Glömt skorna!!

Kärlek <3

Kyrkogårdar har aldrig ingått i några av de ställen jag frekvent besöker, åtminstone var det inte så innan Carro och Henke dog. Efter Carros död förändrades det. Under en period gick det inte en dag utan att jag besökte hennes grav, eftersom bara tanken på att hon skulle vara där alldeles själv, utan oss eller för den delen utan någon som hon kände, var outhärdlig. Bara tanken på att låta bli att åka dit en endaste dag gav mig enorma skuldkänslor. Intellektuellt förstod jag naturligtvis att det låg hos mig, men det hjälpte inte eftersom det känslomässigt inte fanns något annat sätt att fortsätta visa för henne hur otroligt älskad och viktig hon var (och fortfarande är). Åtminstone inte som jag tyckte var tillräckligt då. Det fanns heller inget annat sätt att bry mig om henne än att göra det jag kunde vid hennes grav. Därför var jag där varje dag och sopade bort snön som ibland kom, tog bort kvistar och såg till att det alltid fanns minst ett ljus där som brann. 

Skoglig fägring

När sen gravstenen så småningom kom på plats förändrades det. Jag ville aldrig mer gå dit. Jag vill fortfarande inte gå dit mer än nödvändigt. Det blev för hårt att se hennes namn och bild på den svarta stenen, som egentligen bara skrek ut att hon faktiskt var och är död, att hon faktiskt aldrig mer kommer tillbaka och att det var och är definitivt. Det blev inte bättre när sen även Henke dog och hans namn och bild också hamnade på samma gravsten, som fortfarande skriker ut samma budskap fast gånger två. Nej, jag tycker inte om att gå till deras gravar. Det känns ändå inte som om de är närvarande där och det är fortfarande samma påminnelse om att dom är och förblir borta och det i sig är en outhärdlig vetskap, utan att det kastas i ansiktet på mig onödigt många gånger. 

Soffhäng med mycket erfaren livsnjutare <3

I helgen var vi ändå dit, Matte och jag. Vi åkte förbi och Matte frågade om jag ville gå in. Min första tanke var att det ville jag inte, men i vanlig ordning började obehagskänslorna komma så nästa tanke informerade mig om att det var lika bra. Att låta bli skulle ändå bara innebära en inre kamp med skuldkänslor inblandade, som dessutom skulle medföra att jag skulle få lov att åka dit senare för min egen sinnesros skull. 

Harry <3

Väl vid gravarna såg jag att det blommat rikligt, men att nejlikorna blommat ut och det bara var lobeliorna som fortfarande lös upp med en mängd vita små blommor. Jag såg att stenen behövde rengöras och att duvan som sitter ovanpå den var svart av mossa. Vi tog med duvan hem för rengöring, så nu är den hemma. Rengjord och mossfri, men nu har nästa inre kamp börjat. När ska jag orka åka och sätta tillbaka den? Som sagt så gillar jag inte att vara på kyrkogården.        

Mitt bland allt skogligt stod vackert stoltserande vallmos & förgyllde dagen.

Förutom gravfunderingar så har gårdagen och dagen hitintills varit relativt bra. Igår klev jag upp strax innan sex, drack morgonkaffe med Matte, spenderade nån timme i soffan med hundarna och mer kaffe, begav mig till skogs för hundkvalitetstid i kombination med insupande av solsken för att sen bege mig hem till kvalitetstid tillsammans med Tove och ännu mera kaffe.  

Matlåda fast man är hemma

Därefter bestämde jag mig för att jag faktiskt även borde orka med att laga mat, så jag lagade havets wallenbergare, räksås och potatis och sen var det slut på det roliga. Det fanns absolut ingen mer ork kvar, utan jag blev liggande i soffan för att senare förflytta mig till sängen med ett humör som svajade mellan gråtfärdig till nästan fnittrande. Fast sova kunde jag naturligtvis inte, för jag sover så gott som aldrig nu för tiden. 

Soliga äventyr

Utom idag på morgonen. Jag var så vansinnigt trött att jag inte orkade gå upp för gemensamt morgonkaffe eller för nåt annat heller för den delen. Jag bestämde mig för att jag skulle sova resten av dagen om det var möjligt och att det enda som skulle få mig att kliva ur bingen, var att jag självmant vaknade och kände att det var möjligt. Den här tanken hade jag när klockan var ungefär kvart över sex, sen somnade jag. 

Vacker värld

Vid tjugo över sju ringde Emelie och meddelade att hon glömt sina skor (hur det nu ens är möjligt hann jag tänka) och att hon behövde dem till halvtio, så hon undrade naturligtvis om jag kunde komma med dem till skolan då. Eftersom det just då kändes som en omöjlighet att ens röra sig så pass att det skulle innefatta nån form av liv utanför sängen, svarade jag att hon fick ringa mig närmare halvtio och kolla. Det gjorde hon också, ungefär tjugo över nio kom samtal nummer två och då var jag faktiskt förmögen att röra mig, åka med skorna till skolan, ta bilen ut i skogen för att låta hundarna springa av sig och bege mig hem för frukost och kaffe, mängder med kaffe. Sen har dagen gått i den lunken. Kaffe, matlåda från gårdagen, kaffe, mellanmål, kaffe, hundliv i soffan, kaffe, kolla en bakbok fortfarande i soffan, kaffe. Antagligen kommer resterande dag att se väldigt liknande ut och så måste det väl få vara då. Mitt i allt kaffe och soffliv kom Emelie och Jennifer hem från skolan och Emelie hade med sig en blomma för att hon visste att jag gillade den sorten och för att hon ville att jag skulle bli glad. Jag blev glad. Vilken liten pärla hon är och vilken tur jag har ändå som har så mycket och fått älskat så många, även om alla inte är kvar här.

Carros & Henkes duva <3