torsdag 23 oktober 2014

Bättre att implodera än att explodera



Dagarna rusar fram och november närmar sig med stormsteg. Vädret gör det ännu mer tydligt, det är den tiden på året som medför att hela mitt väsen går sönder. Eller det är väl egentligen redan trasigt, men alla kanter på skärvorna som är kvar gnager mot varande och gör extra ont. Jag vill inte att dom ska vara borta! Jag vill ha dem hos mig, tillbaka i livet och tillbaka till mig, det är smärtsamt att sakna. Det gör ont när det i korta stunder blir sant. Större delen av tiden är det bara intellektuellt jag vet hur det ligger till. Jag vet att dom är döda och jag kan till och med prata om det ganska obehindrat. Det är under de där korta ögonblicken när hjärnan plötsligt drar undan det skyddande filtret som ligger över mitt hjärta och låter alla känslor komma fram, som det är totalt outhärdligt. Jag klarar inte ens av att andas när det händer, så tack och lov för hjärnan som silar fram känslorna i korta stötar. Det känns naturligtvis alltid, varje sekund smärtar det. Fast de där korta sekunderna eller delar av sekunder när bilderna jag egentligen inte vill se flashar fram i ocensurerad version i mitt huvud, då rasar livet och jag med det. Idag såg jag bilden av Carros ansikte när hon låg död på en bår i källaren på ortens vårdcentral. I en fjärdedels sekund var bilden helt tydlig igen. Jag såg hennes ögonfransar med mascaran kvar trots att hon legat på älvens botten i tio dygn, jag såg hennes stängda mun och mungiporna som drogs lite neråt i döden och jag såg henne fast hon egentligen inte var kvar längre. Jag vill inte se den bilden, jag vill inte ens veta om att det är så det ligger till. Fast jag vet och det enda som gör att det jag vet blir sant är bilderna jag önskade att jag sluppit uppleva. Gud vad jag saknar dem! Jag saknar mina två barn som jag inte längre har med mig i livet.

Chai latte på gång
Förutom det förbannade november och sen det jäkla decembers återinträde i livet ägnar jag dagarna åt att jobba och att fika. En del dagar fikar jag till och med på jobbet och med fika menar jag inte bara kaffe. Igår till exempel var jag till Falun i jobbet för att lyssna på Socialstyrelsens redogörelse för en rapport. Lyssnandet skedde på Scandic Hotell Lugnet och inleddes med lunch. Efter lunch och lyssnande kommer fika, i alla fall en del dagar i Falun. Himmel så gott det var. Även hemma fikas det, ibland chai latte, ibland kaffe, somliga gånger lunchas det till och med. Den här veckan har lunchandet hemma innefattat varmrökt regnbåge med hjortronsås och pulled pork i pitabröd med grönsaker. Lunchandet utanför hemmet har, förutom Scandiclunchen, bestått av besök vi ortens chinarestaurang tillsammans med två mycket trevliga kollegor. Jobba, fika, luncha och sova är vad som surrar på i repeat på ett relativt trivsamt sätt. Det och diskussioner av allehanda slag. En av alla hörda saker under dagen som fastnat i mitt huvud är Toves deklarerade: jag tänker ofta på att det ju måste vara bättre att implodera än att explodera. Antagligen är den tanken omöjlig att få svar på, men rätt intressant ändå.    

Scandic Hotell Lugnet

Inga kommentarer: