Living on the edge

Jag läser fyndiga bloggar som andas av positiv energi och trivsam humor och önskar att jag också kunde skriva så. Roligt, engagerande och inspirerande, men själv är jag iklädd gnällträskets oklädsamma kostym. Jag försöker acceptera att livet är så nu, att en del dagar kommer att genomlevas i ett sånt stadium, men det är inte helt enkelt det där med acceptans. 

Jag lever mitt liv på en tunn liten kant, en smal, smal egg, och det är där jag står, går och andas. En del dagar är det mer uppenbart än andra dagar och idag är en sån dag. En dag när jag är medveten om vilka enorma mängder energi som krävs för att hålla balansen där och att det krävs till och med ännu mer för att upprätthålla den extrema viljestyrka som krävs för att ens vilja balansera ännu en dag. Så har livet varit under några år nu, så har jag levt sen först Carro och sen Henke dog. Åtminstone sen jag väl gjorde valet att försöka fortsätta leva. För det är såna val man ställs inför när döden tar någon av de nära. Valet att leva, att dö eller att vara ett offer. Jag har aldrig varit mycket för medelvägar, så mitt val fick stå mellan ytterligheterna. Jag valde ytterligheten livet, ett kostsamt val om man mäter kostnaden i energi. Ibland ångrar jag mig. Det är de dagar jag av någon anledning tappar balansen och viljestyrkan är svag, eller såna dagar när nåt tar bort ytterligare en bit av den lilla kant jag står på och det är svårt att hitta motivationen att försöka stå kvar. En sån dag är det idag. En dag när ytterligare en bit av min lilla egg skalades bort och kastade mig tillbaka till valet mellan ytterligheter igen. Jag kommer som vanligt att välja samma ytterlighet som alltid, men bara att hitta orken att välja är jobbigt ibland. Medan jag letar efter min viljestyrka, krälar jag runt där jag absolut inte vill vara. Jag känner mig som ett offer för livet och det är ingen snygg plats att vara på. 

I brist på annan strategi så tänker jag fly till en plats där själen kan andas. Just nu får inte ens det mig att lyfta, men väl där kommer energin att fyllas på och livet att glittra igen. Åtminstone är det vad jag hoppas på och vill. Fram till avfärden tänker jag försöka jobba på min acceptans. Det är okej att ramla ibland och det är okej att kräla runt där man absolut inte vill vara, åtminstone tills man hittar vägen därifrån.