söndag 18 oktober 2015

Plötsligt kom Kevin

En helt vanlig dag den 21 september fick jag ett meddelande från Camilla. Meddelandet innehöll två bilder på en hundvalp och jag kunde omgående konstatera att det dessutom var en grand danoisvalp. Eftersom det inte var det första meddelandet jag fått av Camilla som innehållit bilder på diverse hundar och hundvalpar, svarade jag på frågan om  vad jag tyckte om valpen; den ser väl bra ut som alla valpar. Jaha, svarade Camilla, det är min hund. I min inre värld kände jag ett suckande nej. Inte en till stor hund med alla de krämpor som följer på stora hundar, tänkte jag. Samtidigt förstod jag att om hon skrev att det var hennes hund, var det redan för sent att påpeka att du vet väl att stora hundar.. Så jag skrev och frågade när den nya juvelen förväntades anlända och fick svaret att den 28 september var den stora dagen. Lite stelt skrev jag, så kul och tänkte ojojoj. Efter någon dag hade jag smält det hela, faktiskt hade jag till och med hunnit med säga alla farhågor till Camilla också och kanske hjälpte det till att få allt på plats, även i min inre värld. Camillas värld bestod mestadels av valpiver och längtan, så så långt var allt bra.

Den 28 september kom och det gjorde även Kevin. Eller snarare så for Camilla och hämtade honom och när hon ringde mig på vägen hem lät hon lyrisk. Det var den sötaste lilla hund hon sett på länge och dessutom var han pytteliten, i alla fall om man jämförde med när vi hade hämtat David. När vi hämtade David var han ganska stor, faktiskt minst lika stor som många vuxna hundar av andra mellanstora raser, så när Camilla förmedlade att valpen var liten trodde jag inte på henne ens under en liten del av en sekund. Grand danoisar är inte små, så det kändes inte sannolikt att vår nya familjemedlem skulle vara så väldigt petit. Camilla berättade att hon antagligen skulle döpa honom till Kevin och så blev det också. Till en början fick ingen komma och hälsa på för Kevin skulle få vänja sig vid allt det nya innan det började välla in en massa människor för att hälsa också. När jag så småningom fick se honom blev jag överraskad, trots att jag var förvarnad. Han var liten, faktiskt den minsta grand danois jag någonsin sett och det kändes rätt otroligt att han skulle komma att bli så stor som dom faktiskt blir. Nu har han växt fem centimeter i mankhöjd sen han kom och det är inte alls lika otroligt att han kommer att bli stor och det kommer dessutom att gå ganska fort. Kevin visade sig vara en riktigt blyg liten hund och allt var till en början väldigt farligt. Inte minst tanter kvinnor som kom farandes och trodde att det skulle gå att vara riktigt tjenis direkt. Fast han är söt och naturligtvis gled han rakt in i hjärtat direkt, en förmåga som alla sorters djurbebisar verkar ha. Camilla är lycklig, hon har saknat livet med hund sen David så tragiskt dog efter sin operation. Jag är lycklig över att Camilla är glad och jag är, som sagt, väldigt charmad av den nya familjemedlemmen som ganska plötsligt gjorde entré i min medvetandevärld.




Inga kommentarer: