En systers saknad

Henke har kvar sin facebooksida och det kommer han att få ha också. Det är hans sida, som han fixade med när han levde. Ibland skriver någon några rader till honom där, idag hade Camilla, min ena dotter och Henkes storasyster skrivit till honom på hans sida. Det var ord rakt ur hennes hjärta. Älskade barn, underbara barn. Om saker och ting ändå bara vore annorlunda.  

Camillas meddelande till sin bror:

Älskade bror.  

Det känns så konstigt hur min vardag fortsätter utan dig och våran fina syster. Jag saknar dig, jag saknar att ha dig omkring, att brottas, saknar att ha våra idiotiska tävlingar om vem som kan hålla sig innan för skarven i vardagsrummet längst, saknar att alltid förlora mot dig, i allt. Jag saknar att se på Hannah Montana, Avatarserien och power puff pinglorna med dig. Jag saknar att dricka te med dig och att tävla om vem som kan träffa muggen med kokhett vatten från längst avstånd. Mitt liv fortsätter, jag fortsätter att sakna, fortsätter att hata och framför allt så fortsätter jag att älska. Jag har skaffat en hund, David, en alldeles underbar vän. Han är så himla fantastisk. Ni skulle ha fungerat så bra ihop, jag fullkomligt avskyr att ni aldrig kommer träffas.  

Henke, jag saknar, jag saknar så fruktansvärt mycket, så mycket att jag ibland går sönder. Men ändå så finner jag mig själv i denna jävla vardag som ändå fortsätter, som ändå kan vara helt underbar, trots att jag hela tiden fortsätter att sakna, så mycket. Jag förstår inte, ingenting av det, snälla förklara. 

PS jag spelar fortfarande helst inte kort med någon annan än dig, ingen annan låter mig fuska konstant så jag får vinna, nu kollar jag alltid bara på  DS 

Men fan bror, vad jag önskar du var här med mig och fick ta del av min vardag, som faktiskt oftast är väldigt fin. 

Jag älskar dig kärlek, jag älskar dig hela tiden. 

Så tungt på hennes axlar..

Välförtjänt

Så kom då den dagen Emelie både väntat på och varit lite nervös inför. Idag begav vi oss till Andreasgården i Mora för första träffen med dem som håller i "barn i sorg". Det är landstinget, kyrkan och rädda barnen som är ansvariga och det går ut på att barn som förlorat någon närstående, får träffas i grupp och prata, pyssla, skratta och antagligen gråta också. Det gick bra, det var jobbigt och Emelie var modig och lite blyg. I slutet av mars drar det igång "på riktigt" och jag tror att det blir riktigt bra för henne. Det finns inget att göra som förändrar det faktum att hon förlorat två av sina syskon, men det finns saker att göra för att hon ska orka bära det på sina alldeles för unga axlar lite enklare. Jag hoppas och tror att det här kan vara en av de sakerna som hjälper henne. 

Några märgben och en månads matinköp senare

Efter sorgliga samtal och möten med trevliga, men nya, människor var Emelies givna val Mc Donalds. Det var hon väl förtjänt och det behövdes också, för efter maten drog vi järnet för att shoppa märgben och en månads mat. För dem som inte använder märgben till något i det vardagliga livet, kan jag meddela att det gör inte vi heller. Däremot gör allehanda hundar i hushållet det, därav märgbensinköpen. 

Välförpackad duktighet

Jag tycker det är ökentråkigt att handla. Affärer i all ära, men så roliga är dom inte. Därför skulle vi slå två flugor i en smäll idag, när vi nu mitt i sportlovet fick lov att masa oss utanför de egna domänerna, och handla mat för en månad. Tro nu inte att vi vanligtvis ägnar oss åt att strukturerat handla efter välplanerade listor, för så är icke fallet. Fallet är inte heller så att vi vanligen gör matlistor för en månad, men igår chockade vi oss själva och gjorde det. Grejen med matlistor är att de gör ingen vidare nytta om det inte finns någon mat att laga till. Nu har vi då sett till att det finns mat och att den är kompatibel med redan nämnda matlista. Även om matlistor och enorma inköp inte direkt ger höjdarpoäng i kategorin spännande och impulsivt, så ger det faktiskt jackpot när det kommer till duktighetskänsla. 

Präktig kvalitetstid <3

Väl hemma, med både mat och märgben, kunde vi stolta studera både kyl och skafferi, för att inte tala om vår numer välfyllda frys. Som sagt, jackpot. Fast det var förstås en grej som var lite oplanerad. Till följd av att vi måste frysa in en hel del av det vi handlat, fick vi lov att ta upp lingonen ur frysen. Duktighetens stjärna skiner därmed extremt starkt här idag, för efter all annan duktighet så fick vi då lov att koka lingonsylt. Det var mysigt! Hela dagen har, trots inte alltför vågat innehåll, varit mysig. Mitt i all präktighet har vi haft riktigt suverän kvalitetstid, Emelie och jag, för allt vi har gjort under dagen har vi gjort tillsammans och det är det bästa man kan ägna sin tid åt. Tillsammans. 

Allt som handlades stod inte med på listan ;)

Så spännande

Herre jösses vilken otroligt händelserik, för att inte säga, extremspännande dag det har varit. Idag har Emelie och jag tagit oss an en riktig utmaning och vi klarade den dessutom. Det vi har gjort, hör och häpna, är att vi skrivit ihop en månads matlista. För att säga som det är, var det inte särskilt spännande eller på något vis händelserikt, men det kunde ha varit det. Åtminstone om vi av någon anledning skulle få lov att jaga maten själv i Afrikas djungler eller nåt. Det enda vi jagat idag är fantasin, för gosh så otroligt trist det är att sätta ihop listor och framförallt matlistor. Fantasin vad gäller recept och liknande kan man i min värld lika gärna stoppa upp någonstans där den kan tänkas passa, för jag vet att efter en dags arbete är jag inte särskilt prepp på avancerad matlagning. Så det vi alltså har gjort är att vi satt ihop en realistisk matlista och den är faktiskt inte bara ospännande, utan till och med rätt tråkig. Det gör inget, tanken är att vi inte ska behöva handla jämt och ständigt för om listor är ospännande så är det inget mot vad handling är. 

Förutom listor så har dagen handlat om kaffe, först tillsammans med Angelica och sen med Magnus. Kaffe i trivsamt umgänge kan vara spännande, även om det idag mer var av det mysiga slaget. En riktigt bra sak med dagen är att såväl listskrivning som kaffeaktiviteter har genomförts i ett relativt fult nattlinne med stjärnor på. Det är vad jag kallar ledig! Nattlinne och ingen BH på hela dagen, whats not to love liksom. Underbara sportlov! Trots att det innehåller snor och feber, så innehåller det guldklimpar också. Som att få gå helt opassande klädd, njuta av morgnarna i ett lugnt tempo tillsammans med Emelie, få se hundarnas nöjdhet över att vi alla är hemma och så hinner jag träffa några av dem som är så viktiga. Vännerna och familjen. Allt i kombination med kaffe. Som sagt, wats not to love?  

Som Carro

Lyssnade på musik tillsammans med Emelie, när vi snubblade över en låt med Melissa Horn. Vi har visserligen hört den förr, men den här gången lyssnade vi och det vi hörde var Carro. Känslan av henne, av den hon var svävade emot oss i rummet och Emelie sa det först. Jag tycker det är som Carro.. Så till dig Carro, för att vi älskar dig och för allt du lärt oss under ditt liv. Tack för att du var du <3

Vilken kropp!!!

Trots i shabby chicstyle

De flesta människor vill nog vara viktig för någon, många människor förstår till och med vikten av att få andra att förstå att de är viktiga för dem och så finns det förstås de som lever i villfarelsen att just inget är så viktigt. Jag har förstått vikten av att vara frisk för att kunna njuta av ett ledigt sportlov. Det är helt enkelt inte alldeles underbart att snora, snörvla, frysa och ha en kropp som bara vill vila. Det är aldrig särskilt underbart, men det är så lite underbart det bara kan vara att ha det så under sportlovet. Fast den är ändå klok kroppen. Den har en förmåga att fälla mig när jag inte lyssnar till de tydliga signaler den sänder, men det är ändå skillnad på klok och ekonomisk. För att fällas under en efterlängtad ledighet, kan inte bero på nåt annat än snålhet. Vem hade kunnat tro att kroppen skulle tänka på karensdagar och sjuklön. Vad i hela friden sparar min kropp till liksom?

Kärlek som medrevolör

Förutom snor och kroppar njuter jag av en underbar tulpanbukett, det och att jag faktiskt slipper göra så mycket när min kropp nu bestämt sig för att vi ska vila. Igår hade jag till och med den lyxen att jag for hem till mamma och lämnade ett lite kaosartat hem bakom mig för en stund. Det var disk till förbannelse och de senaste dagarnas organisationsförmåga har, som sagt, varit lite understimulerad. När jag kom hem hade dock ett mirakel inträffat, eller åtminstone så hade exet diskat, organiserat och dammsugit, varför det kaosartade inte längre kunde gå under den benämningen. Slutsatsen är att jag nog måste åka till min mamma oftare.

Harry som  sol- och currysåsstolle

Idag trotsade jag min kropps ivriga signaler om att vi ska vila och gick ut i solen en stund. Kroppen hämnades omedelbart genom att vrida ner termostaten till minus och efter en stunds frysande i den underbara solen med suveränt gott kaffe, kapitulerade jag och gick in. Inne är det i alla fall varmt och solen lyser faktisk, även om det är genom fönstren, och trots att det kanske inte har precis den uppfriskande effekten som sol och ute i friska luften kan ha. Även husgudarna gör vad de kan för att trotsa kroppens snålvila. Igår ägnade sig Engla åt att, som vanligt, öppna alla köksskåp och igår hade hon även turen att hitta en kompostpåse med ris, currysås och kyckling. Det var det i kompostpåsen som framförallt bidrog till att förstöra den av kroppen påtvingade vilan. Nämligen blir små hundar väldigt törstiga av currysås och små hundar som dricker väldigt mycket vatten, blir även väldigt kissnödiga. 1-0 till oss mot kroppen liksom, även om det inte var det jag tänkte när jag fick gå upp åtskilliga gånger under natten för att rasta kissnödiga hundar. Kroppen å sin sida verkade förnöjt tänka, vilket märktes genom det idoga huttrandet jag fick genomlida varje gång vi gick ut, där fick dom! Slutsatsen av allt det här borde vara lyssna till kroppen, men vi får se. Snart kanske nån ny suverän idé till fler revolterande inslag ger sig till känna och då lär det väl antagligen ska visa sig vem som kommer att skratta sist antar jag. Kan man inte vara fri från förkylning under loven kan man åtminstone vara rebell.

Älskar tulpaner

Gemensamma bestyr

Från mobilen, vilket är både krångligare och enklare,  kan jag meddela att till veckan ska jag ha sportlov. Emelie har sportlov då och jag tänker ta tillvara på den chans det är till kvalitetstid med henne. Förutom stundande sportlov är det födelsedagsfikande som har varit på schemat så gott som all tid efter jobbet idag. Nu börjar dock det fredagsmöra krypa in under skinnet och längtan efter att få krypa under täcket och läsa är rätt tydlig. Vilka bra två dagar de senaste dagarna varit. Jag känner mig just nu förundrat tacksam över livets innehåll. Trots att en del saker aldrig kommer att bli bra, är mitt liv, under rådande omständigheter, bra. Jag kommer aldrig att sluta sakna Carro och Henke och det kommer alltid att göra ont utan dem, men så ser mitt liv, vårt liv, ut numer. Därför känns det lite stort att inse att det går att ha ett rikt liv trots det. Inte alla dagar, men ibland och dessa ibland blir dessutom så tydligt framträdande och det stora i det så väldigt viktigt. Kanske just för att jag vet hur livet är mellan iblanden och det är en sorts gåva det med, att veta skillnaden och veta vad som egentligen är viktigt och hur lyckan ibland visar sig. Just nu visar den sig på det allra bästa sätt som går, genom mina kvarvarande barn, mina föräldrar, alla underbara människor omkring mig och i gemenskapen med dem som gör livet glittrande och viktigt. Tacksamhet är den känsla jag framförallt kommer att ta med mig när jag nu  kryper i säng.

