna brännbara saker. Med såna komplotter i åtanke lyckades till och med det mindre angenäma humöret gå upp i rök ;)  

Till havs

Den så kallade marmorbassängen på Hållö

Den i tidigare inlägg omnämnda flykten i tillvaron startade under söndagsmorgonen och begav sig till Västkusten och några av de platser på jorden, som inte går annat än att älska. Framemot eftermiddagen var vi framme. Så vackert och så otroligt efterlängtat låg det då äntligen framför mig igen. Havet. Det enda som viskar till själen om liv och får omedelbar respons, en av de få saker som snabbt fyller på alla energidepåer och den naturkraft jag har en inre längtan efter så fort jag inte är i kontakt med det. 

Älskade Emelie precis innan första havsdoppet för året

På ett ställe som heter Tossene, mitt i ingenstans och ändå så nära det som var det viktiga, hyrde vi övervåningen på ett hus. Vi hade därmed fyra rum och kök i en fullt utrustad bostad till vårt förfogande, vilket visade sig vara tur eftersom vi periodvis kom att vara sex personer och tre hundar som bodde där.

Solnedgång i Bovallstrand - min favoritplats på jorden

Under söndagseftermiddagen utforskade vi en del av Hunnebostrand, ett helt underbart litet samhälle precis invid havet. Vi badade på ett ställe som heter Sankt Görans ö och det var, precis som det mesta däromkring, väldigt vackert. För min del var det ingen badplats att återvända till. Det visade sig att de flesta badvänliga ställena där utgjordes av långgrunda vikar med sandbotten, som man vadade ut i havet från.

Fyren på Hållö

Antagligen ett helt suveränt ställe för familjer med mindre barn, men jag vill inte trampa runt på någon sandbotten. Istället hoppar jag mycket hellre från klipporna och håller mig så långt från botten som möjligt. Även om jag älskar havet gillar jag inte att vandra runt bland krabbor och andra små varelser av mindre angenäm karaktär, som brukar hålla till på botten.

Kvällsbaderskorna Emelie & Jennifer i Bovallstrand 

Mot kvällningen tog vi med husgudarna och for till det ställe jag hittills tycker om allra mest på jorden. Vi for till Bovallstrand och där möttes vi av en helt underbar solnedgång, sjöstjärnor och snäckskal i massor, som hundarna nöjt knaprade på.

Harry husgud avnjuter havet

Vattentempen dög till och med åt husgudarna, som vågade sig ut på sitt första havsbad någonsin. Det är mysigt att plocka snäckor med ett av sina barn, lyssna till vågorna som skvalpar och se hur ögonen glittrar när en och annan liten krabba lyckas bli uppfiskad. Det bästa ordet att beskriva såna kvällar med är nog livskvalitet.

Sjöstjärnor har nåt lite magiskt över sig, som lockar
fram ett speciellt glitter i ögonen på dem som ser dem <3 

Under måndagen stod Lysekil och Havets hus på menyn. Det var ett välbehövligt avbrott från solens strålar, som aldrig känns lika starka ute vid havet som hemma. Emelie med kompisen Jennifer hann antagligen springa fyra varv därinne medan vi andra hann ta ett. Det jag kan säga om det för övrigt är väl att humrar är stora och rockor fascinerande och vackra på nåt vis.

Havets hus i Lysekil

Eftermiddagen innefattade det näst vackraste stället på jorden. Då var det bad i Smögen som gällde. Jag älskar att sitta på klipporna och titta på båtarna, fiskmåsarna och vågorna, medan vinden smeker bort den värsta värmen från ens hud och Smögen är ett alldeles perfekt ställe att ägna sig åt såna saker på.

Nöjd maneträdderska i Smögen

Emelie hade fullt upp med expedition rädda maneter och fånga krabbor, så jag fick nästan tjata med henne för att bada. Det var perfekt att bada där. Ingen botten att knalla på, inga krabbor som på nåt vis kunde nå några av ens kroppsdelar som lätt skulle gå att knipsa av och faktiskt inte heller extremt mycket folk.

Smögen

Om någon mot förmodan skulle få för sig att Västkusten sommartid är en perfekt plats för avskildhet, kan jag dementera detta. I alla fall om man inte vet om nåt speciellt litet ställe någonstans eller har nog mycket tid på sig för att upptäcka ett. Fast trots att det är mycket folk överallt upplever jag det aldrig som trångt. Det går alltid att hitta sig en "egen" klippa att betrakta världen och människorna omkring sig ifrån.

Gullig krabat trots att det är en krabba

Under tisdagen tog vi en båt från Smögen ut till en supermysig ö, som heter Hållå. Tydligen är det populärt att gifta sig där och jag kan helt och håller förstå varför. Ska jag någonsin gifta om mig, så är det definitivt en tänkbar plats för en sån tilldragelse. Nu är det inte riktigt nåt jag går och drömmer om, även om platsen faktiskt till och med fick mig att tycka att det vore en riktigt bra idé.

Smögen igen

På Hållö finns det ett ställe som kallas marmorbassängen. Vattnet där är kristallklart och går i turkosblått. Emelie hävdade med bestämdhet att det bästa köp vi nog gjort genom tiderna var det cyklop hon hade med sig till ön, för det var helt suveränt att snorkla där och det var det. Där finns även Bohusläns äldsta fyr, som Emelie och Jennifer var upp i för att kika på utsikten. 

Solnedgång igen - magiskt vackert i verkligheten

Ännu ett ställe jag gärna besöker igen. Hållö alltså. Väl inne i Smögen igen hann jag träffa några turkiska karpfiskar, som jag inte vågade bada fotbad hos, handla glass åt Emelie och vatten åt mig, knalla efter den berömda Smögenbryggan och komma fram till att eftermiddagen skulle bedrivas i Bovallstrand. Har jag nämnt att jag älskar Bovallstrand?

Underbara kvällar

Onsdagen ägnade vi åt bad på en liten ort som heter Väjern. Det är precis bredvid Sotenäskanalen, vilket innebär många båtar och därmed även mycket vågor att bada i. Vågor är roliga, så det var ett bra val för dagen. 

Kvällsdopp har en tendens att närma sig
nattdopp när man har det riktigt, riktigt bra.

På onsdagsnatten for vi hem. I samma sekund som jag inte kunde se havet längre saknade jag det, men bortavaro innebär att man kommer på bra saker med sin hemmatillvaro också. Till exempel älskar jag vattnet hemma, jag avgudar människornas vänliga småpratande vart man än lyckas vara och jag avgudar min säng.  

Älskade Camilla precis innan hon doppade sig i det
26-gradiga vattnet i Gammelselen

Idag har jag spenderat tid med de två viktigaste jag har kvar i mitt liv. Jag har varit och badat och picknickat med Camilla och Emelie. Älskade döttrar, mina älskade barn. Trots att havet är underbart och jag älskar Bovallstrand, finns det inget som kan mäta sig med dem. Det är dom som är allt det som inget annat kan ersätta eller ens konkurrera med. Så att komma hem gav mig även möjligheten att vara med dem båda samtidigt och det är störst av allt.

Kärlek <3

Living on the edge

Jag läser fyndiga bloggar som andas av positiv energi och trivsam humor och önskar att jag också kunde skriva så. Roligt, engagerande och inspirerande, men själv är jag iklädd gnällträskets oklädsamma kostym. Jag försöker acceptera att livet är så nu, att en del dagar kommer att genomlevas i ett sånt stadium, men det är inte helt enkelt det där med acceptans. 

Jag lever mitt liv på en tunn liten kant, en smal, smal egg, och det är där jag står, går och andas. En del dagar är det mer uppenbart än andra dagar och idag är en sån dag. En dag när jag är medveten om vilka enorma mängder energi som krävs för att hålla balansen där och att det krävs till och med ännu mer för att upprätthålla den extrema viljestyrka som krävs för att ens vilja balansera ännu en dag. Så har livet varit under några år nu, så har jag levt sen först Carro och sen Henke dog. Åtminstone sen jag väl gjorde valet att försöka fortsätta leva. För det är såna val man ställs inför när döden tar någon av de nära. Valet att leva, att dö eller att vara ett offer. Jag har aldrig varit mycket för medelvägar, så mitt val fick stå mellan ytterligheterna. Jag valde ytterligheten livet, ett kostsamt val om man mäter kostnaden i energi. Ibland ångrar jag mig. Det är de dagar jag av någon anledning tappar balansen och viljestyrkan är svag, eller såna dagar när nåt tar bort ytterligare en bit av den lilla kant jag står på och det är svårt att hitta motivationen att försöka stå kvar. En sån dag är det idag. En dag när ytterligare en bit av min lilla egg skalades bort och kastade mig tillbaka till valet mellan ytterligheter igen. Jag kommer som vanligt att välja samma ytterlighet som alltid, men bara att hitta orken att välja är jobbigt ibland. Medan jag letar efter min viljestyrka, krälar jag runt där jag absolut inte vill vara. Jag känner mig som ett offer för livet och det är ingen snygg plats att vara på. 

I brist på annan strategi så tänker jag fly till en plats där själen kan andas. Just nu får inte ens det mig att lyfta, men väl där kommer energin att fyllas på och livet att glittra igen. Åtminstone är det vad jag hoppas på och vill. Fram till avfärden tänker jag försöka jobba på min acceptans. Det är okej att ramla ibland och det är okej att kräla runt där man absolut inte vill vara, åtminstone tills man hittar vägen därifrån. 

