torsdag 19 oktober 2017

Det där med ansvar

Under större delen av mitt liv har jag ansett att man får stå för det man gör och ta ansvar för hur man hanterar saker, känslor, situationer, relationer mm. Det är inte säkert att man alltid lyckas bete sig, förhålla sig osv på ett sätt som man riktigt kan stå för eller tycker känns okej, men då får man stå för det också och försöka göra om och göra rätt. Alla människor har det ansvaret om de inte har någon sjukdom eller liknande som gör att de inte kan ta ett sånt ansvar. Trots att det är så jag tycker, det är en stark värdering i mitt liv, så händer det till exempel dagligen att jag går in och tar ansvar för andra människors känslor och utifrån dessa tar jag sen hänsyn. Jag har inte frågat den andra människan om det verkligen är så att det behövs och jag verkar uppenbarligen inte heller utgå ifrån att andra människor klarar av att ta ansvar för hur de ska hantera sina känslor själva. Istället tar jag hänsyn, låter bli att säga saker eller försöker att inte trampa människor på tårna innan det ens har hänt, liksom lite i smyg och lite i förväg. Det är inte särskilt konstruktiv, det vet jag, och därför jobbar jag på att förändra det beteendet. Åsikten om personligt ansvar betyder naturligtvis inte att jag tycker att det är okej att gå runt och vara otrevlig, bufflig eller på nåt vis kränkande i stort, så får personerna runt omkring ta ansvar för hur de känner för det, utan det är mer i det lilla. I det där som sker mellan raderna som egentligen inte riktigt går att sätta fingrarna på. Det är en sak, det betyder definitivt inte att jag tycker att man ska skydda någon annans dåliga beteende genom att vara tyst om det och låta det fortgå. Kort och gott, man får bete sig på ett sätt så man kan stå för det och gör man inte det så får man väl skylla sig själv. I alla fall om det är ett mönster och inte ett litet felsteg som man står för och vill rätta till. Sån hänsyn tar jag sällan och det är bra, för då fick jag ju lov att jobba på att förändra det också.

söndag 15 oktober 2017

Kan harhundar använda en iphone

Dagar när man går och funderar över sökandet efter ytterligare intelligent liv i rymden.

Lyssnade en av dessa dagar till en konversation där det diskuterades om att en harhund kanske inte var det bästa att ha på älgjakt eftersom den jagar hare och älgen springer undan. Svaret på det? En del borde kanske gå en kurs i positivt tänkande. Min reflektion: Vill man ha en hund till älgjakt, skaffa helst en älghund av nåt slag. Det känns lite underligt att förlita sig till positivt tänkande i den frågan..

Fortsatte lyssna till samma konversation där Google kom upp. En person höjer rösten lite och säger upprepade gånger med stolt ton: jag ropar då på Siri jag, jag ropar då på Siri jag, ropar inte du på Siri också. Personen har en Samsungtelefon. Min reflektion: piiiip!

Sen dess har jag inte funderat över ytterligare intelligent liv i rymden. Fokus har snarare legat på om inte positivt tänkande är lite väl överskattat, om teknikens under tagit någon svängning jag inte vet om, om jag ska anta att jag helt tappat det eller om det intelligenta medelmåttet kanske behöver omvärderas och om Loch nessodjuret kan anses som utrotat eller om det också är något man fortfarande letar efter. Saker man kan reflektera över dagar som denna helt enkelt.

 

torsdag 5 oktober 2017

Vad man bör & vad man gör


Ute skiner solen, luften är klar, morgonen bjöd på frostigt glitter och jag arbetar än så länge bara några timmar per dag och har därmed möjligheten att njuta av allt det höstigt härliga. Efter den senaste tidens hemmatillvaro till följd av ett utmattningssyndrom, är det lite av en utmaning att inte gå på som vanligt och rusa fram, arbeta mycket och visa upp den duktigaste sidan av mig själv. Därför fogar jag mig i lugnt tempo, fint och försiktigt och att arbetsgivaren faktiskt ser till att jag får den möjligheten. Den här gången vill jag hålla mig på banan och jobbar därför med att bryta mina mönster. Det är inte alla dagar jag tycker det är särskilt kul, men det är nödvändigt. Själen säger, i samarbete med kroppen, stopp och då är det bara att lyssna.


Under måndagen tyckte jag själv att jag fick en riktigt bra idé. Jag letar nämligen ständigt sätt att lösa tillvaron på och jag är inte så pigg som förr än, det saknas en del energi och mitt självförtroende har tagit lite stryk av det. Under tisdagen ringde jag därför min chef och serverade mitt förslag, helt utan att egentligen hinna tänka igenom det. Under onsdagen hade vi möte och då blev det bestämt. Under en period ska jag prova nytt fast inom det gamla. Det känns bra. Det finns en plan, den känns till och med för mig som hållbar och jag är faktiskt rätt taggad.


Efter dagens någon timmes arbete begav jag mig till kyrkogården. Jag är inte så förtjust i att vara där och idag var inget undantag. Det är vackert där, det är rofyllt och det är sorgligt. Dagens uppgift var att byta det ljus som suttit i lyktan mot ett batteridrivet som slår på sig när det är mörkt. Hur jag nu krånglade med batteriljuset så fick jag det inte att fungera, så det blir att bege sig dit igen och byta. Det blir dock inte idag.


På väg ut från kyrkogården fick jag syn på ett ensamt rosenblad som låg bland de andra löven i gräset. Det glittrade av frosten, lös alldeles rosa och var så fint. Jag tänkte, vare sig det nu var så eller inte, att det kanske var ett litet tecken från Carro och Henke ändå. Jag saknar dem. Varje dag saknar jag dem och att besöka kyrkogården är ingen tröst, eftersom det ändå inte känns som det är där de är. Så rosenbladet idag fick ändå göra kyrkogårdsbesöket till något lite mer positivt. 


Efter arbete och kyrkogården var energin liksom borta. Jag for hem och tänkte att jag borde tvätta fönster, städa och fixa med någon mat. Istället tog jag med mig fika ut på altanen och satt där i solen tillsammans med husgudarna och tittade på löven som ramlade ner från träden, solen och glittret från vattnet i sjön som ligger ganska nära vårt hus. Några sidor i en bok blev lästa och jag bestämde mig för att idag får det vara en dag när inte särskilt mycket händer. Vardagsrumsfönstren är fortsatt skitiga, det behöver städas och ingen har gjort någon middag. Det sistnämnda kan jag nog få till, men resten får vara. Det är kvar till någon dag när orken är mer på topp och solen inte gör allt för att visa upp världen från en av sina vackraste sidor. Såna dagar bör man ta vara på och det tycker jag nog att jag har gjort idag.