Barnslig känsla

Kontorsstol på nytt sätt

Under flera år, faktiskt nästan så många år jag minns, har mina födelsedagar varit trevliga, men inte som när jag var liten. Fast idag har barnasinnets födelsedagskänsla infunnit sig igen och det kan jag tacka alla underbara människor omkring mig för. Vilken himla tur jag ändå har som har det så. 

Skapade tårflod

Redan i morse började det med att Emelie väckte mig med frukost på säng och ryggklining. Om inte det är en bra morgon, så vet jag inte vad som skulle vara det. Därefter ringde Emelies farmor och farfar och sjöng "en enkel tulipan" för mig över telefonen. När jag väl kom till jobbet stod en present och väntade på mig på kontorsstolen. Det var ett glasljus från party light, en änglabok och ett meddelande som löd: tack för att just du är en del av mitt liv. Stort Grattis!! Det fick mig så rörd att jag började gråta, så med glada tårar rullandes ner för kinderna gick jag ut till den skyldiga kollegan och meddelade att det inte är snällt att få gamla tanter att gråta. Fast det var snällt och hon förstod att det egentligen var det jag menade. 

Kollegial skönsång

Efter tårar kommer skönsång, i alla fall idag. Nämligen stod det inte på efter upptorkad tårflod innan det kom in två andra kollegor och sjöng för mig. Vilka otroligt gulliga människor det finns. Därefter hörde prästen Anette av sig för att fråga om hon fick bjuda mig på lunch. Det fick hon så klart och det var en riktigt trevlig lunch dessutom. Igår kväll bakade jag en chokladfudgekaka som jag hade med till jobbet idag, så på eftermiddagen fikades det och även fikat var kanontrevligt. Jag kan bara säga det igen, vilka härliga människor det finns. Kakan verkade vara omtyckt, så receptet följer nedan.

Varm i hjärtat

Efter jobbet var jag upp till mamma och fikade och hämtade hundarna. Då fick jag presenter av henne, en stavmixer med tillbehör och lite mer. Camilla och jag har nämligen tjafsat lite om just stavmixern här hemma, vilken Camilla hävdar att hon äger. Nu kan hon utan problem ta den, jag har numer en helt egen. Camilla, för den delen, följde med hem och så fikade vi i skenet från det nya mycket väldoftande ljuset. Emelie och Magnus kom också och var med och fikade och jag fick ännu en present av Emelie, duschtvål och ett ljus i en ljuskopp med rosor som var väldigt vacker. Det har alltså varit en riktigt bra dag och kväll. Det enda som har saknats är dom som jag alltid saknar. Imorgon blir det födelsedagsfika hemma hos oss. Det kanske också blir en riktigt bra dag, kanske lika bra som den här dagen har varit.

Nöjd med dagen :)

Chokladfudgekaka

Kaka
150 g smör
2 ägg
2,5 dl socker
1 tsk vaniljsocker
1 msk kallt kaffe
1,5 dl vetemjöl
0,5 dl kakao
1 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och låt det svalna. Vispa ihop ägg, socker och vaniljsocker. Tillsätt kaffet. Sikta i mjöl, kakao och bakpulver. Rör i det smälta smöret. Häll smeten i en smord form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Grädda mitt i ungen i ungefär 20 minuter. Låt kakan svalna i formen.

Fudge
1,5 dl vispgrädde
1,5 dl socker
2 msk ljus sirap
100 g mörk blockchoklad
75 g smör

Blanda grädde, socker, sirap och choklad i en kastrull. Låt koka under omrörning under några minuter till en tjock blank smet. Ta av kastrullen från plattan och rör i smöret. Häll smeten över chokladbotten och låt kakan kallna. Pudra över kakao.

Gör kakan i god tid före servering för att fudgeglasyren ska hinna stelna. Ät och njut, gärna med vispad grädde till :) 

Ljudlöst impopulär

Strålande dag 

En del dagar går bara inte riktigt den väg dom borde gå. Såna dagar kan till exempel börja klockan halvfyra på morgonen i samband med att en hund gnäller, gnäller, gnäller och ska ut. I och för sig kan en del såna morgnar innebära en underbar stjärnhimmel med så gott som full måne, men faktiskt kan inte ens stjärnorna glimma starkt nog för att det ska vara värt att kliva upp den tiden. Speciellt inte dom gånger det varit förunderligt svårt att somna. Idag var det en sån dag. Eftersom det inte är lättare att somna om än det är att somna första gången, gav jag upp klockan 04.38 och loggade in på min jobbdator och skrev klart ett protokoll. Det var liksom inte lönt att vrida sig längre, för att om möjligt somna om precis innan klockans galet irriterande alarm skulle slå igång. Så klockan 06.50 väckte jag Emelie och den vanliga morgonrutinen började. Vanlig i alla fall ändå tills vi skulle sätta oss i bilen och bege oss till skola och jobb. Det tillhör inte det scenario man ser framför sig när man tänker på en perfekt morgon, att inse att hela bilen är igenfrusen och att ingen dörr, inte ens bakluckan, är möjlig att öppna. Som sagt var det här en sån där dag som inte riktigt gick den väg den borde. Tio minuter och nästan en granntur för att låna en kofot senare, gav plötsligt en av dörrarna efter och Emelie kunde kliva in och sparka upp dörren på förarsidan. Jippi, etapp ett avklarad! 

Kärleksfull energi

Väl på jobbet var det möten från sekund ett som gällde. Behöver jag nämna att inte ens att ha möten gick riktigt som det borde? Ifall svaret mot all förmodan skulle innebära att jag behöver nämna nåt om det, så funkade mötesbiten inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter alldeles för lite sömn, alldeles för många tankar och en alldeles för tidig morgon, ekade minsta ljud ganska gällt i huvudet. Så pass gällt att det nästan var jobbigt att höra någon andas. Den här morgonen hamnade jag mellan två kollegor, trevliga kollegor utan huvuden som ekade av alla möjliga och omöjliga ljud och som definitivt ägnade sig åt mer saker än att andas. Till exempel ägnade dom sig åt att diskutera. I min ljudkänsliga dimension diskuterade dom dessutom extremt högljutt, men i deras värld försiggick antagligen diskussionen i normal ton. Eftersom detta inferno av ljud fick hela min tankekraft att kortslutas, tänkte jag inte. Jag reagerade och det gjorde jag genom att helt plötsligt, helt utan förvarning, resa mig upp så att stolen nästan tippade bakåt. Det enbart för att utbrista jag sätter mig på andra sidan bordet och det gjorde jag också. Jag såg inte ut att ha samlat några enorma popularitetspoäng efter den uppvisningen, men, för att säga som det är, så struntade jag just då i det. Alla ekande diskussioner kom på så vis på lite avstånd och med det kom även min puls i ordning igen. Därav kom det sig att jag med ett mindre ekande inre och en eventuell ansamling av impopulärpoäng, begav mig mot nästa möte. Ett möte som varade resten av dagen och som inte genererade några eneriyttringar att tala om.

