Jag ser ljuset, trots att håret är alldeles mörkt

Fika med brudarna :)

Ibland kan några dagar under en filt i soffan, färdiglagade matdosor och vila göra underverk. Så känns det i alla fall idag när jag kravlat mig ur soffan och, som det känns, återkommit till livet lite igen. Fylld med nyvunnet hopp och en lite smånöjd känsla har jag druckit oräkneliga koppar kaffe tillsammans med Tove, plockat ihop lite i köket, fått håret färgat och bakat. Bakningen kom sig egentligen av att Matte under helgen tog upp vad han trodde var jordgubbar till en dessert, men som visade sig vara hallon. Hallon som han har handplockat under sommaren. Det medförde att han under söndagen, medan han gjorde sig klar för en veckas arbete på annan ort, muttrade att det vore bra om vi som var hemma kunde ta reda på dem på något sätt eftersom han tyckte det skulle kännas surt om dessa hårt införskaffade bär bara slängdes. Så vi tog reda på dem, Emelie, Jennifer och jag. Jag bakade en sockerkaka som vi åt med de hårt införskaffade hallonen och vaniljvisp. Det var gott, så det måste väl sägas vara ett bra initiativ av Matte ändå ;)  

Lite guldkant

Att färga håret var väl i och för sig också ett bra initiativ, eftersom utväxten var av det mer rejäla slaget. Det stod det att färgen var mörkblond, vilket bör sättas i relation till att Emelie kom hem från skolan och frågade om jag färgat håret svart och varför i hela friden hon då inte får göra det?!! Nåja, det är i alla fall ingen utväxt kvar och jag har inte heller en platinaorange färg så det får väl ses som en lyckad färgning ändå. 

Det stod mörkblond!

Tove och jag ägnar oss under våra stunder av koffeingudstillbedjan åt kvasipsykologi på hög nivå. Så var fallet även idag och det gick ett flertal timmar åt att vända oss själva ut och in, samt sätta diverse snyggord på våra olika förehavanden och känslomässiga kaostillstånd. Idag var ett av de penetrerade ämnena duktighet. Det är lätt att glida in ett beteende där det blir viktigt, kanske nästan viktigast, att vara duktig. Duktig för sig själv och kanske framförallt duktig för andra, eftersom det, åtminstone för mig, innebär en positiv påverkan på självkänslan. För min del är det här ett mönster jag jobbar med såväl inom mitt arbetsliv som i mitt privata liv och jag vet vid det här laget vad det är som triggar igång mig att försöka leva upp till någon form av duktighetsnorm (vem det nu än är som sätter den). Gång på gång ramlar jag tillbaka i det här beteendet, trots att jag efter Carros och Henkes död värderat om så mycket och försökt valt bort duktigheten till förmån för äkthet. Det har jag i och för sig alltid försökt att göra i mitt liv, men efter förlusten av två av de viktigaste personerna runt omkring mig har det kommit att bli ännu viktigare. Kanske som en följd av att jag fått lov att väldigt tydligt inse vad som är viktigt, men kanske även för att jag inte har lika mycket energi längre och därför inte heller orkar hålla på med diverse saker och beteenden "i onödan". Åtminstone inte under någon längre tid.

Igår fanns det nog tom några mörkblonda hårstrån 

Vid det här laget vet jag dessutom att konsekvensen av att leva så någon längre stund leder till en otrolig trötthet som de ickekvasivetenskapliga kallar utmattningssyndrom och det är det definitivt inte värt, men ändå är det väldigt lätt att tappa bort sig i det där eländiga duktighetsträsket gång på gång. I alla fall för mig och tydligen är jag inte unik i det heller. Beteendet är vanligt i samband med något som kallas prestationsbaserad självkänsla (för att slänga in lite snyggord då), som verkar vara relativt vanligt förekommande hos många kvinnor. Naturligtvis vill jag vara bra på det jag gör, i alla fall på nåt av det jag gör och självklart blir jag glad och mår bra av att få bekräftelse på att det jag gjort är bra och genomfört på rätt sätt, men det bör inte vara det som är det styrande i tillvaron. Det bör inte vara vad som presteras som sätter en människas värde. Kontentan av dagens diskussioner blev således att vi är rörande överens om att det egentligen är oviktigt om människor tycker bra om en utifrån ens prestationer, eftersom de då egentligen bara värderar det man gör och inte den man är och vem vill inte bli omtyckt/uppskattad/älskad för den man är?