Uttvingad i baddräkt

Igår trodde jag att idag var en dag att spendera i det öltält, som är ett av de stående inslagen under dansbandsveckan i vår lilla by. Det var igår det. Idag visade det sig att det är hundlivets och solens dag och att utrymmet för eventuella tältturer i samhället är obefintligt. 

Dagen idag har således ägnats åt internet, medan mitt ex diskade hemma hos mig. Den har även innefattat hemkörd mat, kaffesällskap och att en av de viktiga drog i väg mot norr på motorcykel. Camilla, som vanligtvis inte vistas hemma särskilt mycket, bor hemma den här veckan. Det medför ett utökat hundliv och dessutom ett hundliv i storlek XXL. Hon äger en irländsk varghund, som själv tror att han är ganska liten. Jag äger tre små små hundar, som själva tror att de är extremt stora. Kombinationen är inte alldeles komplikationsfri, så det krävs en del pass utöver det vanliga. Idag har Camilla jobbat, för att därefter vara inplanerad i aktiviteter som innefattar redan omnämnt öltält. Därmed ströks min inplanerade tältsemester från to do listan och istället har jag blivit uttjatad i solen.

Att bli uttjatad i solen är inte helt fel, även om det kanske inte direkt var den synvinkeln jag först hade när jag satt i den relativt varma bilen iförd baddräkt och ett inte helt strålande humör. Väl på plats vid sjön i skogen vände det. Där gick det inte att göra annat än att njuta. Till och med hundarna badade och Nova, min ena husgud, gjorde nåt för henne alldeles extraordinärt. Hon simmade ut till mig en bit ut i sjön, vände och simmade tillbaka till land och det har aldrig någonsin hänt att hon frivilligt ägnat sig åt simning tidigare. 

Väl hemma igen var humöret något förhöjt, avslappningen märkbar och energin totalt opåverkad. Jag är trött, möjligen blev jag ännu tröttare av att bada, fast trött på ett behagligt vis. Det kanske inte vore helt sanningsenligt att påstå att den trötthet jag kände när jag upptäckte att varghunden försett sig med en av Emelies skor och bitvis ätit upp den var av samma karaktär, så det gör jag inte. Fast i det stora hela har dagen, trots oplanerad icketältning och delvis uppätna skor, varit bra. Nu återstår bara energins återkomst så kommer det här att bli en riktigt bra semester.

  

Hjältar nu för tiden

Den inmatade bilden jag har av hjältar, eller för den delen hjältinnor, och hur de kommer in i ens liv, om de mot all förmodan någonsin skulle göra det, innefattar en vit häst och plötsliga uppdykanden vid situationer som bara kan redas upp med hjälp av en hjälteinsats. Så fungerar tydligtvis inte dagens hjältar. Hjältarna nu för tiden når man via telefonen och det finns inga vita springare att skåda så långt ögat kan nå. 

Ta som idag, idag hade vi en riktig kris här hemma. Krisen startade med ett vrål och några skrik där ord som "mamma kom och hjälp" möjligen gick att uppfatta. När jag närmade mig krisens centrum visade det sig att Emelies dator lät oroväckande illa, hade "frusen" bild och Emelie var i upplösningstillstånd. Som den otekniska mamma jag är försökte jag naturligtvis avhjälpa detta enorma hot mot all harmoni inom hemmets fyra väggar de närmaste dagarna, men utan större framgång. Faktiskt utan någon som helst framgång, det gick inte ens att stänga av maskinen och få tyst på den på så vis. Så vad gjorde jag? Jo jag engagerade en av nutidens stora hjältar som trots all förmodan om motsatsen fanns till hand, eller åtminstone engagerade jag hjälten hela dagen i vår lilla sfär. Engagerandet innefattade inga vita hästar eller plötsliga uppdykanden, utan bara en telefon. Jag ringde helt enkelt en väldigt datakunnig människa, vilken genom att lyssna på ljudet från datorn genom telefonen kunde hjälpa oss att hjälpa oss själva. En liten knapptryckning senare var friden återställd och begreppet empowerment åter en faktor att ha med i beräkningen. 

Förutom nutida hjälteinsatser och telefoner har dagen kantats av grillat, gemenskap, hundar och musik av Laleh. Imorgon åker en av de nära mot norr och jag funderar på att tälta. Inte tälta som i camping, utan snarare ta en tur med vänner till det öltält som hör ortens dansbandsvecka till. Jag är ingen fan av varken dansband eller öl, men ett eller två glas vin tillsammans med vänner i folkvimlet kan jag nog leva med ändå. I alla fall om inga oväntade datatrauman eller liknande dyker upp och hotar det allmänna välbefinnandet och de harmoniska energier som är en bra grund för att tillbringa en kväll i ett tält. 

Semesterirritation!?