Säreget suveränt

Förmiddagen förflöt genom att ord seglade genom luften och ner i skrift på min dator. Jag lyssnade och lyssnade, skrev och skrev och rätt som det var blev det lunch. En lunch där husgudsrastningen, för omväxlings skull, kunde bedrivas i solens sken. Jag älskar solen lika mycket som jag avskyr att vara blöt om fötterna hela tiden. Därför njöt jag av lunchen, faktiskt så pass mycket att en del av energin återkom. När dagen beståendes av möten äntligen tog slut, var det underbart att få åka hem. Hem tillsammans med Emelie och husgudarna. Hem för att fixa lite hemgjord pyttipanna och hem för att bara vila lite. Ljudlöst i skymningsland tog jag en kort promenad med de fyrbenta bedårande. I min egen takt och utan särskilt mycket ljud gjorde jag mat. Efter det var det mysigt att äta middag med Emelie medan hon berättade om sin dag, det var härligt att höra henne skratta och det var underbart att inse att idag syntes äntligen solen igen. Sammanfattningsvis går det nog att säga att dagen inte riktigt gick som den borde ha gått, men att den var ändå strålande på sitt säregna lilla vis.  

Henkes vetekudde

Någon gång efter att vi flyttade till huset vi bor i nu, försvann nåt väldigt viktigt. Det som försvann var och är viktigt på så många vis och står för så mycket. Det försvunna är en vetekudde. Henke sydde den till mig när han hade syslöjd och så gott som varje kväll ett tag efter att Carro hade dött, kom han upp med den uppvärmda kudden och la den på mina fötter för att jag inte skulle frysa. Nämligen frös jag så gott som hela tiden då och även om kylan jag kände kom inifrån, var Henkes vetekudde som en skänk från ovan. Efter ett tag blev Henkes vetekudde en trygghet och utan den klarade jag inte av att få upp någon som helst värme när jag lagt mig, så om Henke inte kom upp av sig själv med den ropade jag på honom. Jag behövde aldrig säga vad jag ropade om, utan han kom upp med ett snett lite överseende leende och la vetekudden på mina fötter, så brukade vi prata en stund innan han gick ner igen.

Jag älskar min son. Han var min klippa i livet, så trygg, jordnära, tålmodig, pedagogisk och med en helt galen humor, och jag vet faktiskt inte än hur jag ska klara mig utan honom resten av mitt liv. Därför blev jag bedrövad när Henkes vetekudde försvann. Den är så mycket mer än bara en värmekälla. Den är en länk till honom, till Henke som jag saknar och inte vill vara utan. Så för ungefär en och en halv vecka sedan kom den tillrätta igen. Emelie hade hittat den på övervåningen någonstans och jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev. Plötsligt kändes Henke lite nära igen, plötsligt kunde jag le åt minnet av när han leende kom upp och la den på mina fötter på kvällarna. Älskade underbara Henke! Hur glad jag än är att din kudde kommit tillrätta, kan inget lindra tomheten du lämnade efter dig. Jag saknar dig min son.  

Tårdrypande hjärtligt

Kärleksfrön <3

Energibristen är förödande för kreativiteten, liksom den ständigt (som det känns) pågående vintern. Jag längtar till vecka nio, då blir det sportlov för både Emelie och mig. Troligen kommer även den veckan att innehålla snö, men snö i kombination med ledighet och inga påtvingade tidiga morgnar med sopande, borstande och skrapande för att överhuvudtaget ta sig från gården är lite mer okej. 

Lunch med Anette

Fast inte ens väldigt mycket jobb och åt skogen för mycket snö, hindrar dagarna från att rusa fram och fyllas med en del liv och inte bara varande. Förra söndagen till exempel handlade om att ge för att få och att sätta kärleksfrön. Emelie är med i en kör och förra söndagen skulle dom sjunga i kyrkan i samband med gudstjänsten, som handlade just om att ge för att få. Det var även under gudstjänsten som det skulle planteras kärleksfrön. De flesta som var där fick en kruka, jord och tre frön att plantera där på plats. Redan nu har fröna grott och kommit upp som små sköra plantor. Förutom plantering innehöll kyrkobesöket även skönsång och det är rörande att se ett av sina barn sjunga framme i kyrkan. Mammahjärtat var som alltid enormt, fyllt med stolt kärlek men även lite fuktigt av de där rörda tårarna som ständigt envisas med att försöka tränga fram.  

