Kollektivtrafik?? Nja

Murphy är på sitt vanliga humör och jag reagerar som vanligt med att låta mig irriteras. För närvarande sitter jag på en buss till Borlänge, som är försenad. Det innebär att jag och sjutton andra personer inte kommer att hinna med tåget till Stockholm. I praktiken betyder det att alla vi arton personer i den försenade bussen har fått ringa kundtjänst som ska ordna upp det. Av samtalet som en kvinna i närheten har att döma,  så går det så där. Såna här gånger överväger jag att flytta till nåt ställe där kollektivtrafiken fungerar. Antagligen står Murphy i sitt hörn och myser. Så mycket irritation så enkelt ordnat. Nåja, jag kommer att komma till Stockholm, frågan är bara när.

Fast någonstans på vägen klev Murphy av, för nu sitter samtliga 18 resenärer som nyss inte skulle hinna med ett visst tåg på tåget. Dessutom rätt tåg, så livet är återigen rätt ok.

Upphetsande?

Mitt liv har jag levt självständigt med mottot jag klarar mig själv. Åtminstone till först Carro och sen Henke dog. Tiden efter deras dödsfall klarade jag mig inte, egentligen vare sig själv eller med någon annan. Oavsett om jag ville eller inte fick jag lov att ta emot hjälp, det fanns inget annat. Min tidigare självständighet räckte inte ens till att gå ut med hundarna, laga mat eller sätta på en tvättmaskin. Den fungerade inte över huvud taget och jag var då väldigt, väldigt glad att jag fick all den hjälp jag fick och att det fanns människor omkring mig som fixade med allt jag inte klarade av. Det slipar ganska hårt på ens ego att gå från klara sig själv till klarar inget och behöver hjälp och efteråt, när jag kunde välja att klara mig själv igen om jag ville, har jag försökt stanna kvar i den mjukare versionen av mig. Den versionen som inte klarar allt på egen hand vare sig jag gör det eller inte, utan istället kan ta emot hjälp och vänligheter och uppskatta det utan att nån form av flyktbeteende sätter in. Fast klara sig självstadiet är inte enbart en egogrej, utan en överlevnadsstrategi som har hjälpt mig många gånger. Hur det nu är så hamnar jag ibland i situationer när jag får kämpa för att inte slita på mig min gamla självständigt stolta rustning och klara alla situationer som livet bjuder på. Det är gånger när jag känner mig utlämnad och ensam och när det händer är jag varenda gång glad att jag ser vad som är på väg att hända. Är det nåt jag lärt mig är det att ensam klarar allt inte är en så trevlig plats att vara på. Anledningen till att jag tjatar på om det nu är att det bara är några dagar sedan jag var i en sådan situation. När precis allt inom mig skrek att nu var det minsann nog med mjuka mesigheter, den här världen är alldeles för hård och människorna är ändå hårdare så det bästa är att ta hand om sig själv utan inblandning från annat håll. Jag lyckades stävja denna framrusande våg av gammal självbevarelsedrift, men inte fullt ut. Därför är jag än i ett lite hårdare stadium än för några dagar sen, jag är lite kantigare och lite misstänksammare mot världen. Det är vad jag ska jobba på att få bort under några veckor framåt. för gamla skyddsmekanismer har en tendens att sitta hårt.  

I övrigt har jag inte blivit upphetsad när jag sett filmen fifty shades of grey, för nu har jag sett den äntligen. Om det var nåt den medförde var det att jag kände mig nere efter den. Bara trasighet och separation med ett och annat smärtsamt piskrapp är inte vad jag kallar upplyftande. Från piskor till resor. I morgon drar jag till Stockholm igen. Det har varit täta tripper dit under en period nu, men den här resan kommer att starta ett nytt äventyr i mitt liv så det är lite spännande ändå. Nu ska jag faktiskt sova tror jag. Stress och långa jobbdagar medför mycket vila och återhämtning när det är helg, vilket i och för sig är lite trist eftersom livet glider förbi medan jag sover. Nåja, balansen kommer väl. Åtminstone är det min plan. I stället för Mr Grey tänker jag nu umgås med Mr Blund.          

Carros dag

Om saker hade varit annorlunda, så hade den här dagen kantats av festligheter. Istället har jag velat skrika åt världen och talat om hur fel allt är. Den 18 mars är nämligen Carros födelsedag och om hon hade varit i livet skulle hon ha firat den storerligen. En av alla saker Carro var bra på, var att ta vara på stunder av glädje och fest. Om hon hade gjort som hon brukade göra hade hon ätit mjölkstuvade makaroner och stekt falukorv, för att under kvällen röja järnet med kompisar. Nu är Carro inte i livet och dagen har inte innehållit några som helst festligheter. För sjunde året är den 18 mars en slitsam dag, som både innebär glädje eftersom det var då hon föddes och samtidigt så mycket sorg för att hon inte är här. Min lilla Carro, jag saknar dig. 

Carro var den typen av människa som går att kalla för konstnärssjäl. Hon följde sina känslor och det gjorde hennes humör också. Det fanns så mycket kreativitet hos henne och det var även såna aktiviteter som fick henne lugn. I vanliga fall var hon ganska rastlös mådde många gånger väldigt dåligt i sin depression, men när hon pysslade försvann tiden för henne och hon kunde sitta hur länge som helst. Carro var också den som kunde städa upp köket eller ge mig fotmassage bara för att jag skulle bli glad. Det gör mig ont att det var en del människor som inte såg bakom hennes dåliga mående och såg den underbara människa hon var. Dom som missade det missade förmånen att känna en stor, modig, ärlig och underbar människa. Jag missade inte den förmånen och det är jag väldigt glad för. Älskade Carro, jag hoppas du njutit av din dag och firat den med din bror. Jag hoppas också att ni vet hur saknade ni är! Om du bara visste vilket tomrum du lämnade efter dig Carro, för det är enormt. Grattis på födelsedagen! Jag älskar dig vet du. Puss och kräm <3

                                         En av dina favoritlåtar Carro, så till Dig på Din dag <3      

Måste inget

Solen skiner och visar därigenom hur såväl fönster som det mesta annat är i behov av puts och fejning. Jag har valt att hantera detta faktum genom att ta med en kaffekopp ut i solen, läst en tidning och gått in igen. Inte in för att städa, utan för att göra ganska lite och samla krafter. Det är ett bra val, alla dessa måsten och bör. De har en tendens att finnas kvar även imorgon och alla dagar därefter med, så varför stressa runt då?

Igår hade jag ett riktigt bra samtal med en människa. Bland annat diskuterade vi glädjen i livet och hur viktig den är. Just nu har det varit svårt att hålla kvar glädjen ett tag, stress har den inverkan. Bara att se hur det ligger till, gör det möjligt att välja. Antingen kan man välja att fortsätta rusa runt eller att stanna upp, välja förhållningssätt och vägriktning och försöka hitta tillbaka till känslan av meningsfullhet och känna glädje. Jag ska försöka välja de sista alternativen. Som sagt det var ett bra samtal. Igår hände nåt mer positivt, jag var på massage och det är väldigt bra för både kropp och själ. Det jag inte gjorde igår, var att vara till kyrkogården. Henrik fyllde ju år, men jag grattade inte honom där. Det gjorde jag i mitt hjärta, från samtliga ställen där jag var igår. Det är inte på kyrkogården han känns som närmast. 

Nu ska jag fortsätta i lugnlunket och i struntandet i alla måsten. Ett bra val och en bra dag helt enkelt.     

Henriks dag

Den 13 mars är Henkes dag, det är det datum han är född. Ett datum som är förknippat med så mycket glädje, men sen några år tillbaka sliter det även i vår sorg. Idag skulle Henke ha fyllt 22 år om han varit i livet. För dem som inte kände Henke kan jag berätta vilken underbar människa han var med sitt genomvänliga sätt, stora tålamod och lite säregna humor. Han värnade om sin familj och var en riktig klippa. Han älskade musik och spelade gärna instrument själv och då helst elbas. Efter att han arbetat under en sommar och tjänat ihop en hel del pengar ville han ha skjuts till Falun, så jag skjutsade honom. Där köpte han sin vita bas, som han döpte till Lina, och en Marshallförstärkare. Därefter såg han ut som han lös i flera dagar, så nöjd var han. En gång när jag skrev på en handlingslapp åt honom att han skulle köpa 1 1,5 liter mjölk, det vill säga en en och en halvliters mjölk, läste Henke elva och en halv liter mjölk. Han köpte det också plus resterande saker som stod på lappen och bar hem från affären. När han kom in hemma fräste han lite surt: varför skulle jag köpa elva och en halv liter mjölk som jag fick bära hem? Jag skrattade och till sist skrattade han också, det har aldrig hänt vare sig innan eller efter den episoden att jag har dragit hem så mycket mjölk i en smäll. Ibland kunde Henke komma in hemma med en blomma eller ett paket te till mig, bara för att göra mig glad. Den sista blomman jag fick av honom var en gul höstglöd och det sista teet var hallonte i lösvikt. Han var nämligen väldigt omtänksam och ville göra andra glada. Henke var även ganska envis när han satt den sidan till och det fanns ingen som kunde ändra honom om han bestämt sig för en sak. Fast han hade hjälp av den sidan också, till exempel bestämde han sig redan i årskurs sju för att han ville gå byggprogrammet i gymnasiet och arbetade därmed upp sina betyg så han kom in på det också. Det gjorde han trots att han led av medelsvår dyslexi. Jag saknar Henke, precis varenda dag saknar jag honom. Jag inte bara saknar honom, jag älskar honom extremt mycket. Så mycket som man bara kan älska sina barn och Henke är ett av mina barn, vart han än är nu. När Henke var liten skrev han på dagis att han skulle bli en pappa när han blev stor. Han borde ha fått vara kvar i livet och fått möjligheten att bli det, för han hade blivit en helt suverän pappa. Han var en suverän son och en underbar människa och idag borde han ha fått fira sin 22-årsdag med sina kompisar. Nu är det inte så och idag känns det väldigt orättvist. Orättvist mot honom. Han hade hela livet framför sig, varför fick han inte leva det? Älskade, underbara och så väldigt saknade son, Grattis på din födelsedag till där du nu är. Fira med din syster, vet att vi önskar att ni båda vore här och kom alltid ihåg hur enormt älskad du är. Min käraste Henkevän, jag älskar dig så väldigt, du fattas mig <3

                                         En låt du lyssnade på ofta, så till Dig Henrik på Din dag

                                                                                 <3

Tung!

Underbar dag & kväll!

Idag har jag arbetat första dagen efter snorträskets invasion i mitt liv. Det var skönt att komma tillbaka till vardagen, även om jag fortfarande är relativt trött i kroppen. Trots det är jag åtminstone piggare än på många dagar och det har dessutom varit en dag med sol. Solsken har en förmåga att få livet att kännas mycket lättare, till och med dammsugaren känns lättare. Åtminstone rent tankemässigt. När jag väl kom in och hade fixat med det jag skulle innan det var dags att dammsuga, hade det börjat skymma. I samband med skymningen fick dammsugaren uppenbarligen tillbaka sin forna tyngd och eftersom det inte finns någon anledning att slita runt på en extra tung dammsugare, blev det ingen dammsugning idag. Istället kommer kvällen att ägnas åt att testa olika sätt att luta ryggen mot soffan, medan jag provläser lite i en bok.. eller ser ett avsnitt av The mentalist. Allting har sin tid, så även rygglut.

Vågor i träsket

Idag har följande inträffat i snorträsket: Jag har orkat plocka ur diskstället och diskat några tallrikar. Slutsstsen av detta enorma framåtskridande rörande utförda handlingar, är att ett tillfrisknande är i antågande. Bara jag får tillbaka lite mer energi ska jag definitivt ägna mig åt vågenrörelser i ren förundran. Det kommer troligen inte att ske idag, men nu finns det åtminstone hopp om att plötsligt händer det. 

Jodå, jag vet & ibland förstår jag

Det är mars och mars innebär födelsedagar. Carro, Camilla och Henke fyller all år i mars. Kanske är det därför världen börjar luta neråt igen, men oavsett vad det beror på så gillar jag det inte. Det är jobbigt att hamna i mörkret, det är ännu jobbigare att ta sig därifrån. Jag vet hur det är. Precis alla dagar, alla minuter och alla sekunder som jag är vaken vet jag att Carro och Henke är borta, men det är bara korta stunder ibland som jag verkligen förstår. Idag förstår jag och det gör som vanligt oerhört ont. Eller ont räcker inte, det sliter upp allt som redan är trasigt och skär sönder allt som på något vis lyckats klara sig lite helt. Idag vill jag skrika rakt ut åt någon, jag vet inte ens till vem, att dom borde ha fått leva. Varför fick inte dom leva? Fast jag kan skrika bäst jag vill, för inget, absolut inget, jag eller någon annan gör kommer att ändra på det faktum att dom är döda och aldrig mer kommer att vara med oss här. Det är just det där lilla ordet, aldrig, som ställer till det. Aldrig någonsin igen är ett helvete att förhålla sig till.

Idag såg jag en bild på en av de katter Carro skaffade tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Carro älskade sina katter, Elvis och Berit hette dom. Hon gjorde till och med julkort med Elvis i tomteluva på. Idag var det just Elvis som var på bild. Till och med det spädde på känslan av orättvisa, samtidigt som jag lite barnsligt tjurigt tänkte: varför valde du bort oss Carro? Fast jag vet att det inte var det hon gjorde. Naturligtvis är det en konsekvens, men jag tror verkligen inte att någon som tar sitt liv egentligen väljer bort sina nära och kära eller egentligen väljer döden. Jag tror att det är ett desperat sätt att försöka lösa det helt oöverstigligt svåra problemet som livet utgör när man mår så dåligt som jag såg Carro göra. Hon var deprimerad, bara deprimerad sa en del. Bara deprimerad är ett underligt sätt att se det, eftersom de flesta som tar sitt liv lider av depression. Min lilla Carro, ingen borde behöva må så dåligt. 

När jag är i det här stadiet irriterar jag mig på mig själv. Jag vill skriva rolig små inlägg, men så ser inte livet ut. Jag kommer aldrig att komma över förlusterna av Carro och Henke, jag kommer alltid att fortsätta sakna dem, vara trasig och rasa ner i den avgrund det innebär att hantera att dom är borta. Därför försöker jag acceptera att så här kommer mitt liv att se ut, jag kommer inte att ha så mycket roligt att skriva eller ens förmågan att se det som är ljust alla dagar och så måste det få vara. Fast just idag vore det en överdrift att påstå att jag nått mitt mål vad gäller acceptans och så måste det också få vara. Positivt med dagen är i alla fall att jag känner mig lite bättre i halsen, även om kroppen fortfarande är helt slut. Äntligen ett steg i rätt riktning vad gäller förkylningen. 

        

Rivstart

Siv <3

Fortfarande härjar detta envisa virus vidare, vilket medför att jag är fortsatt satt ur spel. Mina rörelse går mellan soffan och sängen, ibland även till köket där påfyllnad av alvedon genomförs. Igår insåg jag att den här veckan kommer att spenderas hemma, varför det blev en kontakt med ortens läkarstation och en sjukskrivning. Tydligtvis kan denna förkylning sitta i under fyra veckor, utan att det på nåt vis är onormalt. Vid det här laget har jag accepterat att det är som det är, med den påföljden att tidigare stress över allt jag egentligen borde göra på arbetet lagt sig. I stället har ett resignerat lugn infunnit sig. Det är liksom inte mycket annat att göra än att låta kroppen friskna till och eventuell stress bidrar antagligen inte till att den processen går snabbare.

Rivstart

Fast det har hänt någonting ändå, trots att det är fullkomligt soff- och sängläge som gäller. Under onsdagen flyttade en ny familjemedlem in i vårt hem. Hon heter Siv och är en bedårande liten kattflicka, som än så länge avskyr att det även bor husgudar i detta hus. Det bevisade hon ganska omgående när hon kom innanför dessa väggar genom att klösa sig bort från dessa, i hennes ögon, monstruösa varelser. Klösandet innefattade allt i hennes väg och jag råkade vara i vägen. Det är inte lätt att vara liten och rädd, men himmel vad det sved. Nåväl, nu har hon kommit fram till att det bästa är att med jämna mellanrum jazza förbi där hundarna ligger i nån upp och nervänd U-form samtidigt som hon låter som en trasig fläkt. Inte för att det på nåt vis underlättar deras framtida relation, då hundarna tycker att detta beteende är synnerligen provocerande, utan mestadels för att få möjligheten att kika lite medan hon ändå ser så farlig ut som hon bara kan. Jag iakttar det hela från soffan, medan Emelie ser till att allt sköts på ett snyggt sätt och att det värsta som händer är just fräsandet som far fram och tillbaka med jämna mellanrum. Det och så den rivande starten då som gick över mig. I övrigt är det lugnt, nästan ökenaktigt. Så får det vara också, en del saker går helt enkelt inte att stressa sig igenom eller forcera fram har jag insett. Så därmed ser jag fram emot morgondagen och ytterligare en dag i soffan/sängen.     

Tankemässigt snor

En del saker är sega och den här förkylningen är en av dem. I morse hann jag faktiskt tänka tanken att jag kanske höll på att bli frisk ändå, eftersom ena näsborren var användbar som andningsväg igen. Den tanken höll i sig till dess att jag rörde mig. Frånvaron av kraft uppvägdes av att hela kroppen fortfarande gör ont. I morgon är en ny dag, jag har förhoppningar om att uppvaknandet ska innehålla lite mer än en fungerande näsborre. 

Eftersom förkylningen tvingar mig att ligga blir det inte många knop gjorda här. För att säga som det är råder totalt stiltje, förutom tankemässigt då. Idag har jag till exempel haft stora problem med funderingar kring universum. Dessa kom sig av att jag nyligen läste nån artikel som handlade just om universum. Bland annat togs en jämförelse mellan verkligheten och en Star Wars film upp. I filmen åker ett rymdskepp genom ett meteoritregn och det går mirakulöst nog bra förutom att det blir nån bula på skeppet. Artikeln menade att i verkligheten skulle troligen de allra flesta klara av att köra genom ett meteoritregn helskodda och inte se nåt annat än mörker, eftersom det är så enorma avstånd det handlar om i universum. So far so good, till idag. Idag började jag fundera över vad mörker i universum innebär. Är det kolsvart eller är det lite mer som skymning eller beror det på vart i universum man håller till. Det verkar bero på. Medan jag hunnit få reda på skillnaden mellan sanna och falska meteoriter, vad olberts och Fermis paradox är, har jag även lärt mig att det enligt uträkningar utifrån den kvadratiska avståndslagen går att se sin utsträckta hand framför sig och läsa tidningsrubriker 18 miljarder kilometer från jorden på väg ut i den interstellära rymden. Det är ju strålande, men jag vill veta vart i universum jag kan förvänta mig att glida in i ett totalt mörker om jag av någon anledning skulle förvilla mig ut dit. Det är kontentan av dagen. Jag är fortfarande förkyld på ett manligt (läs gnälligt) vis och jag är fortfarande ungefär lika upplyst om universums kolmörker som ett svart hål. 

När jag väl dör..

Vingar från en vän

Oavsett förkylning eller inte så är natten min tid. Så har det alltid varit. Även om dagarna är underbara, så är det under nätterna jag kan tänka i lugn och ro. Det är då det finns tid och tystnad nog att reflektera och fundera igenom livet och vad som är viktigt. Jag har hunnit med att fundera en hel del, faktiskt både nattetid och i viss mån även dagtid på slutet. Feber ger tydligen vissa förmåner, åtminstone de stunder det inte går att sova trots att det ändå inte finns ork nog för att kliva upp. En sak som slagit mig är att jag tappat bort en del av min glädje och konsten att se det lilla. Om jag ska gradera livet, så är dessa definitivt med på viktiglistan. Utan dem glider livet förbi i någon form av genomlevande som ändå saknar liv och jag vill leva när jag lever. Jag vill uppleva livet och det som är viktigt i det. Den senaste tiden har min energi varit alltför låg och mina arbetsdagar alldeles för långa, ingen av delarna är bra. Jag tycker visserligen om att arbeta, bara det finns en balans. När jag är på arbetet arbetar jag och vilar mig från de tankar jag inte orkar tänka dygnet runt, men det är efter arbetsdagens slut som jag samlar energi och fyller på med viktigheter genom att spendera tid med nära och kära, studera små saker som vattendroppar och istappar, se hundarnas och kattens framfart genom livet, vandra i naturen, titta på stjärnorna, skratta och ibland  till och med genom att städa. Trots alla måsten finns det även andra saker som är väldigt viktiga, kanske viktigast av allt. Det är ungefär det jag funderat över de senaste dagarna, att jag måste få till en balans mellan måste och liv så jag när jag väl dör slipper ångra att jag inte tog mig tiden att leva. 

En del av att leva innefattar att umgås med vänner och idag kom en av mina vänner, Therese, hit med en present. Hon gav mig ett väldigt vackert halsband som var format som änglavingar med en rosenkvarts mellan, samtidigt som hon rakt och ärligt utbrast: "men hur ser du ut? Du är inte särskilt pigg va?" Nej, jag var inte pigg. Däremot blev jag väldigt glad både över påhälsning och present. Detta ska snabbt omvandlas till en insättning på energi i livetkontot som för närvarande är i stort behov av påfyllnad. Det och bäcken som försiktigt har börja porla igen så det hörs in genom det öppna fönstret i mitt sovrum. Åtminstone under natten, när det finns tid och tystnad nog att för att höra den.        

Bruten & förstörd

Om gårdagen innefattade vissa tveksamheter kring vem som bestämmer här, så är de vid det här laget helt borta. Jag är bruten och besegrad, liggandes och förstörd. Kroppen bestämde sig för att dra åt tumskruvarna ytterligare, så nu är det totalt uteslutet att göra nåt. Jag är helt enkelt golvad och det av en förkylning. Välkommen morgondag och måndag, jag kommer att möta dig med sängläge. 

Ring så åker vi!

Fick frukost på säng av Emelie <3

För närvarande går det inte riktigt att avgöra om min kropp och jag samarbetar eller inte. Antagligen är det precis vad vi gör, men det behöver inte betyda att vi är överens. Jag är stressad och skulle behöva arbeta dygnet runt, min kropp svarar med feber och snuva. Den har antagligen rätt, stress i för stora doser är aldrig bra. Trots det går det inte att beskriva min känsla som direkt positiv.

Även Emelie & Rut var lite trött en dag <3

Fast kroppen vinner, jag är förkyld på ett manligt vis och ligger utslagen vid alla temperaturer över 38 grader och i nuläget håller sig tempen relativt stabil kring strax under 39 grader. Med relativt stabil menar jag att den går upp och ner beroende på i vilket stadium alvedonens inverkan är i. Även mitt sovmönster beter sig på samma stabila vis med hänvisning till redan omnämnda inverkan, så just nu, mitt i natten, är jag vaken. Tack och lov för datorer såna här gånger.

Kanellatte på Starbucks

Sedan senaste blogginlägget har det väl hänt något mer än bara arbete. Till exempel har jag fyllt år. Jag har ungefär en önskan när jag fyller år och den är att jag ska få frukost på sängen. Det fick jag också. Emelie hade gått upp hur tidigt som helst och fixat frukost och paket, som hon serverade mig på säng. Det var så mysigt och jag fick en väldigt vacker Willow tree figur i form av en kvinna som släpper iväg en duva och ett vackert hjärta av henne. Sånt är lyx. Jag är lyckligt lottad.

Hotell Pärlan

Efter mysstunden på morgonen var det jobb, mycket och länge och när jag väl slutade orkade jag inte ha kalas i någon större skala. Därför beslutades det snabbt att vi skulle fika hos morsan. Det var Emelie, mamma, pappa och jag. Camilla arbetade och Carros och Henkes stolar gapade lika avskyvärt tomma som de gjort de senaste åren. Trots det var det trevligt att fika tillsammans, men sen var det slut på mitt krut. Jag for hem och somnade ganska omedelbart i soffan med Emelie, som såg på film, bredvid mig. Det i sig gjorde födelsedagen bra, att få somna i soffan med ett av sina barn nära är stort.