Första riktiga dagen på semestern. En efterlängtad dag, som det har känts som jag väntat på i en evighet. Nu är den här och jag känner mig.. på dåligt humör!? Utan egentlig anledning och bara så där. I morse klev jag upp, drack mitt sedvanliga kaffe och upptäckte att det enda jag kunde tänka mig att göra var att återgå till sängen och sova bort dagen. Som så många gånger förr, går inte saker och ting riktigt som planerat och den för dagen oplanerade vakenheten inleddes genom att telefonförsäljarna bevisade att dom minsann inte har semester. I ett försök att bryta denna mindre angenäma sinnesstämning bestämde jag mig för att försöka shoppa loss på internet. När inte ens det fungerade fanns inget annat än att inse att det här inte är någon toppendag och det bästa jag kan göra med den, är att genomleva den för att förhoppningsvis vakna på en annan sida imorgon.  

I övrigt går livet sin gilla gång. En av de nära ska flytta nästa 40 mil bort under hösten och det kommer att bli en ny spännande tillvaro att befinna sig i. En tillvaro där Stockholm finns en lagom bit ifrån det nya stället att vara på då och då. Under hösten börjar jag mitt nya jobb också, även det ett spännande kapitel som kommer att ta stor del av min vakna tid under några månader. Antagligen därefter också, men början är alltid lite mer tids- och energikrävande. Det är då allt det nya ska in i ens medvetande och alla nya relationer ska växa fram, men jag ser fram emot det och väntan på att få ta tag i det nya har även den känts evighetslång. I lördags begav jag mig ut i det förväntade folkvimlet som dansbandsveckan medför. Det var trevligt, även om det inte medförde några direkta wowsåhimlakuldetärkänslor. Det medförde däremot en väldigt trött påföljande dag, som därmed gick i "vila i soffans" tecken. Annars har det inte hänt nåt och nåt som i stilla är trist. Stagnation är lika med att dö den uttråkades död och den döden är inte att rekommendera. Så förhoppningsvis vaknar jag imorgon på ett strålande humör, med mängder av kreativa idéer om hur de följande semesterdagarna ska bedrivas. Med det sagt ska jag återgå till stagnerad irritation och kaffedrickande resterande dag och helt enkelt bejaka all den irritation som verkar behöva få utrymme. 

Frusna ögonblick

När de flesta morgonbestyr var klara och jag susade genom mitt hem för att hämta en sak, stannade tiden igen. Det är ganska få saker som har den effekten. De är lätträknade situationer det handlar om och dessa finns aldrig med i den mentala sfären när de kraschar ner i tillvaron. När telefonen ringde och en kvinna meddelade att de hittat Carros väska, jacka och några fler saker vid sidan av älven och jag förstod att allt var för sent var en sån gång. En annan var när Camilla började skaka, gråta och tappa all färg i ansiktet medan hon pratade i telefonen och upprepade: nej! nej! Mamma, dom säger att det är Henke som har varit med i olyckan! Dom säger ätt det är Henke som är död! Såna gånger fryser tiden, stannar i ett ögonblick och dessa ögonblick blir aldrig rörliga igen. Till dessa ögonblick av frusen trasighet tar det en mikrosekund att återvända och det var där jag hamnade i morse. Plötsligt befann jag mig i ett sammelsurium av frusna ögonblick, där telefonen med kvinnan ringde igen, där prästen kom och talade om att de hittat Carros kropp i älven, till helikopterns surrande medan de letade efter henne och till det ögonblick jag såg henne ligga död på en bår med blött bakåtkammat hår och en gul landstingsfilt över sig. 

I morse fick jag syn på Carros väska igen, samma väska som de hittade bredvid älven. Som i slowmotion drogs jag till den, kramade den och drog in den doft som borde ha varit Carros men som försvunnit eftersom hon inte använt den på ett alldeles för långt tag. Fast jag egentligen inte ville, fast jag visste hur ont det skulle göra kunde jag inte låta bli att öppna den och ta fram hennes kalender och se hennes ord flöda igen. Jag såg flikarna som var bortrivna, de som talar om vilken sida man ska öppna för att komma till det aktuella datumet. Det aktuella datumet i Carros kalender är den 8 november 2008. Hennes sista dag i livet. Under natten dog hon. Natten mellan den 8-9 november 2008. Så alldeles ohyggligt länge sen när det kommer till att vara utan. Så otroligt helt nyss när det handlar om att förstå. Så helt i denna sekund när nåt får en att återvända till dessa frusna ögonblick av kraschade liv. 

Så kom livet nära igen, vardagen med jobb och tider pockade på uppmärksamheten och det var dit jag återvände. Trasigare än för en stund sen, mer omskakad än jag ville vara och med ett stort molande hål av all saknad inombords for jag i väg i vardagen. Ännu en vardag silad genom sånt jag helst hade sluppit se.