Underbar start på dagen 

Förutom skönsång, kyrkor och kärlek har de senaste dagarna innefattat en febrig och förkyld Emelie, matlagning, jobb delvis utfört hemifrån, morsan som bjudit på lunch, prästen Anette som bjudit på lunch, en mycket omtumlande meditationskväll med riktigt starka upplevelser och pappa som samma kväll ringde och meddelade att han försökt hälsa på för att ge mig rosor. Det har således varit en bra vecka, en dryg vecka och dessutom en himla snöig vecka. Inte nog med det, den här veckan har det även varit alla hjärtans dag. Den startade egentligen redan dagen innan, när jag fick ett kuvert av Emelie som det stod till mamma på tillsammans med stränga regler om att inte öppna det förrän dagen efter. Så redan på morgonen dagen efter öppnade jag det och återigen kom dessa rörda tårar fram. Det är himla mysigt att få ett egentillverkat alla hjärtansdags kort från ett av sina barn, dessutom underskrivet med Emelie och tokarna och tokarna är hundarna. Efter jobbet sprang Camilla och jag ihop med pappa på en av ortens mataffärer. Han köpte oss varsin blomma, som vi fick välja själv. Senare under kvällen hjälptes vi åt, Camilla, Emelie och jag, att laga mat och fixa med efterrätt. Det var en trevlig kväll, med familj, kärlek, husgudar, goda vänner och nya blommor. Det var även en kväll när två stolar lyste väldigt tomma och två älskade människors frånvaro var väldigt stark. Dom är så saknade, våra älskade Carro och Henke, så saknade att det ofta gör väldigt ont. Fast det är numer även det en del av det våra liv är fyllda med. Livet är inte bara glitter, även om det finns en hel del av den varan också.

Hjärtliga blommor <3

       

Snökultens förbannelse och lite 30 och 31

När vintermånaderna infann sig och det fortsatte regna, trots ihärdigt bönande från snökultens anhängare om snö, jublade jag lite inombords över det faktum att grönt är synnerligen skönt, så även inhöljt i regndis och vattenansamlingar. Efter lång tids inombords jublande blev dock snökulten bönhörda och därefter har denna årliga förbannelse hängt sig kvar och förpestat tillvaron. Från en halvmeter att skotta i tid och otid till plusgrader och is toppat med slask, är inte bara tillvaron utan även mina skor förpestade. Av någon anledning är inte ens dom anhängare av denna löjeväckande rörelse som snökulten utgör. En mindre önskad effekt av detta är att de i protest numer ägnar sig åt att lukta gammalt och blött. Eftersom jag inte tänker spendera ett öre på något som kan tänkas stödja snökultens fortsatta terror, köper jag inga nya skor. Istället stödjer jag skorna i deras doftande protester genom att våga vägra inköp av dylika vinterattiraljer såsom nya vinterskor. Skor ska inte vara vinter, de ska ha klackar, va snygga och kännas oemotståndliga. Resultat? Inga än så länge. Trots skornas tydliga revolt och min muttrande inställning verkar snön vilja vara kvar ett tag till. Ett resultat har det i och för sig medfört, jag har numer utvecklat en tydlig aversioner mot att sopa av trappan. 

Förutom aversioner av olika slag har jag insett att jag är så där bra på att följa listor. Den lista jag senast skulle följa var i bloggform och jag lyckades ändå relativt bra med 29 av 31 listinlägg. De sista listsakerna borde ha handlat om en grej jag är bra på och bästa fikan. Bra på.. jag är bra på att sova på morgnarna, faktiskt så bra att det ibland inte är alldeles kombinerbart med att börja jobbet så väldigt tidigt som det är tänkt att man ska. Fika, den bästa fikan är den man har tillsammans med dem man bryr sig väldigt mycket om och helst på en klippa vid havet. Vad den består av är mindre viktigt, bara huvudingrediensen utgörs av kaffe. Se där, sent omsider har jag nu fullbordat en lista. Det är faktiskt ganska bra gjort ändå tycker jag.