Morgonhumör, solrosor & hål i golvet

Camilla med kompisen Catrins lilla Othilie 

Några dagar går fort och hinner inrymma så mycket. Allt från bekantskapen med ett nytt litet liv över djup sorg till hål i golven. Det är livet. Det är så det går på med allt vad det innehåller och med en spännvidd som täcker alla känslor. Ibland räcker det med bara några dagar för att man ska hinna känna så mycket, i det här fallet räckte det med sex dagar under september (9-16 september 2015). Dagar som pendlade mellan förundran, ilska, glädje, gemenskap, kärlek, djup saknad och sorg och ödmjukhet. Ändå hände det inte så stora saker, eller så är det just det som är så stort. Allt det som händer hela tiden, som bara går att se om man tar sig tid att titta. Det lilla, men så väldigt förunderliga. Livet i all sin prakt mitt i all vardag.  

Ödmjuk 

För att börja någonstans så blir det vid det där uttrycket "morgonstund har guld i mun". Vad i hela friden är det för dravel. Morgonstund har aldrig någonsin medfört just nåt annat än kaffe i munnen, även om det kan vara nog så vackert och rofyllt. I alla fall ibland. Låt mig säga så här, mitt morgonhumör är så där.. milt uttryckt. Jag är inte en morgonmänniska över huvudtaget, utan natten är mer min tid. Det innebär att jag är relativt zombielik när klockan har ringt och det är dags att släpa sig igenom diverse morgonrutiner. Så länge allt bara går på i vanlig lunk och inget sticker ut är det helt lugnt. Det är när nåt inte riktigt följer rutinerna, som humöret kommer fram.

Emelie & jag käkar kebabrulle - oxå en
form av lyx <3

Emelie, som inte heller är alldeles totalalert på morgonen, satte under några morgnar en interutinpåmorgonengrej i system. Interutinen innebar att hon klev upp före mig, gjorde sig i ordning, stressade till bussen för att ringa mig och stressa upp mig ur sängen för att jag skulle åka till busshållplatsen eller skolan med diverse grejer som hon glömt. Problemet med det är att jag inte är särskilt imponerad av morgnar som sådana och morgnar i stress är, om möjligt, ännu värre. Efter att jag stressat upp ur sängen och begett mig iväg i diverse skick med diverse grejer, fick jag ett mindre anfall en av morgnarna. 

Mitt i skogen finns det ett ställe med både solrosor & vallmo, vackert som bara den & 

uppenbarligen även omtyckt av älgarna

Just den morgonen vaknade jag av att Emelie ringde och sa med lite gäll, stressad röst att hon glömt nyckeln till skåpet och hon ville att jag skulle åka till busshållplatsen med den. Jag for upp ur sängen, irriterad som få innan jag ens fått upp båda ögonen, slet på mig nattlinnet och blev uppringd av Emelie igen, som glömt skorna också. Något mer irriterad släpade jag mig ner medan jag kände hur ögonbrynen var synnerligen ihopdragna och mungiporna släpade i golvet, när Emelie ringde ytterligare en gång för att meddela att hon även glömt läxan på bordet och den måste ju naturligtvis också med. Det var i rent ursinne jag slet på mig en jacka över nattlinnet, slängde mig ut, skrapade av en tunn ishinna av bilrutorna och for iväg till busshållplatsen med läxor, skor och nycklar. Väl framme skällde jag i en muttrande ton redan innan Emelie öppnat bildörren, noterade att både Emelie och hennes kompis Jejje såg relativt roade ut medan jag fortsatte skälla även efter att Emelie hämtat grejerna och stängt bildörren. Tjejerna såg fortsatt roade ut och sa nåt till varandra medan de sneglade lite försiktigt åt mitt håll. Väl hemma efter denna irriterande morgonstund som definitivt inte hade nåt guld någonstans, tag jag kameran och tog kort på mig själv i syfte att se efter vad Emelie och Jejje hade tyckt var så himla roligt. Det gjorde definitivt inte morgonen bättre..

Morgonstund blablabla.. 

Väl på jobbet blev det ändå en rätt bra morgon, en av kollegorna hade fixat lite frukost till alla och det blev en trevlig stund när vi dessutom kunde skratta åt bilden av den mer vansinniga morgondelen av mig på bild. Åtminstone blev jag inte uppringd och väckt av en stressad Emelie mer den veckan. Fast berörda dagar innehöll så mycket mer än ilskna morgnar. En dag när jag var på väg till morsan efter jobbet till exempel, svängde jag förbi Camilla. Hon hade besök av sin kompis Cathrin, som dessutom hade med sig sin drygt fyra veckor gamla dotter Othilie. Inte ens jag kunde låta bli att charmas, utan fick lov att snusa lite på henne. När man tittar in i ögonen på en bebis är det förundran över livet man känner, åtminstone är det så för min del. Förundran och vördnad, herregud vilket mirakel varje nytt litet liv är. 

Mysigt med frukost på jobbet.

En annan av dagarna for Emelie och jag iväg och köpte varsin kebabrulle efter jobbet och skolan, som vi åt tillsammans medan vi pratade om dagen som varit. Det är underbart att umgås med Camilla och Emelie, det är bara de egna barnen som kan ge precis den känslan i själen. Det är gott att skratta tillsammans med dem och det är till och med underbart att vara galet morgonarg på dem. Allt detta är en lyx, som det gäller att ta vara på. Det sämsta man kan göra är att ta dessa stunder för givna, åtminstone sett ur mitt perspektiv. Skogsvandringarna tillsammans med husgudarna har även de fortsatt. Skogen och naturen ger en annan form av ro i själen och det är där det går att vara precis här och nu och släppa allt annat. Ofta ger det mig en känsla av ödmjukhet att vandra bland träd och växter. På ett ställe i skogen växer det solrosor och vallmo. Första gången jag sprang på det förvånade det mig, men efter hand har det kommit att bli ett lite spännande inslag i skogsvandringarna att se hur mycket blommorna har slagit ut. 

Kortet jag fick tillsammans med Henkes minnesbok från skolan efter hans död

Blandat med all kärlek, glädje, ilska, förundran, ödmjukhet och vördnad har nämnda dagar även innehållit smärtsam saknad och stor sorg. Det är olika saker som kan utlösa det, eller utlösa är fel uttryck för känslorna ligger alltid precis under ytan. Däremot är det olika saker som kan få dem upp i ljuset. Ofta kämpar jag emot, för den smärtan vill jag inte känna alls egentligen. Fast så fungerar inte livet med alla sina aspekter, det innehåller allt och jag vet att det är för att jag älskar dem så mycket som det gör så ont att vara utan dem. Carro och Henke, så närvarande och ändå så långt borta. En kväll när jag skulle plocka i ordning lite i en del skåp hittade jag den minnesbok jag fick från skolan efter Henkes död. Den hade legat framme så de som ville fick skriva i den och det är det många som har gjort. Bredvid boken fanns ett foto på Henke, ett ljus och en ros. I minnesboken fanns ett kort på hur det sett ut. När jag hittade boken med kortet och alla texter, brast det. Det slet snabbt bort den tunna hinna som gör att jag oftast kan hålla dessa känslor på plats.

Körkväll igen - utanför Malungs kyrka

Världen rasade igen. Emelie kom in och såg vad som hänt och sa; du borde nog inte titta mer i den där nu ikväll. Fast jag kunde naturligtvis inte låta bli, hur skulle jag kunna det? Det var säkert tre år sen jag tittade i den boken och det gjorde lika ont då. Det är inte sakerna i sig som gör det, utan det är det faktum att de sliter mig från ett ställe där jag lyckas hålla det lite ifrån mig till att stå öga mot öga med det jag absolut inte vill veta av. Resten av kvällen satt jag i soffan, ihopkrupen till en boll, bläddrandes i boken medan tårarna rann. Det måste få vara så ibland. Ibland måste det få komma fram även om jag inte vill. Att låta det komma fram gör ont, sliter sönder och river hål. Det tar all energi och det tar lång tid att bygga upp den igen. Det gör mig ännu mer rädd om dem jag har kvar, Camilla och Emelie får stå ut med att jag ibland är mer än hönsig. 

Hur ofta sågar nån hål i ens köksgolv

Dagarna innehöll även viss förvåning. Mitt badrum genomgår just nu en renovering efter en vattenskada. När jag kom hem en av dagarna för att äta lunch och hämta hundarna, upptäckte jag att någon sågat hål i köksgolvet. Bara så där och helt omotiverat. Det fanns ingen anledning att såga ett hål rätt upp från källaren med motorsåg, åtminstone inte som jag såg det. Hål i golvet innebär inte bara förvåning, utan även viss irritation. I köket är nämligen hundarna fram till lunch och min mer hönsiga sida kom fram i full blom när jag insåg att de varit i närheten av motorsågsblad som kommit upp ur golvet. Nåväl, allt hade gått bra förutom för golvet då. Det visade sig vara min hyresvärd som hade stått för sågandet, fast inte ens han kunde motivera varför utan var också något förvånad över golvets nya make over. Förutom redan beskrivna innehöll väl dessa dagar inte så mycket mer. Jag hann med att sjunga med kören igen och det var lika trevligt den gången. Jag har umgåtts med människor jag tycker om och skrattat en del. Livet har gått sin gilla gång med allt vad det innebär helt enkelt.

    

Mirakel