Upphetsande?

Mitt liv har jag levt självständigt med mottot jag klarar mig själv. Åtminstone till först Carro och sen Henke dog. Tiden efter deras dödsfall klarade jag mig inte, egentligen vare sig själv eller med någon annan. Oavsett om jag ville eller inte fick jag lov att ta emot hjälp, det fanns inget annat. Min tidigare självständighet räckte inte ens till att gå ut med hundarna, laga mat eller sätta på en tvättmaskin. Den fungerade inte över huvud taget och jag var då väldigt, väldigt glad att jag fick all den hjälp jag fick och att det fanns människor omkring mig som fixade med allt jag inte klarade av. Det slipar ganska hårt på ens ego att gå från klara sig själv till klarar inget och behöver hjälp och efteråt, när jag kunde välja att klara mig själv igen om jag ville, har jag försökt stanna kvar i den mjukare versionen av mig. Den versionen som inte klarar allt på egen hand vare sig jag gör det eller inte, utan istället kan ta emot hjälp och vänligheter och uppskatta det utan att nån form av flyktbeteende sätter in. Fast klara sig självstadiet är inte enbart en egogrej, utan en överlevnadsstrategi som har hjälpt mig många gånger. Hur det nu är så hamnar jag ibland i situationer när jag får kämpa för att inte slita på mig min gamla självständigt stolta rustning och klara alla situationer som livet bjuder på. Det är gånger när jag känner mig utlämnad och ensam och när det händer är jag varenda gång glad att jag ser vad som är på väg att hända. Är det nåt jag lärt mig är det att ensam klarar allt inte är en så trevlig plats att vara på. Anledningen till att jag tjatar på om det nu är att det bara är några dagar sedan jag var i en sådan situation. När precis allt inom mig skrek att nu var det minsann nog med mjuka mesigheter, den här världen är alldeles för hård och människorna är ändå hårdare så det bästa är att ta hand om sig själv utan inblandning från annat håll. Jag lyckades stävja denna framrusande våg av gammal självbevarelsedrift, men inte fullt ut. Därför är jag än i ett lite hårdare stadium än för några dagar sen, jag är lite kantigare och lite misstänksammare mot världen. Det är vad jag ska jobba på att få bort under några veckor framåt. för gamla skyddsmekanismer har en tendens att sitta hårt.  

I övrigt har jag inte blivit upphetsad när jag sett filmen fifty shades of grey, för nu har jag sett den äntligen. Om det var nåt den medförde var det att jag kände mig nere efter den. Bara trasighet och separation med ett och annat smärtsamt piskrapp är inte vad jag kallar upplyftande. Från piskor till resor. I morgon drar jag till Stockholm igen. Det har varit täta tripper dit under en period nu, men den här resan kommer att starta ett nytt äventyr i mitt liv så det är lite spännande ändå. Nu ska jag faktiskt sova tror jag. Stress och långa jobbdagar medför mycket vila och återhämtning när det är helg, vilket i och för sig är lite trist eftersom livet glider förbi medan jag sover. Nåja, balansen kommer väl. Åtminstone är det min plan. I stället för Mr Grey tänker jag nu umgås med Mr Blund.