Myggbett, medium & midsommar

Viktigaste av allt <3

Oavsett mående eller avgrunder så går livet sin gilla gång. Min energi är långt under lägstanivå, vilket jag försökt ignorera under en tid. Ignorans när det gäller energi lönar sig aldrig, inte den här gången heller. Därför har jag sen igår varit hemma från arbetet med feber. Eller feber har jag haft under några dagar, men inte nog hög för att hålla mig i stillhet och vila. Så kroppen visade, som så många gånger förut, vart skåpet ska stå och höjde tempen nog mycket för att utesluta allt utom horisontalläge. Fast jag räknar med att vara tillbaka på jobbet senast torsdag, i alla fall om jag får som jag vill.  

Midsommarmätt Patrik

Medan avgrunden varat har midsommar hunnit komma och gå. Trots total trötthet var det en trevlig helg. Under torsdagen kom Patrik. Vi hälsade först på Majan och Hasse, för att därefter fortsätta till Therese och Magnus. Där blev vi kvar till långt in på natten och det var en trevlig kväll. 

Midsommardagens sena lunch

Midsommarafton började med midsommarlunch hos mamma. Det var mamma, Camilla, Emelie, Patrik och jag som frossade på allt från sill till janssons frestelse. Eftersom febern redan då var ett faktum kraschade jag en sväng på mammas soffa efter maten. Ett så pass långt tag att vi blev lite sen till kvällens aktiviteter. 

Kari & Hasse 

Även denna kväll spenderade vi hos Therese och Magnus och det gjorde även Angelica och Peter, Anna-Carin och Per och Omar. Det hann bli dagen efter innan vi kom hem och midsommardagen vaknade både Patrik och jag och var rörande överens om att det måste vara ganska tidigt på morgonen. Det var det inte, för klockan var närmare tre på eftermiddagen.   

Middag, värme och ett och annat glas vin

En sak är säker, vaknar man vid tre på eftermiddagen hinner man inte laga lunch. I alla fall inte om planerna innebär inplanerat besök i fäbodstuga. Lösningen var enkel, vi köpte med sallad och kebab och begav oss till Hasse och Majans stuga och åt medan elden sprakade bredvid oss, fåren bräkte och fåglarna kvittrade. Från den sena lunchen bar det av till ett norskt pars stuga, som ligger i närheten av Hasse och Majans stuga. 

Spegel, spegel på väggen där.. 

Det var första gången jag var in i den stugan och det är definitivt en av de finaste stugor jag sett. Där satt vi, Hasse, Majan, Kari, Terje, Patrik och jag, och drack kaffe och vin och babblade om allt och inget under någon timme och det var supertrevligt. Sen fortsatte Hasse, Majan, Patrik och jag till Hasse och Majans stuga, där vi åt middag och drack något mer glas vin i skenet från brasan i den öppna spisen. Det är rogivande att vara i skogen och i stugor, där det inte går att göra så mycket annat än att njuta av stunden. Det borde vara fler såna stunder i tillvaron.

Trött Hasse & nöjd Engla

Söndagen hälsade Patrik och jag på Therese och Magnus en snabbis, innan vi for hem och grillade. Det ger sommarkänsla att grilla oavsett om det i övrigt känns som det är sommar eller inte. Söndagen var även den dag Patrik begav sig hemåt. När kvällen kom var jag slut som artist och det blev en tidig kväll. Måndagen innebar arbete och feber. Alvedon fick vara min bästa vän, men jösses så sliten jag kände mig. Även tisdagen innefattade feber, men min vana trogen struntade jag högaktningsfullt i det och arbetade mer än mina åtta timmar och under kvällen umgicks jag med Caija hemma hos henne. Hon har ställt i ordning ett rum i ett av uthusen och det var där vi satt och pratade om det mesta i livet medan kvällen förflöt. Det var en bra kväll. 

Älskade, älskade & så enormt &
väldigt saknade <3 

Även onsdagen innebar feber och mer än åtta timmars arbete. Under kvällen gjorde jag det jag dragit mig för under en tid. Jag for till kyrkogården, till Carros och Henkes gravar och satte blommor hos dem. Mina älskade barn, som jag saknar hela tiden. Jag avskyr att det är som det är och jag avskyr att jag måste sätta blommor på deras gravar. Dom borde leva och dessutom överleva mig. Det var jobbigt, lika jobbigt som alla andra gånger jag har varit dit. Det slet upp såren som aldrig kommer att läka, rispade upp det lilla som har läkt och drog ner mig på knä. Det gör ont att leva utan två av sina barn, det sliter sönder ens inre och det krävs så mycket kraft att försöka hålla bitarna på plats. Ibland lyckas jag, andra gånger krackelerar livet igen. Eftersom min tillvaro för närvarande är långt ner och avgrundsdjupt, orkade jag inte hålla något på plats. Inte mig själv, mitt inre eller all den trasighet som jag försöker hantera. Det finns en tanke med att jag åker till kyrkogården på kvällen, då är det nästan aldrig någon annan där.

Min lavendel blommar & luktar
underbart

Det är kostsamt att åka till kyrkogården, åtminstone om priset mäts i annat än ekonomi. Väl hemma kom den högljudda, hulkande gråten. Den jag var glad att jag lyckats behärska när jag var ute. Då och där trillade bara tysta tårar. Det spelar ingen roll om det är tyst eller högljudd gråt, för ingendera hjälper. Det var så natten var, hulkande i fosterställning för att så småningom somna i samma ställning med hundarna nära nära. Torsdagsmorgonen vaknade jag totalt omotiverad. Febern var kvar och orken i botten. Ändå for jag iväg och arbetade. Det gick till efter lunch, då fick jag lov att flexa ut för att åka hem och bara sova. När klockan var halvsju på kvällen fick jag besök, så då först kravlade jag mig upp.  

Kvällspromenad bland liljekonvalj & mygg

Det var mitt i all otroliga trötthet ändå skönt att få besök, att få fokusera på te och samtal medan klockan gled mot natt. Därefter sov jag igen. Feber och känslomässig utmattning i kombination är ingen direkt hit för orken. Fredagen arbetade jag, för att åka hem och krascha igen. Jag vaknade sent med ångest som fick mig att slita på mig en enorm offerkofta, där jag satt i sängen och försökte genomleva det som livet ibland är.  

Söndagssol <3

Under helgen var det mediumutbildning. Inte ens det fick mitt humör eller min energinivå att stiga det minsta, men jag klarade det jag skulle och fick ett certifikat. Solen sken och världen visade sig i övrigt från sin vackraste sida. Det var många underbara människor där och helgen var egentligen bra, om jag bara hade haft mer energi och åtminstone tagit mig upp på knä. Under kvällen var jag bjuden på grillat hemma hos Therese och Magnus, det var gott och trevligt. Ibland kan det räcka att vara tyst om det är tillsammans med rätt människor. Therese, jag och husgudarna tog en promenad ner till älven som speglade en sen solnedgång. Det doftade underbart av liljekonvalj och myggen festade vilt på de korkade människorna som så vänligt dukade upp sig själva. Älvens vackra reflektion av världen var definitivt värd att agera myggmat för. Vatten är rogivande och ibland ger det dessutom lite kraft.   

Caijas mysigt nyinredda rum

Efter mediumutbildningen på söndagen tog jag med mig husgudarna ut i solen. Dom njöt och jag frös. Väl inomhus insåg jag, efter umgänge med febertermometern, att det troligen inte skulle bli något arbetande dagen därpå. Det är konstigt att jag aldrig lär mig att ta det lite lugnare och låta mig själv vila när det behövs. När det är totalkrasch är det i regel redan för sent att rädda upp något av den ork som borde finnas. Nåja, förr eller senare kanske även den läxan sitter. Igår spenderade jag så gott som all tid i sängen eller i soffan. Idag har det horisontella läget hållit i sig, med undantag för lättare matlagning och en tur utanför dörren för att hämta min hyresvärd som fick lov att hjälpa mig att slå ihjäl en påkörd huggorm som Emelie med kompis hittat på vägen vid huset som vi bor i. Det var bra att han hjälpte oss med det, ingen ska behöva lida i onödan. Nu blir det åter att inta sängen med målsättningen att ha nog mycket ork för att arbeta på åtminstone torsdag. 

Oväntad vänskap i trädgården

Imorgon kanske

Grått, regnigt, snart midsommar, trött, förkyld och har handlat blommor till Carro och Henke. Ska sätta dem på deras gravar, så fort jag samlat mig lite inför det. Camilla kämpar också. Förlusten av David är hemsk i sig, men den drar även fram allt annat i ljuset också. Detta liv. Ibland är det faktiskt inte det minsta glittrigt och utan glitter är det inte mycket som fungerar. Det är med enorm trötthet jag inväntar midsommarfirandet med allt vad det innebär. Har jag tur är det en bättre dag imorgon.     

Ner igen

Det som började som en försiktig utförsbacke, har eskalerat till det avgrundsstup det alltid slutar i och jag faller. Jag vet vart jag är på väg, vart färden slutar, och eftersom fallet varit på gång ett tag orkar jag inte ens kämpa emot. Annars är det vad jag vanligtvis brukar göra, när jag håller på att rasa gör jag allt för att det inte ska hända. Nu är det för sent, jag vet redan att jag inte kommer att kunna hindra det som ofrånkomligen kommer. Jag har varit med om det så många gånger förr under de senaste sex åren. Det är inget jag vill och det är egentligen inget jag orkar med, men det spelar ingen roll för det är, oavsett vad jag vill och orkar, inget jag på något vis kan kontrollera. Det är uppenbart att jag ska spendera en del tid i avgrunden igen, det där avskyvärt mörka, kvävande och otroligt smärtsamma stället inom mig själv som jag avskyr att vara i. För att jag ska klara av att ta mig därifrån kommer jag att behöva all kraft och energi jag kan uppbåda, men för närvarande är det brist på båda. Jag är trött, less och stressad. Mitt inre skriker efter Carro och Henke och världen känns som en ganska ogästvänlig plats att vara på. Det enda jag just nu vill är att få krypa ihop i min egen värld, under mitt täcke för att överhuvud taget inte kliva upp igen. Istället tvingar jag mig att jobba. Min kropp är trött, precis så trött som den alltid blir när jag faller och jag förstår den. Avgrunden kräver all energi och energin är det dåligt med redan från start. Kanske blir det lite extra tungt eftersom jag vet att ingen kommer att kunna hjälpa mig, ingen kommer att kunna göra nåt för att jag ska kunna ta mig härifrån. Det jobbet måste jag göra själv och det i sig är oerhört påfrestande. Det är återigen dags att göra ett livsavgörande val, att försöka välja det som är ljust och att resa mig igen och bara tanken på var det kommer att kosta mig rent resursmässigt gör mig ännu tröttare.

Det blev inte bättre när jag gick ner i källaren under dagen för att sätta igång en tvättmaskin och upptäckte att jag för att ta mig till tvättstugan, måste plocka upp en mängd kort, tidningsurklipp, tavlor och små lappar som ramlat ur en kartong. Jag såg korten på Carro och Camilla, när Carro sminkat dem i timmar för att ta kort på dem, vilka hon sedan förstorade, skrev ut och ramade in. Där var ett inramat kort på Henke från en fisketur och två tidningsurklipp från när Carro och Camilla var med i en teatergrupp för barn när de var mindre. Carros inramade kort på henne och Emelie fanns också med, precis som ett kort på Henke från det att han var tre år och satt på huk utomhus och förtjust tittade in i kameran tillsammans med den kompis han lekte med. Det är just det att för mig borde dom alltid finnas med, vara en del av mitt liv och överleva mig. Alla mina barn borde vara i livet och må bra, men så är det inte. Istället saknar jag två av dem oerhört, medan de andra två kämpar, precis som jag, med saknad, sorg och med att hantera livet fast det ibland är ohanterbart. När jag plockat upp alla kort och minnen vände jag och gick upp ur källaren. Jag struntade i att sätta igång en tvättmaskin och för den delen i det mesta andra också. Det blev soffan jag till sist landade i och där blev jag liggande, ledsen,oerhört trött och osäker på om jag skulle orka resa mig mer den här dagen. Jag reste mig efter någon timme. Turligt nog var jag bjuden till Therese och Magnus på middag, annars hade jag antagligen legat kvar än.

Nu är jag hemma igen. Lika trött, ledsen och utmattad som innan jag for trots att kvällen var trevlig och maten väldigt god. Det är gott att träffa en del människor även när jag är i det här stadiet, människor som jag kan slappna av med, vara den helt utmattade och ledsna människa som jag för närvarande är utan att det ses som konstigt. Jag hoppas att jag är lite piggare imorgon, att någon gnutta energi har återvänt så jag kan göra det val jag vet att jag måste göra den här gången också. Val kräver energi, att resa sig kräver energi och ibland kräver det till och med energi att bara vara. Så är det nu, bara vara och dessutom vara där jag är äter upp all energi och kräver till och med mer än jag har. Som så många gånger förr under de senaste sex åren. 

En kväll med Pingu

Grattis ☺

Idag har vi hyllat en 50-åring efter jobbet. Vår kollega Catharina fyller inte bara år, utan ska även byta arbete och naturligtvis straffar sig dessa två komponenter i kombination. Vi lurade i henne att det var yoga, så hon gick till gymet där hon fick dra på sig en pingvinkostym och rosa peruk för att sedan jogga mellan olika stationer, som bestod av allt från vinprovning till att faktiskt göra en del udda yogaövningar. Min uppgift var att kolla av förmågan att multitaska med utgångspunkt i en del av Catharina intressen. Hon fick vattna en blomma, provsmaka diverse smaktillsatser och gissa vad det var samt spela luftgitarr till en låt av White Snake. Det såg ganska roligt ut, inte minst för att hon hade pingvindräkten på sig under alla aktiviteter. Naturligtvis skedde allt centralt också. Vi avslutade firandet på en restaurang där hon fick sin riktiga present, som bestod i konsertbiljetter till White Snake. Hon blev glad, det var en trevlig kväll och det är bara att konstatera. Jag kommer att sakna henne när hon byter jobb.

Henkes kudde

Häromdagen pratade jag och en väninna om en bok, som jag idag bestämde mig för att försöka leta fram bland diverse saker som vi förvarar i källaren. Medan jag var där och rotade i allehanda ting kände jag plötsligt en lukt, som det var alldeles för länge sen jag känt. Den var svag men jag visste direkt vem lukten tillhörde och min första tanke var: nu har Henke kommit hem. Sen kraschade verkligheten in i mitt medvetande igen och skrek åt mig att Henke kommer ju aldrig mer att komma hem och lukten, den som luktade Henke, måste komma från någon av hans saker som låg där i källaren. Jag letade fram vad det var, vilket visade sig vara Henkes kudde som fortfarande har samma örngott på som sista natten han levde. Det var naturligtvis inget kvar av Henkes doft på örngottet, men kudden hade glidit ur örngottet lite grand och det var själv kudden som hade en svag doft av mitt barn. Min Henke som jag egentligen inte kan leva utan, men som är borta ändå. Det är starka känslor som väller fram när det en kort stund känns som ens saknade barn är nära igen, för att sedan slitas bort lika snabbt. Det ger blandade känslor att konfronteras med en av de dofter som hela tiden saknas, som medvetandet alltid letar efter och hoppas på att få känna ännu en gång och så dyker den upp, men mestadels för att återigen påminna om hur verkligheten numer är. En verklighet utan två av mina barn, en verklighet som jag egentligen inte ens vet hur jag ska överleva. 

Jag stod där i källaren med Henkes kudde tätt tryckt mot mig och snusade in all doft jag bara kunde, medan tårarna vällde fram och slet upp allt det jag försöker att gömma undan och trycka ner. Det gör ont att sakna någon så mycket. Det gör ont att veta att dom aldrig kommer tillbaka och det gör ont att känna doften av Henke, samtidigt som jag älskar att känna den. Min Henke, min son, lite nära en kort kort stund igen och det är egentligen värt all smärta som kommer fram i ljuset samtidigt. Älskade Henke, saknade Henke. Jag önskar så väldigt mycket att saker och ting vore annorlunda.      

Livsväv

Skogstur med husgudarna

Sommaren borde vara här, men det är den inte. Det är kallt och många dagar går i blåsigt, blött och grått. Jag är frusen och för närvarande trött. När tröttheten kommer medför det att mitt mående går i vågor, från mörkt till ljust inom loppet av några minuter. Saknaden är påtaglig, det är den alltid. Nu måste jag dessutom bege mig till kyrkogården igen. En del av mig vill sätta blommor och göra det fint där, men en annan del vill inte dit alls. Det är jobbigt att konfronteras med gravarna, det är ändå inte där det känns som dom är. Istället blir det den påminnelse jag definitivt inte behöver, för jag vet hur det är men vill ändå inte ha det slängt i ansiktet. När jag väl har varit dit brukar det ändå kännas bra att jag gjort det, att jag har pysslat och gjort det fint där. Det är bara att ta steget dit som är svårt, att orka stå där igen där det av någon anledning känns lite kallare än någon annanstans. 

Emelie som vävt klart sin duk <3

Trots måendets lynnighet går livet i något slags flow. Det är inte stora saker som händer, men det händer ändå. Till exempel begav vi oss till Mora en dag, Emelie,morsan och jag. Det var rusningstid och bilkön var lång där vi skulle svänga över vägen och jag tänkte att det skulle ta resten av eftermiddagen för oss att ta oss över. Det gjorde det inte, eftersom en bil stannade och släppte över oss. När vi kom fram till parkeringen var den full, vi svängde in ändå och i samma sekund backade en bil ut och vi fick en plats. När jag sen skulle gå för att köpa en parkeringsbiljett, stannade en bil bredvid mig och en man ropade till mig: ska du stå här länge? Jag svarade att jag skulle stå där ett tag och då gav han mig sin parkeringsbiljett så slapp jag till och med köpa en sån. Jag har fått trisslotter skickade till mig i brev från min kusin, ett barbord med stolar som jag länge velat ha men tyckt varit för dyrt dök plötsligt upp på blocket för en spottstyver att vad det annars kostar och en rapport på jobbet var redan gjord när jag skulle gå in och göra den. Inte av mig utan av någon annan. Såna små saker är det som händer titt som tätt och jag tackar för det, flow är ett bra tillstånd att vara i. 

Fågelskådning i skogen <3

Det var pappa och jag som drog iväg och hämtade det mycket åtråvärda barbordet som nämnts ovan, till Karlstad var det vi fick åka. Det en trevlig tur, trots att vi med jämna mellanrum åkte lite vilse. På vägen hem stannade vi på ett ställe som heter Diner 45 i Sunne. Det kändes som det låg mitt ute i ingenstans, men det var en riktigt trevlig restaurang i 50-talsstil med mycket god mat visade det sig. Det har varit mors dag och jag blev firad genom att Emelie målat ett väldigt fint hjärta som jag fick och Camilla försökte bjuda ut mig på mat, men jag styrde om det till gemensamt kaffedrickande i hemmets lugna vrå tillsammans. Jag firade min mamma genom att köpa en trisslott och nåt jag vet att hon gillar löjligt mycket,nämligen glass. Den här gången blev det mjukglass och det var tydligtvis en populär mors dagspresent. 

Middag med pappa på Diner 45

Vad har mer hunnit passera senaste tiden? Emelie har varit på skolresa till Boda Borg under en helg, vilket var en succé och det var en synnerligen nöjd dotter som kom hem. Hon har även vävt klart den duk hon hållit på med ett tag i slöjden och den blev himla fin och kommer att passa alldeles utomordentligt på vårt nya bord. Jag har bevisat mig vara starkare än jag trott och på egen hand flyttat köksbordet till en blivande matsal till förmån för det nyinköpta barbordet, vilket förutom en rätt nöjd känsla gav vissa andra känslor i ryggen. Bra blir det dock och då får ryggen kännas av lite.

Lapar sol på gräsmattan <3

Det har även varit en del besök i vårt hem, till exempel har Anette, Caija, Magnus, Matte och Therese varit hit. Camilla har även hon varit hit et flertal gånger, men hon räknas inte som besökare utan som en del av oss, trots att hon bor i egen lägenhet sedan ett ganska långt tag tillbaka. En hel del skogspromenader har också hunnits med och det är tur det, för efter en dag på jobbet är det ett väldigt bra sätt att få frid i sinnet. Dessutom blir husgudarna glada och det gör mig glad. Det är bland annat på dessa promenader som humöret åker riktigt mycket upp och alla små vackra ting framträder alldeles tydligt. Då är det lite tacksam lycka som gör sig påmind och det är en helt underbar känsla. 

Eagle Down med gästspelare i Öje

I fredags var det till och med sol, så jag passade på att flexa ut lite tidigare än jag vanligtvis brukar sluta arbetet för att bara njuta av den annars ganska svårflirtade solen. Det var underbart att ligga i det lite för höga gräset på gräsmattan och bara känna värmen sprida sig i kroppen.Naturligtvis var husgudarna med och de njöt minst lika mycket som jag. I lördags umgicks jag med Therese, vi åt kinamat och drack champagne innan vi begav oss av till Öje för att lyssna på ett band som heter Eagle Down. Det var bra musik och en trevlig kväll, men tyvärr gav det en synnerligen trött söndag. En söndag som för övrigt var relativt kall och med en del regnskurar, vilka gjorde att utelivet kändes mindre lockande. I övrigt har det väl mestadels varit en hel del arbete och vardagslivet i övrigt som tagit tid.  

Sol & flex är en bra kombination

Tillägnat David

Camilla & David den 31 mars 2015

Den 27 maj 2015 dog David. David var Camillas enorma irländska varghund som själv trodde att han fick plats i ett knä, att det mesta som var löst gick att äta, som älskade att åka bil och som framförallt älskade Camilla. David var även Camillas bästa vän och den hon byggde upp en hel del trygghet kring. Han var fortfarande bara en unghund och skulle egentligen ha haft många år kvar i livet, men nu blev det inte så. Istället lämnade han ett enormt tomrum efter sig, framför allt i Camillas liv och det var ännu en av dessa dagar jag funderade över livets orättvisor. Jag frågade Camilla om hon skulle klara sig. Hon svarade att det väl var som alltid att hon väl egentligen inte hade något val. Min starka dotter som fått gå igenom så mycket och som nyss hade en bästa vän <3

Kärlek <3

Älskade att bli kliad

Glass till efterrätt

Knähund <3

David som valp <3