Varför springa i affärer när det går att dricka kaffe
på hotellet?

Steg två av den mediumutbildning som jag går för Pehr Trollsveden har också hunnits med. Det var en spännande och relativt intensiv helg. Det är utvecklande att gå dessa kurser. Det spelar egentligen ingen roll vad människor tror eller inte, för leder det inte till nåt annat så leder det till en personlig utveckling som åtminstone inte jag vill vara utan. Fast wow! Nog var det mer än bara personlig utveckling som hände den helgen kan jag tala om.

Kaffe innan bion

En tripp till Stockholm har även det ingått i de senaste dagarnas förehavanden. Jag och Therese begav oss av dit tidigt en tisdagsmorgon. Med tidigt menar jag verkligen tidigt, för herregud så trött jag var när klockan ringde vid fyrasnåret på morgonen. Nåja, steg ett var bil till Mora och därifrån tog vi rälsbuss. Den hann väl ungefär ta sig från stationen, så sov vi och det var välbehövligt.

Hotellfrukost

Det går nog att påstå att vi inte riktigt har samma mönster som många andra i samband med resor till större städer. I ställer för att springa runt på en mängd affärer, satte vi oss lugnt på Starbucks som ligger på stationen och surplade kanellatte i lugn och ro. Därefter tog vi en taxi till det hotell vi skulle bo på. En bekant hade bokat hotellet, så det blev en helt ny upplevelse och vilken upplevelse sen. Det var jättemysigt! Vi checkade in och stannade sedan där ett flertal timmar, sittandes i en soffa medan vi surplade kaffe, skrattade, umgicks med den bekante hotellbokaren och reserverade biobiljetter. Vi vandrade till bion, gick vilse, hann med att äta en suverän middag på ett av alla Jensen böfhouse, drack lite mer kaffe på Waynes coffee vid Hötorget, mötte upp biosällskapet och såg filmen Cirkeln innan vi begav oss till hotellet igen med taxi. En gång vilse alltid vilse, så varför chansa liksom.

Café i Gamla stan

Dagen därpå innefattade suveränt god hotellfrukost, taxiresor, EKG, provtagning, lunch på Jensen Böfhouse, kaffe på ett urmysigt kafé i en källare med valv i Gamla stan, sol, latte på Starbucks och enormt mycket skratt. Under en av taxiresorna blev jag serverad chaufförens historia om att han låg i skilsmässa, betalade bara halva taxiresan eftersom han stängde av taxametern efter halva vägen och fick ofrivilligt hans privata telefonnummer på en lapp med löfte om att han skulle skjutsa mig vart jag ville gratis bara jag ringde honom. Det resulterade i att jag lite smått hysteriskt vände mig till ett annat taxibolag vid resterande taxiresor, samt att Therese skrattade sig nästan fördärvad medan hon frågade hur i hela friden jag lyckades med det. Jag vet inte hur jag lyckades, det jag däremot vet är att det var rätt roande när jag åter surplade kanelkaffe på stationen.

Vackert att vara vilse ibland

Det var även rätt roande att en kvinna kom fram till mig, strök mig över armen och frågade om jag inte hittade dit jag skulle. Det var väl kanske en av de få gånger jag faktiskt lyckades både veta vart jag var och vart jag skulle, så det säger väl en hel del om vilket förvirrat intryck jag måste ge. På rälsbussen hem skrattade vi så de mitt emot drogs med och en erbjöd oss att följa med till Falun, eftersom vi verkade vara ett trevligt umgänge. Under hela Stockholmsvistelsen var vi inte in i en affär, så till vida inte Pressbyrån på stationen räknas. Det finns uppenbarligen roligare saker att göra i Stockholm än att handla, som att sitta på hotellet och dricka kaffe till exempel. Väl hemma hann jag bara på jobbet, så tog kroppen över herraväldet och skickade mig i säng igen. Här ligger jag nu, förkyld på manligt vis och alvedonpåverkad, och fryser.

Kärleksfullt nerbäddad hemma <3